Gårdagskvällen bjöd på ett senkommet nyårsfyrverkeri när justitieminister Beatrice Ask om att studenter dog i drivor sedan marijuana legaliserats i Colorado. Journalisten Emanuel Karlsten : Så här dålig koll får faktiskt inte en justitieminister ha.

Vi är eliten

Mattias Irving

Gårdagskvällen bjöd på ett senkommet nyårsfyrverkeri när justitieminister Beatrice Ask delade en uppenbart satirisk berättelse om att studenter dog i drivor sedan marijuana legaliserats i Colorado. Journalisten Emanuel Karlsten sammanfattar reaktionerna på sin blogg: Så här dålig koll får faktiskt inte en justitieminister ha.

Å andra sidan, kanske är inte det här främst en fråga om ministerkunskaper, utan om nätovana? Idag är vi ju alla redaktörer. Strax före jul cirkulerade exempelvis en satirisk text om att Påven nyligen vid det tredje vatikankonciliet hade sagt att alla religioner är lika sanna. Kanske var det alla solskenshistorier om Påvens uttalanden som gjorde att många i min omgivning faktiskt gick på texten och glatt delade vidare?

Mer troligt är att det ibland går lite för snabbt: Man är stressad, lägger ut något som verkar fint och viktigt, och tänker sig att gå tillbaka och läsa det själv senare. Då sker den här sortens misstag. Beatrice Ask skulle i så fall inte vara den första. Viktigare än att vara ofelbar i nätvaron är att ha en känsla av ansvarstagande när det väl blir fel. Här finns kritik att rikta mot flera makthavares krishantering på sistone.

När Ask uppmärksammades på sitt misstag gjorde hon en ändring i sin text, så att ordalydelsen istället blev att det var fel att skriva just satir om knark, som är en viktig och laddad fråga. Huruvida hon själv hade missförstått satiren vet vi därmed inte längre. Kanske hade hon bara formulerat sig klumpigt, inledningsvis?

Men denna snabba ändring motiverar ministern på Facebook med att hon måste vara “PK”. Vad betyder det egentligen i sammanhanget? Är det “PK” Att inte sprida felaktiga uppgifter? Att uttrycka sig tydligt?

Twitter skriver hon också, “för övrigt måste väl även satir kunna diskuteras och kritiseras. Eller är det tabu?” Hon hakar därmed i samma retorik som Peter Wolodarski nyligen bjöd på sedan hans tidning på ledarplats publicerat en kolumn som påstod att ADHD är en bluffdiagnos, med referens till Scientologikyrkan. Kolumnen var intellektuellt undermålig och gav upphov till starka känslor bland sakkunniga, publicister och inte minst bland många människor som lever med diagnosen.

Två olika fall av undermålig källkritik försvaras av två stora makthavare genom resonemang om att debatten är för instängd, att dessa tunga gestlater liksom inte tillåts säga vad de vill. Wolodarski skrev exempelvis om “trånga åsiktskorridorer”, Ask (ovan) om ämnen som är “tabu”.

Tydligen har det mest tillförlitliga sättet att slippa berättigad kritik i Sverige idag blivit att retoriskt abdikera, och skylla kritiken på debattklimatet självt. Offerpositionen är åtråvärd, och man slipper rikta sin egen kritik mot någon enskild som därmed kan få replikrätt. Vi har hela riksdagspartier som tagit sig fram till makten genom denna retorik, att de egentligen förtrycks av en “elit” som hackar på dem för varje misstag, och att man måste få ta debatterna i det här landet.

Det är ytterligt beklämmande att se en sådan falsk retorik fångas in och nu användas av etablerade makthavare för att skymma sina tabbar i medierna. Särskilt som vi som följt samhällsutvecklingen har varnat för denna retorik i flera års tid. Den är större än enskilda partier, det rör sig om en mental inställning till hur samhället är uppbyggt, till vem som har ansvar och makt.

Men på ett sätt stämmer denna retorik, så försåtlig som den är. Internet har givit makt åt folket att själva sätta ord på sin verklighet. Vi är alla “åsiktseliten”. Vi har röster nu som vi inte hade för bara något decennium sedan. Eliten består inte av den där lilla klicken av tyckare som sitter högst upp på en hierarki och bestämmer vad som är “PK”.

Tvärtom, “åsiktseliten” tågade i Kärrtorp den 22 december, och snart sagt överallt annars i Sverige också. Den har lämnat blommor anonymt där andra sprejat hakkors. “Eliten” visade sig en vacker dag bestå av en patientgrupp som hittills mest fått finna sig i att utpekas som “stökig”. I fallet med Beatrice Ask och satirartikeln bestod “eliten” av alla med läsförståelse och tid att sätta sig in i en text.

Om detta är “eliten”, då är vi kanske på väg åt ett rätt så positivt håll ändå?

1 kommentar på “Vi är eliten

  1. John Nilsson skriver:

    Mattias Irving:
    ”Offerpositionen är åtråvärd, och man slipper rikta sin egen kritik mot någon enskild som därmed kan få replikrätt.”

    Efter mönster från feminismen då? De adresserar ju inte ”enskilda män” utan ”den patriarkala könsmaktsordningen” etc, ”som också drabbar männen”…

    Sen försvann det svar jag skrivit nyss, men tycker du verkligen att ”feminismen jobbar för män också”, med exemplet nedan i minnet, där feminister lyckats stoppa ett initiativ för att starta ett kursprogram i ”Male studies” på University of South Australia?

    http://se.avoiceformen.com/hangouts/avfm-mandag-roundup-vilken-del-av-feminazi-ar-det-du-inte-forstar/

    Jag tycker detta borde vara den spik i kistan, som skulle vara tillräcklig för alla att se att feminismen idag är en ensidigt gynocentrisk, närmast religiös rörelse, för kvinnor mot män, med fastställd trosbekännelse och uppenbart totalitära drag – ingenting annat. Om den inte vore det, skulle man välkomna ett sådant initiativ som ”Male studies” och glädjas åt att män nu på allvar vill ge sig in i diskussionen och forskningen runt kön och diverse sociala konstruktioner (som feminismen själv). Men det är inte den vägen man väljer, och det talar för sig själv, anser jag.