Att hoppas på ett annat system är skriven av åtta kristna som ibland kallar sig anarkister eller kristna anarkister och ibland bara ser tjusningen i tankarna. Bokens åtta texter behandlar på åtta olika sätt förhållandet mellan kristendom och anarkism. Den diskuterar vad anarkism är, hur vi bygger Guds rike, och vilka visioner av den framtida världen vi bör ha.

Svaret på hur en kristen bör leva ges på flera ställen i boken, men det är alltid i formen av ett löfte och inte av en order. Det handlar om hur vi kan skapa Guds rike för oss själva och för de nära oss redan nu. Det handlar om hur vi kan bygga en frigörelse från det som håller oss från oss själva, från kärleken och från Gud.

Ändå blir boken inte individualistisk (som mycket anarkistisk litteratur blivit). Guds rike, menas det ofta, kan aldrig vara något vi bygger ensamma. Det är något vi bygger för alla. Vi är ju en enda kropp och vi äter ett och samma bröd. Hur kan en del av brödet skapa Guds rike för sig själva men resten leva i världen som den är nu?

Eller som författaren Johanna Hadin formulerar det: “Kristet motstånd är detsamma som gemenskap. Det går inte att skapa en kultur som enskild individ, det krävs gemenskap. Det kristna motståndet är inte ett individuellt projekt.”

Vissa av författarna försöker ta tillbaka två arv. Dels är det tillbakatagandet av det kristna arvet till anarkismen. Men den handlar också om att ta tillbaka det anarkistiska arvet till kristendomen, och peka på tidiga radikala kristna, på Jesus anarkistiska kritik, på reformationen och på den ibland nästan revolutionära frikyrkorörelsen.

Maja Ekström sammanfattar i slutet av sitt kapitel om frikyrkorörelsen vad vi bör lära oss av rörelsen: “De av oss som är en del av de rörelser som en gång startade som illegala religiösa aktionsgrupper har ett viktigt arv att förvalta, och för att kunna göra det behöver vi ännu mer utforska vår egen berättelse.”

Jag vill nämna två texter speciellt. Jonathan Wiksten lyckas hålla en seriös diskussion om kristendom och ickevåld. Wiksten presenterar en linje som (i kristen anarkistisk tradition) är väldigt pacifistisk. Men Wiksten lyckas ändå förhålla sig på ett seriöst och både kritiskt och självkritiskt sätt till både anarkister och radikala kristna som inte delar den synen på våld. Om kristna behöver en vettig diskussion om ickevåld är Wikstens kapitel en bra början.

Den andra texten är Elin Lundells text om kristendom och patriarkatets störtande. Där de flesta andra texter tar upp kyrkans historia, nationsgränser, stater och kapital tar Lundell upp en anarkistisk kamp där kyrkan själv måste vara en måltavla. Här blir anarkismen relevant för våra församlingar och kristna grupper. Vi kan samlas och kämpa mot staten, militären och kapitalet, men när vi kämpar mot patriarkatet måste vi också kämpa mot våra egna kyrkor och sammanslutningar och störta patriarkatet inom oss. Vi måste hitta nya sätt att organisera oss på som inte skapar hierarkier inom våra grupper.

När Lundell diskuterar den kampen sker det genomgående med referenser till Jesusberättelser. Att läsa Lundells urval av Jesusberättelser inspirerar oss till, som Lundell själv skriver, att bygga en gemenskap utan maktordningar.

Vad skiljer kristen anarkism från annan anarkism? Jag har försökt hitta spår av svar när jag läst boken och jämfört med den mer sekulära anarkistiska tradition jag själv brukar verka i. Jag har några teser. Det verkar först finnas några substantiella skillnader. Som kristna bör vi älska våra fiender på ett sätt annan anarkism inte alltid förkunnar att vi bör göra. Även polisen som slår oss eller vår nästa i demonstrationen. Vi bör inte älska polisen som polis, men se personen bakom rollen och vilja inkludera även den i vår vision. Bland kristna anarkister är även ickevåldstankar vanliga, en idé som på ett sätt springer ur synen på att älska vår fiende.

Vad vi också har är en anarkism med kristna förtecken. Vi vill bygga Guds rike på jorden, och det riket är ett anarkistiskt rike. Vi vill förvalta skapelsen på ett sätt stater och kapitalism aldrig kommer att kunna eller låta oss göra. Och vi vill inte följa några ledare eller Mammon, för då kan vi inte följa Gud. Men vad som är mest återkommande är kanske just att se Jesus som inspirationskälla. Det finns så många berättelser om Jesus som kan hjälpa oss och stärka oss i kampen för ett anarkistiskt samhälle.

Några diskussioner saknar jag såklart i boken, men så blir det ju oftast med böcker. Men jag vill lyfta en diskussion den kristna anarkistiska rörelsen kan behöva, diskussionen som en gång fick mig att sluta följa den iallafall anarkistnära kristna bloggen Kristen underjord. Det är diskussionen om aborträtt som fördes på deras hemsida. Hur vissa kristna anarkister verkar se på abortfrågan skapar en stor barriär mellan dem och resten av den anarkistiska rörelsen. En konservativ hållning i frågan är en för stor attack mot kvinnors rättigheter för att det ska gå att svälja.

Jag låter Alice Häggs ord sammanfatta boken, berätta varför ni borde läsa den och avsluta recensionen: “Det är hög tid för Kyrkan att mena vad vi säger när vi uttalar orden “låt ditt rike komma” i bönen som Jesus lärt oss.”

Isak Gerson