Vi måste prata om pojkarna.
Om de unga killar som deltar i gruppvåldtäkter mot tjejer. Om de pojkar som är tonåringar och redan förövare och sexbrottslingar.

Vi måste börja prata om gränser som har förskjutits. Om killar som går längre och längre i tuffare sex och kränkningar. Om polis och socialtjänst som säger att gruppvåldtäkter blir allt vanligare bland unga.

Vi måste börja prata om pojkar som redan på lågstadiet ofredar flickorna. Som när de har tråkigt eller vill utöva någon slags makt – tafsar. Ja, det är sant. Fast vi har svårt att inse att det börjar det redan där. Skolpersonal som inte vet hur de ska tackla problemet. Föräldrar som inte vill ta in att deras söner är förövare. En vuxenvärld som inte vet vad ”grävskopan” är. Vad deras lågstadiepojkar faktiskt gör mot flickorna. Att de tar på flickornas underliv.

Vi måste lyfta upp sexismen i samhället. Den lättillgängliga porren. Markera mot orden, tendenserna, handlingarna. Informera tjejer som idag inte förstår att det är något brottsligt de är med om när de gruppvåldtas.

Vi måste förstå att våldtäkt inte bara är något fysiskt våldsamt utan att det lika väl kan vara ord som gör en våldtäkt möjlig. Killar som hotar, tjatar och lockar och till sist tvingar sig på. Det är nödvändigt att förändra vår syn på våldtäkt för att förstå vad det är pojkarna gör och vad flickorna är med om.

Vi måste tala om en kroppsgräns. Ingen nymoralism men ändå en kroppsgräns – det vi är privata med och som ingen får överträda när vi inte vill. När barnet inte vill. Människor som arbetar på barn- och ungdomsmottagningar talar om kroppsgränsen. Hela samhället behöver bli medvetet om den. För barnens och allas skull. För att våra relationer, vår själ och vår sexualitet ska må bra.

Våra skolor och fritids kan inte vara brottsplatser. Tonårspojkar inte förövare och gärningsmän. Tjejerna inte utsatta och må dåligt.

Vi måste börja prata om pojkarna.

Helena Myrstener