En person har lämnat oss, och givit utrymme för en ikon att ta vid. Nelson Mandelas bortgång var tyvärr väntad efter en tids sjukdom, men ännu mer väntat var hur den skulle rapporteras i medierna.
När vi skådar Mandela genom nostalgins rosa skimmer berövar vi hans berättelse dess styrka: Kampen reduceras till en kuliss som ramar in vår dyrkan av en Fin Människa.
Det går inte att bli profet i sitt eget hemland, sägs det. Frågan är om Mandela hade undkommit bråkstakestämpeln om han bedrivit sin kamp i dagens Sverige, där Timbuktus textrad “Dunka Jimmie gul och blå, hissa i en flaggstång” föranledde hög politisk bojkott.
Timbuktu blev viral med sitt tal. Media reducerade det till tårar. Den Fina Människan Jason väckte just den finstämda känsla som den Politiska Människan Timbuktu revolterar mot: Det hårda politiska klimatet kräver hårda ord, skriver han om sin textrad.
Ironiskt nog är populistpartiet Sverigedemokraterna de enda som verkar lyfta Nelson Mandelas politiska dimension. Visserligen på sitt vanliga, skeva sätt: De kallar honom “terrorist” och beklagar vad de kallar “folkmordet på Boer” i Sydafrika.
Med sina lögner påminner de oss om att vi själva så gärna bara berättar halva sanningen om Mandela. Han ville aldrig bli ihågkommen som person, han stod med ANC och befrielserörelsen. Idag gör de flesta sitt bästa för att frikoppla Den Fina personen Mandela från Den Politiska personen som med ANC bedrev sin utomparlamentariska, väpnade kamp.
Vi blir alltmer restriktiva mot vår egen tids utomparlamentariska strävan efter fred och frihet ju närmare den egna dörren kampen äger rum. Sydafrika ligger två kontinenter bort, ANC:s kamp är flera årtionden gammal. Spaltmeter av rosa skimmer. Det svenska samtidsinitiativet Ship to Gaza kan knappt nämnas utan att kulören på borgerliga ledarsidor går från rosa till nattsvart.
Tänk om Nelson Mandela vore född i samtidens Sverige. Tänk om hans kamp hade varit djurens. Då hade hans strävan efter att påvisa djurens lidande avfärdats i en artikel av riksdagsledamoten Staffan Danielsson (C), med orden “olaga intrång” upprepade sju gånger i en och samma text.
ANC:s bombdåd beskrivs som tragiska men nödvändiga led i en kamp för frihet och rättvisa. Tårtor beskrivs med terrorism. I samtidens Sverige verkar vi alla hålla kikaren bakochfram.
Det är väl så det ska vara i dina spalter,
världslig politik, strid och kamp.
Det andliga skiter vi i smedjan.
Sven, vad är det för lustig uppdelning mellan andligt och världsligt som du gör?
Är det inte en andlig fråga hur våra grisar mår? Är det ovidkommande för kristna att våra medmänniskor lider i andra delar av världen? Ska en kyrklig tidning skriva om enbart inomkyrkliga frågor? Var finns missionstanken i detta? Ska vi inte vara en kyrka i världen?
Skulle gärn vilja veta vilken företrädare för ”populistpartiet Sverigedemokraterna” som kallar Mandela “terrorist” och beklagar vad de kallar “folkmordet på Boer” i Sydafrika.” ? – Jag, arma populist, deltog aktivt i anti-apartheidrörelsen och det är jag stolt över. Utvecklingen efter apartheids fall blev väl inte helt så idyllisk som vi hade hoppats i vår naivitet.
”. . .ongoing white genocide in the Republic of South-Africa. Since 1994, the end of the so-called Apartheid, whites people, especially white farmers, have been subject to extremely brutal and racist murders. About 50 people on average are murdered in South-Africa per day, of which at least 20 of them are whites(95+ % black on white murder rate). Please take into consideration that white people make up only 9% (4 500 000) of the demographics in South-Africa and therefore the white murder rate in South-Africa is quite significant.” (Från den garanterat seriösa organisationen http://www.genocidewatch.org/southafrica.html )
Axel. Du har rätt det blev inte så idylliskt eftersom apartheidregimen hade säkrat att tio procent av befolkningen skulle äga 80 procent av tillgångarna. Nyliberala reformer hade säkrat klassklyftorna med hjälp av IMF,GATT och Världsbanken. Fortfarande lider Sydafrika under denna ordning som vi kan känna igen i både USA och Europa där vi kallar den en ekonomisk kris.
Det är väldigt långsökt att spekulera i hur det varit om Nelson Mandela varit svensk och varit djurrättsaktivist. Nä, ANC hade faktiskt betydligt svårare saker att kämpa mot än att någon upprepar ”olaga intrång” sju gånger. En sådan jämförelse är att nedvärdera ANC:s långvariga kamp. Djurrättaktivister har möjligheter att med demokratiska medel övertyga Sveriges väljare om att stoppa djurens lidande. Får de majoriteten med sig blir det så. Den möjligheten hade inte ANC eftersom de svarta förmenades demokratiska rättigheter. När det blev demokrati behövdes inga våldsaktioner, inga olagliga intrång.
Arne c. Så Du menar att det hade blivit bättre i Sydafrika, mindre mord på vita, om man konfiskerat deras tillgångar? Hur ser Du då på grannlandet Zimbabwe, där man är i full färd med bådadere, mord + konfiskation ?
Vem av er sex försöker bräcka av de andra för att komma i rampljuset??
Störst i nutid var trots allt Mandela.