Idag skriver tidningen Metro om en brutal våldtäkt som friats i tingsrätten. Tingsrätten fastställer att det ”rent objektivt är bevisat” att mannen våldtog kvinnan, men friar eftersom de båda inblandade inte förstod situationen likadant.

Kvinnan skrek tills halsen svullnade upp och hon inte kunde skrika mer. Hennes ”nej” tolkade mannen som ett ”spel” (men frågade aldrig om så var fallet). Hon påfanns av en cyklist kort efter att hon lyckats fly lägenheten, och polis tillkallades. Metro återger deras beskrivning av kvinnans tillstånd, hejdlöst gråtande och uppgiven.

Män är djur. Så skrev Valerie Solanas i sin bok SCUM-manifestet. Hon hade också blivit våldtagen. Hon togs inte heller på allvar av det samhälle som skulle finnas där för att tillvarata hennes rättigheter. Det är en fras som väckt förgrämelse. Män som bekymrat lagt pannan i djupa veck och sagt, ”det där är ju en form av rasism”. I så fall är det en rasism som vi alla bidrar till.

Tanken att män förvandlas till djur när det kommer till sex är knappast ett feministiskt idéarv. Det är patriarkatets bild av mannen: En snygg kostym på en urtidsbest. Den feministiska berättelsen säger att män är människor. Och därför måste vi konfronteras med den verklighet vi lever i, den som påstår att män är djur, och således inte kan förväntas lyssna in, ta ansvar, tänka efter.

Män är djur. Och så länge som vi fortsätter att låta oss beskrivas som djur av tingsrätt, medier och kultur kommer kvinnor att fortsätta betala priset för vår tystnad. Det är dags för en samtyckeslagstiftning, som kriminaliserar sex utan uttryckligt samtycke. Det vore en stark signal, och startskottet på en nödvändig och senkommen diskussion om manlighet och våld.

Mattias Irving