Foto: Carolina Hawranek

Inom kort kommer många av oss, oavsett om vi är sekulariserade eller troende kristna, fira jul. Och bland alla dessa julfirande familjer kommer det finnas släktingar som sitter där och känner att de inte hör dit. Trots att släkten är sams, trots att det inte finns alkoholproblem eller stridigheter kring traditioner eller religion. Maten kan vara perfekt, ingen bryter ihop av stress och ungarna tindrar verkligen med ögonen. Ändå känner en del sig lika tomma och utanför som valnötsskalen i skräpskålen, mitt bland de som känner gemenskap och glädje.

Kanske är det din familj? Kanske är det ditt barn, din kusin eller din förälder som sitter där och undrar om hen ska våga berätta att hen är homo- eller bisexuell eller transperson? Och som låter bli, av rädsla förklädd till hänsyn. Som ännu en familjesammankomst känner sig ensammast i världen och blir tystare än bebisen som äntligen somnat.

Det borde inte behöva vara så. Ingen borde behöva vara rädd att komma ut som hbt-person. Men det är vi. För vi har själva vuxit upp med tanken att alla flickor älskar bara pojkar och vice versa, att en person med snippa måste vara kvinna och en med snopp en man, att det finns bara två kön och aldrig mötas de två. Och när vi lyckas komma förbi den tröskeln, har brottats med oss själva och accepterat det som Gud ändå skapat oss till, då väntar nästa hinder. Då finns en hel värld som signalerar att vi är fel. Filmer, böcker, reklam, ja hela kulturen säger att just mig är det fel på, för jag är inte heterosexuell, jag är inte cisperson. Jag syns inte, jag finns inte.

Då är det inte konstigt att folk tystnar, även i de mest liberala familjer. För varje ifrågasättande, hur litet det än är, innebär att hela berättelsen om hbt-personen som den onormale och er andra som normala spelas upp igen. Det tar ett tag innan man orkar utsätta sig för det, innan man vågar. Så därför sitter kusin Eskil tyst och nämner inte sin nya hobby, gaykören. Därför svarar faster Maryam undvikande på om hon ”träffat den rätta mannen ännu”. Därför mumlar din son mest till tack över julklappen som inte alls passar hennes könsidentitet.

Det finns en julklapp du kan ge alla som står där i farstun och tvekar, som är rädda, ensamma och inte vågar visa dig vilka de verkligen är. Du kan ta första steget. Du kan sluta prata om framtida pojkvänner, utan om partners. Du kan sluta ta för givet att vissa typer av julklappar skall ges till personer med vissa könsorgan. Du kan lyssna, i de tysta pauserna, och visa att du finns där, när din kusin, ditt syskon eller din förälder vågar berätta. Då kommer nästa jul bli bättre, och du får en chans att verkligen lära känna din släkting.

Vem vet, hen kanske inte alls är så tråkig eller knepig som du trodde? Det kanske blir ni två som fixar juldisken, glatt sjungandes julsånger, medan den som oftast fått göra det, inte alltför sällan värdinnan i huset, slipper och kan ägna sig åt barn och barnbarn istället?

För, julen är för alla. Och vem vi är på utsidan har ingen som helst betydelse för om vi omfattas av julevangeliet eller inte. Gud ser till insidan, och har skapat oss till den fantastiska mångfald som är en sån tillgång, om vi vågar se den. Om du öppnar dörren och visar att du älskar dina släktingar oavsett könet på den de älskar, oavsett deras könsidentitet, då kan de också delta och kliva in i julvärmen. Då får ni alla en bättre jul, tillsammans.

Trots allt, julen startades av en en person med två fäder och det klarar vi ju galant att både respektera och älska!

En innerligt god jul önskar jag er alla, hur ni än väljer att fira den.

Lukas Romson