Jag trodde inte att jag kunde uppröras över SD längre. Men under tisdagskvällen lyckades partiets stabschef Linus Bylund att överraska mig. I en intervju i Aktuellt, med anledning av Expressens avslöjande om lokala SD-politikers kommentarer på nätet, sade han: ”Är man idiot, bondläpp eller rasist kanske man tror att man hör hemma i SD”. Han ville ge exempel på en självuppfyllande profetia, att medierna utmålar SD som ett sådant parti, men att de egentligen inte är det.

Trots att jag själv är ”bonnläpp” born and raised har jag ändå genom åren hackat i mig att kanske får man faktiskt idka lite självkritik om man bor i Stockholm och skriver med fokus på huvudstaden. Det finns en motsättning mellan stad och landsbygd, och den förtjänar att problematiseras. Det har varit en punkt där jag har känt att många i SD åtminstone inte haft fel.

SD har ständigt arbetat för att föra fram just denna motsättning mellan stad och landsbygd (eller, för att vara mer specifik, mellan Södermalm och resten av landet). Det har varit genomskinligt, men också svårt att bemöta. Nånstans har det funnits en vilja att se att många väljer att rösta på detta missnöjesparti just för att landsbygden faktiskt överges, avfinansieras och avfolkas, år efter år. Deras partival har varit frustrerande och oförsvarligt, men det har nånstans ändå varit mänskligt begripligt. Därför är det magstarkt att höra Bylund påstå att SD:s ständiga appeller till landsbygden egentligen skulle vara medias påhitt.

Nu är det alltså stabschefen, storstadsbon och höginkomsttagaren Linus Bylund som står och lever ut denna motsättning mellan stad och land. Och aldrig har jag väl över någon inmundigad ”latte på Söder” hört någon uttrycka sig så föraktfullt: Är man ”bonnläpp”, då hör man inte hemma i vårt parti.

I retoriska sammanhang talar man om närhetens sammankoppling. De ord som sägs i nära samband med varandra bildar meningsfulla kluster som stannar hos åhöraren. Genom att bunta ihop ”rasist”, ”bonnläpp” och ”idiot” i en och samma uppräkning etableras också ett släktskap mellan orden. Bonnläppar är rasister. Bonnläppar är idioter. Bonnläppar har inget i vårt parti att göra.

Och då sker något. Plötsligt hör jag precis det förakt välla fram som jag själv som storstadsboende antirasist ständigt anklagats för att hysa. ”Ni där med ert lattekaffe på Söder”. ”Ni ser ner på vanligt folk och kallar dem rasister, från era elfenbenstorn på Söders höjder”. Nu ligger elitismen istället som ett öppet sår över resten av Aktuelltintervjun med Linus Bylund.

Då påminns jag om de gamla tidningsartiklarna om de taxiresor och spritnotor som dessa herrar i ledargarnityret kring Åkesson samlat på sig. De var vanligare för några år sedan, men då framträdde bilden av ett killgäng som kommit upp sig, festade mycket, köpte stora mängder alkohol och betedde sig som kungar. Jag har svårt att tro att denna lilla partielit kommer att komma undan med fagert tal om att representera ”den stora massan” länge till.