Ärkebiskopsvalet ackompanjerades av en debatt om hur bibeln ska tolkas, som i stor utsträckning orkestrerades av Kyrkans tidning. Tidningen har sedan fortsatt sin bibeltolkningskampanj med angrepp på ledande företrädare för kyrkans teologi. Mot en bibeltolkning som tar hänsyn till historisk-kritisk bibelkritik, och en levande process i mötet med texten, ställer Kyrkans tidning en populistisk och förenklad bibeltrohet.
Men det är inte meningsfullt att läsa de bibliska texterna på detta enkla ”bibeltrogna” sätt. Bibelns texter har en historia och en karaktär som kräver av kyrkan och teologerna ett tjänande tolkningsarbete. Bakom varje predikan och gudstjänst finns detta arbete som hjälper oss att höra Guds röst. Redan Origenes på 200 talet efter Kristus utgick från att ett ord i bibeln förutom den konkret-bokstavliga betydelsen, oftast även har en överförd andlig mening. Att fastställa dogmer och färdiga tolkningar av bibliska texter som ramar för människors tänkande är inte så oskyldigt som det ser ut. Det stänger in människans erfarenheter under obetingad despoti och gör dem beroende av den som formulerar tolkningarna.
Inte heller är det meningsfullt att tyda en komplex verklighet på ett enkelt positivistiskt sätt som om naturvetenskapen skulle kunna ge oss en fullständig bild av verkligheten. Nobelpristagaren i kemi, Ilya Prigogine konstaterar att världsbilden blir mer och mer komplex ”Tills helt nyligen fanns det en slående kontrast. Det externa universum såg ut att vara en robot som följde deterministiska kausala lagar, i motsats till den spontana aktivitet och irreversibilitet som vi upplever. De två världarna håller nu på att närma sig varandra… Teoretisk konstruktion är inte enda sättet att närma sig livets fenomen; ett annat sätt, det att förstå inifrån, står öppet för oss...”
Även en av världens ledande fysiker, Brian Greene vidgar rummet utåt mot nya universa; ”… rum och tid kan vara mer än vi förutsett; om så är fallet kanske det vi uppfattar som ’allting’ bara är en liten beståndsdel i en långt rikare verklighet”.
Varken bibeltexten, livet eller världen låter sig förklaras med ett språk som likt klossar ska ligga i samma ordning som verkligheten. Varken den naturvetenskapliga världsbilden eller den religiösa kan beskrivas med den enkla korrespondensteoretiska världsbildens språk. Man kommer väldigt snabbt till erfarenheter som pekar bortom de ramar som detta språk binder för tanken.
Det som gör kristendomen levande är inte de historiska fakta som kan beskrivas i en enkel berättelse utan det hopp som möter oss inifrån den skapade världen. Sanningsanspråken på denna verklighet kan man tala om på olika sätt men den religiösa världens språk är trons. Det är ett språk som talar ur en erfarenhet, en relation till världen, inte ett språk som ska kontrollera världen och vetandet.
En av teologins största uppgifter är att hålla nyfikenheten, hoppet och tilliten vid liv. Utan modet att ifrågasätta den klassiska fysikens förment mekanistiska världsbild hade inte kvantteorin sett dagens ljus. I de moderna delarna av fysiken tror man sig ana en beskrivning av världen mer fantastisk än vad någon mänsklig fantasi förmått hitta på. Skapelsen är inget avslutat verk, något nytt kommer till hela tiden. Ordning uppstår ur kaos. Därför måste också teologin som ska beskriva detta skeende söka nya uttryck och låta bibelns berättelser brytas mot naturvetenskapens och historiens händelse. Teologi och naturvetenskap är något som ständigt förändras i växelverkan med människans livsbetingelser. ”Den vackraste och djupaste känsla man kan uppleva, är känslan av ett mysterium. Den känslan är källan till all sann vetenskap.” -Albert Einstein.
Arne, Gud välsigne dej och din bibelläsning!
Låt den ske under bön om den HELIGE ANDEs hjälp till rätt tolkning!
Tack Sven, så får det bli!
Det är en mycket väsentlig text som du har under rubriken ”Befria teologin! i din ledare i Dagens Seglora den 28.11.2013. Speciellt stycket ”Skapelsen är inget avslutat verk”– fram till—”låta bibelns berättelser brytas mot naturvetenskapens och historiens händelser”. Men du går helt emot att Kyrkan ställer sig bakom en populistisk och förenklad bibeltrohet, och anser att det inte är meningsfullt att läsa texterna
på det sättet. Jag tror mer på Jesu ord där, att sanningen ska göra oss fria. Och att det inte är mer meningsfullt att läsa bibeln som liberala teologer gör, där konkretion saknas till förmån för estetisk distans med symbolisk språkteologi, kombinerad med saklig, objektiv verklighetsanknytning. Själv tror jag att det ändå går att kombinera populism och väldigt modern naturvetenskap, som avser vågpaket med tunneleffekt, vacuumfält och higgsfält. Samt mer specifikt, strängteori. I en kommentar till K G Hammars inlägg i Kyrkans tidning skriver jag om värdet av ”att förkunna en mer konkret, reell teologi.. Båda de djupgående flankerna behövs.”
1) Och i min konkreta teologi är skapelsen med paradiset, Edens lustgård en sanning, men ”tyvärr” även dess kontrast den långsamma evolutionen med dess naturliga urval. Och där minerala spårdelar för människan föddes, efter stjärnors sönderfall till novor och supernovor. Och jag har en tro, att det är för det judiska folket som paradisskapelsen blev till genom Guds övernaturliga skapelsekraft. . Men jag kan tänka mig, att där i förhistorien i öknen eller vid oaser, möttes olika människoättlingar från de två skapelserna, och ingen anade eller såg vid den tiden, någon skillnad på vilket sätt de kommit till.
2) Och jag anser att Ni professionella teologer bättre kunde ana, att Gud håller fast i paradistanken i sitt agerande. Så tiden och historien är från ursprunglig start i Edens lustgård, nu nära målet i återvunnet paradis enligt vad jag förstår. Och där paradisdrömmen därvid gått norrut till oss boende på högre, vertikala breddgrader. Och i och med 2000-talet är återkomstens ”kvinnligt” postmoderna, IT-välfärdsparadis på”himlajorden”, tydligen först möjligt i Norden. Dock inte främst i Sverige, Sweden, Schweden trots dessa ords internationella, språkliga antydan.
I Sverige, Schweden gäller istället betoningen på det allmängiltigt pragmatiska, vardagliga förståndet i form av det sekulära samhällets framgående fortsättning, i ”världens modernaste land” enligt Fredrik Lindströms TV-program. Men i den inbäddade italienska filmen i det programmet sågs Sverige som ett ”både och land”, såväl ”paradiso et inferno”. Och i ett land där vänstra hjärnhalvans förstånd med dess verklighetsanknytning dominerar något för mycket över högra hjärnhalvans förnuft med dess besinning, filosofi och känsla, fantasi och andlighet, gäller åtminstone ”inferno light” alltför onödigt ofta, enligt min åsikt. Sedan början på 2000-talet har dock moderniteten nått fram till en vändpunkt i Guds och historiens kosmologiska rumtidsåtta(8), och fått ett komplement i och med den ”kvinnliga”, fredliga postmoderniteten, och dess tidsliga, ”eviga nuflöde”.
Även liberala teologer anser jag bättre nu kunde börja förstå att skeendet drar iväg mot två divergerande förståelsehorisonter, där såväl den kristna och övriga trosriktningars Ande som den sekulära Världsanden nu obevekligt driver på all utveckling, i två olika riktningar som alltmer skapar konfrontationer. Trons Ande strävar mot en mer eller mindre fundamental grund, och Världsanden är utmanande däre-
mot, och mer äventyrligt nyskapande.
Detta ger framtidens stora kontrast, som enligt bibeln benämns Gehenna respektive Paradisets återkomst. I Sverige drivs då sekulärt en långtgående arbetslinje, som kanske blir evig. För den går utåt mot den globala världen, och mot en framtid där kanske främst ”ett jobbigt lagstyrande, men även ett väsentligt projekt för ett moralinriktat och kunskapligt förminskande av Gehenna, uppenbarligen väntar.” Detta för politiker och andra ”starka, kunskaps-kultur-rättviseinriktade och upplevelsekrävande människor”. De föredrar kanske medvetet eller främst omedvetet, en ny rumtidslig ”omväg” i Guds cirklande8, innan en slutlig återkomst till paradisets ro kan ske. Och jag tror att folket kräver att politiker och professionella teologer då har tydliga bilder om vart vi är på väg. Att tiga som hittills gjort av dagens teologer, om hur Guds offentlige motståndare kan benämnas mer tydligt i sina egenskaper och i avsikter, som gjorts under 1900-talet, liksom att demonisera sk. vanligt folks mer eller mindre populistiska tro, anser jag är en skuld som såväl kristen som sekulär elit har dragit på sig väldigt oansvarigt.
Alltsedan mitten på 1960-talet har jag utan att nå någon stabil plattform, försökt opinionsbilda för det kristna evangelitet i ett alltmer sekulariserat och ateistiskt klimat, och anser nu som 80 år gammal gräsrotsteolog, att elitteologer med sin mediamakt måste bättre hjälpa till att utbreda en sannare teologi, en sådan som det vanliga enkla folket längtar efter.
Rolf Ahlqvist Norrköping
Rolf. Dina spekulationer har, innan jag ens kommit till hälften, lyft från den verklighet jag lever i. Du skriver ”Men jag kan tänka mig, att där i förhistorien i öknen eller vid oaser, möttes olika människoättlingar från de två skapelserna, och ingen anade eller såg vid den tiden, någon skillnad på vilket sätt de kommit till.” Det har ingen förankring vare sig i biologihistorien eller i naturvetenskapen.
Ja, jag erkänner att hypotesen om de ”två skapelserna” är en spekulation som är svår att förankra som ett verkligt skeende, som kan bevisas av dagens vetenskap. Men det är mitt sätt att i en tankekonstruktion på något sätt reducera den branta skillnaden mellan Guds paradisskapelse och evolutionen. Kanske någon här i tankesmedjan kan förklara allt något bättre?