Nytt år. Julen är över.

Vad julskatteuppdraget ville lära oss

Sofia Svarfvar

Nytt år. Julen är över. Julen som ska vara glädjens och delandets högtid. Under julen vill vi bli frikostiga. Insamlingen stiger och många organisationer får välbehövda resurser. Mellan 10 november och 31 december samlade Svenska kyrkans internationella arbete in 14 miljoner till katastrofen i Filipinerna. Viktiga resurser till uppbyggnad av sönderslagna hus och människor.

Men det här med att ge är inte alltid lätt. Jag funderar över mitt förhållande till att ge och att dela. Delande är inte samma sak som att bara ge rakt ut i rymden. Att ge är svårt. Kanske är delande lättare. Att man tänker att jag delar med mig och inte att jag ger för att jag är god. Delande blir minder individualistiskt.
Delande av resurser. Delande av kärlek. Delande av kläder.

Lyssnade på Robin Olins radioreportage i helgen om hur en ung kvinna i Grekland startat klädbytardagar med flera tusen människor. Kvinnan berättade hur medborgare i Aten inte har råd att köpa nya kläder. Men det som var mest intressant var att man för några år sedan såg ner på att gå i begagnade kläder. Nu gav delandet en ny lyxkänsla.

Under ledigheten var jag med vänner i svenska fjällen. Vi var elva vuxna och ett barn som delade på en stuga. Alla middagar delades. All mat i kylen var allas. Det fanns inget mitt eller ditt. Så en dag gick vi på restaurang där de stoltserade med sitt nya koncept ”sharing”. All mat skulle komma in så att det var lätt att dela. Jag sa snabbt ja till idén. Att dela och smaka av varandra, det gillar jag. Några beställde wallenbergare. De flesta tog toastskagen till förrätt. In kom först det upp skurna brödet. För exakt så många som beställt.

Vi la snällt upp på våra tallrikar men inget fanns kvar för att dela med de som inte beställt. Så kom Wallenbergarna in. Även det exakt fyra stycken, så många som skulle ha. Vi förstod inte poängen med ”sharing” – det nya trendiga inom restaurang. Vitsen att alla skulle få smaka fanns inte. Delande kräver mer än att alla ska få sin del av det som redan var bestämt. Vi gick tillbaka till stugan och delade på kaffet och de kakor som fanns. Någon tog fram en whisky, en annan en chipspåse. Och vi njöt av att dela och av att inte ha reserverade skålar för var och en.

Under en sorgeperiod blev jag varse att delande också handlar om att våga ta emot. I ett ömsesidigt delande är det någon som ger, inte alltid av överflöd utan av det man har. Och någon tar emot, inte i underläge, utan i uppriktig uppskattning. I den afrikanska traditionen finns ett unikt förhållningssätt till att vara människa. Det handlar om ubuntu och inte om egoism eller individualism. Enligt ubuntu är man människa genom att andra människor finns. Så som människa kan vi inte leva isolerat. I am what I am because who we are. Ubuntu handlar om att vi människor är sammanlänkade och att det vi gör, våra handlingar, påverkar världen.

I min sorgetid var jag först rädd för att andra inte skulle våga prata med mig. Men när jag tog steget och visade att jag vågade se andra, då började även vänner kontakta mig. Jag blev synlig och jag fick stöd. Min insikt i ubuntu, eller att vara människa, blev djupare. Det blev tydligt för mig att livet inte bara handlar om att jag måste ge. Utan att vara människa handlar också om att våga ta emot. Öppna sitt hjärta för andra människors generositet. Det handlar om att mötas – dela.
Genom andra finns jag till och kan tolka världen och mig själv. I världen runt om mig finns kanske trösten. Sharing – vi delar.

Ett imponerande exempel på delande läste jag om denna jul och det var julskatteuppdraget. Moa Björnson och Sara Wåglin ordnade en sajt där givare och mottagare kunde registrera sig. Så här skriver de på sin sida: ”På tre veckor omfördelades jobbskatteavdrag för 134 100 kr genom sajten. Över 500 personer registrerade sig som givare och lika många anmälde sig som mottagare. […] Det var ett tillfälligt upprop, ett försök att belysa vilket Sverige vi har idag, och en uppmaning till beslutsfattare såväl som till allmänheten att fortsätta diskutera välfärd och fördelningspolitik. Och att slopa det femte jobbskatteavdraget. Genom otaliga inkomna brev från mottagare har vi fått ta del av personliga berättelser om hur det är att vara fattig i Sverige idag. Det har berört.”

I det internationella biståndets värld talas det om rättigheter. En människa har rätt till skola, sjukvård och rent vatten. Det är statens skyldigheter att uppfylla de mänskliga rättigheterna. Biståndet ska bidra till att rättigheterna tillgodoses där staten brister eller inte har resurser. Det är inte av välvilja som vi ger bistånd, utan för att möjliggöra för alla människors rätt till sina rättigheter. Det handlar inte om välgörenhet utan om att se en medmänniska. Detta är inte heller lätt. Jag har själv stått ute på landsbygden i Malawi som den gode, omringad av tacksamma kvinnor och män. Tacksamma för att jag skänkt dem ett solcellsystem som kan driva byns pump. Jag kände mig inte alls god utan illa till mods och försökte jag säga: men det är ju in som arbetat för att få denna pump. Vår organisation har bara samlat in pengar. Det är ni som gjort det möjligt. Ni har rätt till rent vatten. Vi har bara delat med oss.

Givande, delande, sharing och rättigheter. Svårt men nödvändigt för att vara människa.

Ett nytt år med mer delande. Det är mitt nyårslöfte.

Kommentarsfältet är stängt.