Någonting har gått fel på djupet i relationen mellan stad och land, mellan nomadiskt flyttande och neolitisk bofasthet. Mänskliga värden och relationer riskerar att förvrängas i en civilisation där allt blir mer och mer sig likt, skriver Olle Sahlström.

Vi vantrivs i staden

Olle Sahlström

Någonting har gått fel på djupet i relationen mellan stad och land, mellan nomadiskt flyttande och neolitisk bofasthet. Mänskliga värden och relationer riskerar att förvrängas i en civilisation där allt blir mer och mer sig likt, skriver Olle Sahlström.

Nyss handlade jag mat i min Ica-butik. Långa köer och överfulla matkassar. På väg ut från affären slog det mig att folk stod där och pratade med varandra i kön. Men inte bara det, det var nog hur man pratade. Tilltalet var annorlunda, mer direkt och personligt. Och när jag korsade den stora innergården på väg hem mötte jag tre-fyra människor i vintermörkret och som hälsade på mig och många log.

Det kändes bra, särskilt som jag är nyinflyttad och känner mig lite osäker. Särskilt med tanke på att jag har flyttat från Stockholms innerstad och ut till Orten. En del säger så. Man bor i stan eller i Orten. Det vill säga en av Stockholms förorter.

Efter mer än sextio år i stan har jag flyttat från Södermalm till Skarpnäck. Från min balkong sträcker sig ett grönt fält och skogen tar vid ett stenkast bort. Och det var det jag ville. Bort från bullret och stressen och mer nära skog och natur.

Men jag blev överraskad av att här hälsar man på varandra och verkar tilltala varandra på ett annat sätt. Ungefär som på landet. Eller som jag är van vid på mina vandringar och när jag går in i en liten by där man hälsar på varandra när man möts och tar sig tid att prata lite. Inte riktigt så men nästan.

Jag vet, det är väl banalt. Men det känns bra. Och rätt. Mer mänskligt. Är vi inte på fel väg? Är det verkligen meningen att vi ska klumpa ihop oss i växande storstäder samtidigt som landet i övrigt avfolkas? Och är inte den utveckling som ingen har valt en av vår tids största samhällsfrågor?

Och så här långt i mina funderingar ska jag väl i ärlighetens namn säga att jag under en lång tid har funderat på vad vår bofasthet har gjort med oss. Hur den neolitiska revolutionen i grunden förändrade våra livsvillkor. Med jordbruk kom behov av bevattningssystem, teknik och byråkrati. Och våld. Maktkamp och krig. Jag aktar mig noga för att idyllisera vår tidigare tillvaro som ett samlande och jagande folk, vår nomadiskhet, och jag är fullt medveten om risken för grovt förenklade resonemang. Men jag tror inte att det alls är bra för människor i numer snabbt växande metropoler. Var det en tillfällighet att filosofen Jean- Jaques Rousseau inte kunde föreställa sig en levande demokrati i samhälle större fem-sex tusen medborgare?

Vi är verkligen på fel väg.

Jodå. Några politiska partier har börjat lyfta fram ”landsbygdsfrågorna”. Miljöpartiet tävlar med Centern i frågan och Stefan Löfven har börjat besöka bondgårdar. Röstmaximerande partier som poserar och gör sig till. Men vilket parti talar om att vi sedan lång tid tillbaka har slagit in på fel väg?

Jag lägger allt mindre vikt vid vad politiska partier säger. Det är helt enkelt för torftigt och jag saknar debatter mellan partier som gör tydligt vilket samhälle de strävar efter. Det enda partiet som någorlunda har en sammanhållen och konkret samhällsvision är Sverigedemokraterna. Sorgligt nog, men sannolikt en bidragande orsak till att de växer i betydelse.

Men inget parti gör motstånd, vill resa värn mot en ohämmad tillväxt på marknadens villkor och som obönhörligt skapar storstadsregioner medan resten av landet förtvinar.

Jag bor strax intill skogen. Ibland när trafiken är tät kan jag som ett svagt brus höra bilarna från Nynäsvägen och jag vet att planer smids på att bygga hus och bilvägar där det nu är skog, stigar, små vattendrag, en fotbollsplan och ett litet torp där en förening av orienteringslöpare som kallar sig skogsluffarna håller cafe’ på helgerna.

Men jag tänker inte bara på det, hur skogar i storstadsregioner blir motorleder och sterila förorter medan skogar i övrigt växer igen eller blir ”föryngringsytor”. På hur affärer slår igen i stora delar landet medan storstäderna blir varandra alltmer lika med sin flashiga galleriakultur.

Med det ohämmade tillväxttänkandet som särskilt socialdemokrater och Moderater företräder tränger industrialismens och kommersialismens logik in i våra liv och förvränger mänskliga värden och relationer.

Kan man tänka sig att ett stillsamt motstånd gömmer sig i en grannes vänliga leende?

2 kommentarer på “Vi vantrivs i staden

  1. Jan Erik Amilén skriver:

    Olle. Mycket läsvärt! Eller beror det på att du sätter ord på mina egna värderingar i stort.
    Urbanisering. Är det egentligen påverkbart? Eller måste den accepteras som den råkar utforma sig?
    Sociologin kan troligen sätta siffror på sådant som missbruk, psykisk ohälsa och kriminalitet som tycks relaterade till urbaniseringen, inte minst de svaga förorterna som skapats med stor välvilja i miljonprogrammen.
    Tack för ett försök att ”lite poetiskt” formulera känslor kring välmående i skapelsens gröna rum!
    Tänker Jan Erik Amilén

  2. Olle Sahlström skriver:

    Tack Jan-Erik.
    Ja, jag tänkte väl mest i existentiella banor och se i förlängningen en stillsam leende motståndsrörelse växa fram.
    Frid

    Olle