När vi diskuterar Svenska kyrkans stöd för bojkott av varor från ockuperad mark, då bör vi se det stora sammanhanget. Bojkott och andra ekonomiska sanktioner är en fredlig väg att protestera mot en apartheidliknande situation, som också fått en allt större israelisk opinion emot sig, skriver Anna Karin Hammar.
Är det antisemitism att bojkotta den israeliska ockupationen av Palestina? Så tänker en del och därför tror jag att det är väldigt viktigt att försöka bearbeta den frågan. Jag tror inte det är särskilt klargörande att besvara den med ett enkelt ja eller nej. Måste jag svara så, är det självklart att jag säger nej. Ännu hellre vill jag försöka att göra bojkottens sammanhang tydligt. Sammanhang kan skapa förståelse och mening, som når längre än enstaviga ordväxlingar.
Svenska kyrkans kyrkomöte tog 2012 kraftigt ställning för bojkott, desinvesteringar och sanktioner (BDS) i solidaritet med det palestinska civilsamhällets upprop för att få ett slut på den israeliska ockupationen. I dagarna har samfundet Sverige-Israel genom sin stockholmsavdelning reagerat på uppmaningen till bojkott av bosättningsprodukter. Argumentet är främst att eftersom Svenska kyrkan inte bojkottar andra länder är det något särskilt med bojkottfokus på israeliska bosättningsprodukter. Antisemitismen ligger snubblande nära som förklaring, menar samfundet Sverige-Israel.
Svenska kyrkans internationella chef Erik Lysén svarar i Expressen med att Svenska kyrkan inte fått liknande uppmaningar från andra partners i kyrkorna och civilsamhället. Syftet med Svenska kyrkans krav på ursprungsmärkning är inte att avstå från israeliska produkter utan att kunna handla dem i trygg vetskap om att de inte kommer från bosättningar eller upprätthåller ockupationen.
Jag är självfallet lojal med Svenska kyrkans högsta beslutande organ och jag skulle med anledning av kyrkomötesbeslutet 2012 och min nuvarande kunskap om situationen vilja argumentera för följande:
De palestinska kristna är djupt tillbakapressade på grund av de svåra livsomständigheter som ockupationen innebär. Att lyssna till deras rop om sanktioner, om att avbryta investeringar och bojkott av allt som stöder och befäster ockupationen, är i den nuvarande situationen ett viktigt incitament för den lokala kristna trons framtid i Palestina, i Jerusalem och Betlehem, inte minst. Se vidare Kairos Palestina.
BDS-rörelsen (bojkott, desinvesteringar och sanktioner) har tagit starkt fart i många delar av världen, bland annat i USA, hos både kyrkor och universitet. Eftersom Israel inte hejdat sin bosättningspolitik under fredsförhandlingarna eller dragit tillbaka sin ockupation och sina restriktioner över Gaza finns det all anledning att samtidigt med förhandlingar utöva ekonomisk strategisk press på Israel. Att stödja ockupationen är dessutom olagligt.
Det finns ett växande israeliskt civilsamhälle som stöder BDS. Redaktören på Haaretz dagstidning Gideon Levy hör till de mera namnkunniga. Han uppfattar det som en patriotisk handling att bojkotta allt som stöder den israeliska ockupationen för att det på sikt kan rädda Israel som ett tryggt hem för sin befolkning: ”Anyone who really fears for the future of the country needs to be in favor at this point of boycotting it economically.” Haaretz den 14 juli 2013.
Samtidigt med bojkott, sanktioner och avbrytande av investeringar som stöder ockupationen behöver broar byggas mellan de palestinska och israeliska civilsamhällena som från olika utgångspunkter bekämpar ockupationen.
Samtidigt med bojkott, sanktioner och avbrytande av investeringar som stöder ockupationen bör Svenska kyrkan och den svenska regeringen investera i det palestinska civilsamhället och i byggandet av ett lokalt bärkraftigt samhälle.
Ickevåldsåtgärder kan lätta på bördan av apartheid/hafrada och ockupation för både palestinier och israeler. Bojkott, desinvesteringar och sanktioner mot den israeliska bosättningspolitiken är väl förenliga med respekt för judars rätt till och ansvar för staten Israel sida vid sida med en palestinsk stat med östra Jerusalem som huvudstad.
Svenska kyrkan kan bidra till att intensifiera dialogen i Sverige mellan judiska, muslimska och kristna företrädare och gräsrötter. Tillsammans kan de abrahamitiska trostraditionerna stå enade mot främlingsfientlighet, antisemitism, islamofobi, antiziganism och religionsfientlig sekularism.
Jag har följt A-K Hammars råd, tittat lite närmare på Kairos Palestina och funnit ett stycke ersättningsteologiskt och antisemitiskt dravel.
Toran är ”ett dött ord” ersatt av ”en ny undervisning”. Historien ska skrivas om, därför att den ”hindrar vår rätt i vårt land”. Judarna har ingen anknytning till landet, utan Israel är en effekt av att ”Väst ville kompensera det som man begått mot judarnas rätt i Europas länder”. Idéen om den judiska staten är rasistisk, medan den arabiska staten Palestina, med – enligt PLO:s konstitution – lagen grundad på sharia, är gudibehaglig och allomfattande. ”Ockupationen” är roten till allt ont och den är drygt sextioårig, sålunda pre-1967. Visserligen avvisar ”kristna kärlek det onda och står emot det”, men man ”respekterar och uppskattar var och en som intill denna dag offrat sitt liv för vårt land”, även de som spränger i luften nära 40 judar som sitter och intar en påskmåltid. Sådana handlingar har förresten ingenting med ”terrorism” att göra, hävdar dokumentet och dess underskrivare; det är fredligt motstånd…..
Det räcker kanske så långt?
Att Svenska Kyrkan och dess företrädare accepterar ett sådant dokument är skamligt; att de är inte ensamma om det i världen är bara ännu en bekräftelse på den gamla sanningen att det alltid är lättare att trampa på juden än att ta itu med de verkliga problemen. Därför bojkottar man Israel, det enda landet i Mellanöstern där antalet kristna växer, och vänder bort ansiktet för att inte se sina kristna bröders lidanden och död i den övriga världen.
Men snälla Anna Karin Hammar,
är denna bojkott – riktad mot Mellanösterns enda demokratiska stat – den viktigaste internationella frågan för Svenska kyrkan nu?
När Syrien brinner och ett sexsiffrigt antal människor, däribland ett stort antal barn, dödats och flyktingarna blir allt flera varje dag? När tusentals kristna förföljs, mördas eller torteras i flera stater? När svälten, fattigdomen i exempelvis Nordkorea drabbar miljoner och åter miljoner av dess medborgare och diktatorn hänsynslöst avrättar personer i ledarskiktet? När konfrontationer i afrikanska stater hotar att bli fasansfulla inbördeskrig, i den mån de inte redan hunnit utvecklas till det?
Ja, då vänder Svenska kyrkan bojkottbössan mot demokratin Israel. Anser Du verkligen – handen på hjärtat – att detta är en klok och rimlig internationell prioritering av vår kyrka?
BENGT OLOF DIKE
Vill bara klargöra att Svenska kyrkans stöd för ursprungsmärkning (så att vi alla kan köpa varor från Israel utan att behöva fundera över om de kommer från ockuperat område) inte betyder att vi i det internationella arbetet struntar i människor som har det svårt. Självklart stödjer vi i Svenska kyrkan genom humanitärt arbete flyende Syrier och Sydsudaneser. Liksom Filippiner som blivit hemlösa efter höstens naturkatastrof och mycket mer. Världen är mycket mer komplex än ”antingen eller”, ”svart eller vit”.
AKH talar för Svenska Kyrkan, en politisk institution skapad av socialdemokratiska politiker med ett -eller flera- politiska syften, ”det må vi aldrig glömma”.
Mvh, Torgny Rabe
Anna Karin Hammar:
Jag vet inte om du tagit in de kritiska kommentarerna här men hoppas de beaktas. Jag kan bara hålla med både Stettiner och Bengt Olof Dike. Aktionen ger mig olustkänslor och erinran om gamla kristna förföljelser på falska, i det sätt det presenteras, anklagelser just i juletid. Att allt ansvar ges till Israel är helt enkelt inte rätt. Detta betyder inte att man inte kan kritisera Israel för många ageranden. Kommer fler ensidigt skuldsättande aktioner från SK i påsk?
Att vifta bort frågan om det kan finnas antisemitiskt tankegods bakom SKs aktioner och sedan citera Kairos-Palestina tycks mig som att ha trampat i klaveret.
Det borde vara nödvändigt och tillräckligt bevis för existensen av otrevligt tankegods att påpeka att Kairos-Palestina-dokumentet pådyvlar den judiska staten en ”synd” mot Gud och hela mänskligheten(!) för att den har ockuperat det som kallas palestinsk mark, tvetydigt skrivet. Det här om synd och skuld, känns det inte igen? Vad har Svenska Kyrkan med att okritiskt acceptera ett sånt dokument?
Ingen synd pådyvlas i detta dokument Hamas, som inte nämns alls, vars terrorism riktas mot Israels existens, eller mot Palestinska Myndigheten som i nutid sponsrar hyllandet av massmördare och uppviglar till fler martyrer och till judehat. Faktum är att KP kallar den ohämmade terrorismen ”motstånd” och påstår att den enbart har med ockupationen att göra. Har Svenska Kyrkan gått på det också?
Jag skulle vilja uppmana att inte sopa otrevliga aktioner och projekt under mattan. Ta ansvaret, så vinner kyrkan i trovärdighet. Detta gäller vare sig det handlar om stöd för Kairos Palestinas linje eller när dussintals antisemitiska och jihadistiska medresennärer på ett skepp visar att man har stött och sponsrat något mycket otrevligt. Har man tagit itu med det egna ansvaret kan man bara vinna i trovärdighet. Jag vet att det finns svenska präster som inte köper den här linjen från SK. Och jag har sett hur de i sin tur demoniseras av överpolitiserade kristna i ansvarsställning. Handlar det om simpelt kotteri?
Jag är rädd att jag ser i Svenska Kyrkans ensidiga ageranden en oinformerad och nonchalerande självgodhet som bara kan leda till mycket ont, allt annat än försoning och varaktig fred. Jag kan bara uppmana att inte så blint följa någon enda politik och att försöka ta in så mycket som möjligt från olika håll. Nyansering och balans är det som saknas.