Begreppet förvaltarskap kan låta tråkigt, men är både brett och djupt och oumbärligt om vi vill tala om trovärdighet och rättvisa, skriver Eskil Jonsson.
Många teologer och präster har t.ex. menat att förvaltarskapsbegreppet har en patriarkalisk och sekulär innebörd och har inte direkt med kyrkan som gemenskap (koinonia) att göra. Men jag har i min forskning i teologi, ledarskap, ekologisk och ekonomisk rättvisa ändå kommit fram till att både förvaltarskap och mission i allt väsentligt har med kärlek, ömsesidigt ansvar, gemenskap och trovärdighet att göra. [Jonsson, E. 2013, The Power of the West in the Economy of Grace – Reclaiming a Prophetic Stewardship, Wipf and Stock Publishers, Resource Publications, Oregon, US]
När biskopen Helge Brattgård på Lutherska Världsförbundets uppdrag gjorde en grundlig teologisk utredning om förvaltarskap (stewardship) i boken God´s Stewards [Brattgård, H. 1963, God´s Stewards, A Theological Study of the Principles and Practices of Stewardship, Augsburg, Augsburg Publishing House] så fick titeln på den svenska utgåvan bli Goda förvaltare, vilket antyder förvaltarskapets olika tolkningar. Förvaltarskap har i modernt språkbruk kommit att tolkas som ansvar för skapelsen i mer profana termer av ekonomi och ekologi. Därmed har också kyrkans självförståelse inte minst i luthersk kontext begränsats till personligt andliga aspekter på frälsning (frälsningsplanet) och förvaltarskapet har istället begränsats till en mer världslig fråga om samhällsansvar (skapelseplanet) som i första hand staten skulle ta ansvar för.
På senare tid har emellertid begreppen förvaltarskap och även mission faktiskt kommit att bli t.o.m. mer vanligt i sekulära sammanhang, både inom näringslivet och det civila samhällets organisationer. Men då betyder det förstås inte Guds mission utan snarare företagets ”affärsidé” (vision and mission). Företagstänkandet har också smittat av sig på Svenska kyrkan, som t.ex. i de nya storpastoraten ger kyrkoherden (”superherden”) ungefär samma ansvar som direktören i ett börnoterat aktiebolag. Vi kan också som Kyrkans Tidning informerat och debatterat konstatera att lönerna för kyrkoherdarna ligger långt över vad som många upplever som föredömligt i en kyrka som predikar rättvisa.
Kyrkans profetiska roll i världen är grundat i Guds mission där både GT:s profeter och Jesus och därmed även kyrkan kan ses som profeter eller Guds förvaltare av nåd, kärlek och även fred och rättvisa. Olika gåvor vi fått är givna av Gud utan förtjänst men som vi har att förvalta på ett rättvist sätt. Skapelsen inbegriper alltså allt som utgår från Gud och som vi fått som ”lån”. Jag har tidigare beskrivit detta som Guds ekonomi eller kärlekens ekonomi.
Djupast sett handlar alltså ekonomi, mission och förvaltarskap om ett mottagande och givande av Guds kärlek till hela världen: ”Så älskade Gud världen att Han utgav sin enfödde Son” (Joh. 3:16). Det är också i den betydelsen av kärlek som vi kan förstå Guds allmakt när Jesus sänder ut sina lärjungar ”Åt mig är given all makt i himmelen och på jorden (Matt 28:18)”. Det handlar alltså om ett slags fullmakt från Gud och inte politisk makt förstås. Jesus ses alltså då som den störste och främste förvaltaren i Guds mission och som förebild för hela världen.
Brattgårds bok har sedan även kritiserats för att den inte tog upp de ekologiska aspekterna på förvaltarskap. Men ekologi är ett relativt modernt begreppet för naturens ekonomi och naturen är ju en del av Guds ekonomi (hushåll). Även i det som kallas djupekologi eller ekologisk filosofi (ekosofi) talar man om ett ömsesidigt beroende och ansvar som ligger mycket nära de tankar som brukar användas för att beskriva Guds treenighet.
Det har emellertid varit vanligt att kyrkans förvaltarskap begränsats till frågor om administration av kyrkans ekonomi och verksamhet i motsats till evangelisation och diakoni, men då rationaliserar vi egentligen bort förvaltarskapets andliga och profetiska betydelse. Mission är egentligen inte en specifik verksamhet som t.ex. evangelisation och diakoni eftersom mission betyder sändning eller uppdrag för många olika verksamheter. Till kyrkans mission eller uppdrag som Guds förvaltare hör ju även dess profetiska och ”politiska” utmaningar i världen.
På samma sätt kan man säga att till kyrkans mission (uppdrag) hör även sådana verksamheter som budgetering, handel, forskning, personalvård, maktstrukturer, miljöansvar och inte minst kultur som kan presenteras så att det främjar fred, rättvisa, enhet eller en ”socialt och ekologiskt hållbar utveckling”.
När vi alltså tar emot Guds nåd i tro, för att förmedla detta vidare så är vi Guds förvaltare, tjänare, missionärer eller medarbetare med ett ömsesidigt ansvar inför Gud. Det lyfter alltså fram ansvaret vi fått som troende, vilket då inkluderar oss alla även de med en annan religiös bekännelse än den vi kallar för kristen.
Jag skulle därför vilja hävda att det är bara denna djupare teologiska förståelse av förvaltarskapet som inbegriper vårt gemensamma ansvar, kultur och livsstil som emellertid inte brukar inkluderas i de mer moderna, tekniska och mekaniska begreppen för management, styrning, kontroll eller chefskap.
Därmed kan vi också förstå att åtskillnaden mellan subjektivt och objektivt som ju kännetecknar det moderna upplysningstänkandet, sekulariseringen och liberalismen helt enkelt har rationaliserat bort förvaltarskapstankens profetiska, sociala och ekumeniska utmaningar. Och här har även kristendomen särskilt i Västvärlden själv bidragit till sekularisering och splittring.
Hur som helst är det viktiga inte att i alla lägen bevara uttrycken förvaltarskap eller mission utan den profetiska förståelsen av vad det innebär att vara Guds förvaltare, missionär eller sändebud. Men om vi skulle fördjupa oss i vad det djupast sett betyder skulle det kunna åstadkomma en revolutionär förnyelse av kyrkans profetiska roll för fred, enhet och rättvisa i världen, som vi nog inte sett sedan 300 talet. Kyrkan kommer att få väldigt svårt att förändra sin fördelning av löner och andra resurser, så länge vi inte låter teologin också påverka ekonomin.
Eskil Jonsson
