Flera vänsterskribenter lyfter fram klasshatet som en viktig källa till engagemang och politisk hetta, men efter hatet kommer tomhet. Det är väl först nu, många år senare, som kan se hur mitt hat var en form av självsvåld, skriver Olle Sahlström.

Efter hatet kommer bara tomhet

Olle Sahlström

Flera vänsterskribenter lyfter fram klasshatet som en viktig källa till engagemang och politisk hetta, men efter hatet kommer tomhet. Det är väl först nu, många år senare, som kan se hur mitt hat var en form av självsvåld, skriver Olle Sahlström.

Klasshat. Inte hat till klassamhället eller arbetslöshet, utan ett hat mot överklassen. Ett hat till en samhällsgrupp. Som väl också visar sig i ett hat mot enskilda individer i samma grupp av medborgare. Det är bra, hatet behövs som något slags känslomotor i klasskampen, tänker ett antal journalister, författare och kulturredaktörer. Två av dem är Åsa Linderborg och Göran Greider.

Göran Persson på sin tid har sagt att han hatar klassamhället och Stefan Löfven att han hatar arbetslösheten. Det vill säga, de hatar företeelser skapade av människor, men inte människor.

Jag går i cirklar runt ordet, sneglar, känner efter. Och minns. För visst hatade jag den överklass som i mitt femtio-och sextiotals Östermalm i Stockholm såg ner på mig, min familj, min släkt, mina vänner, ja, på alla de som kom från arbetarklassen. När jag mot alla odds började på gymnasiet i Östra real kallades vi ”kroppisungar”, de kroppsarbetandes barn. Så mitt hat var ett svar på deras förakt.

Jag gick inte ständigt omkring och hatade, känslan vällde fram och kom som i vågor, i skov, och jag vibrerade, skakade, vräkte ur mig allt det som deras sociala arrogans hade väckt i mig. Och visst, vid tillfällen gick jag också handgripligt tillväga.

Jag vet inte riktigt hur de tänker, Åsa Linderborg, Göran Greider och andra vänsterprofiler. Det är oklart, men jag förstår dem så att hat kan ge bränsle åt den politiska och fackliga aktivism som idag saknas. Som om klasshat kunde kickstarta en likstel vänster och en facklig rörelse som har somnat in.

Men jag undrar om det är så. Jag menar, vad är det för handlingar som just hat leder till? Är det inte till blinda, destruktiva handlingar? I vilket fall var det så för mig och mina kompisar. Och så här i efterhand, när jag tänker på somliga tal som jag har hållit och som bottnade, åtminstone till del, i ett klasshat, var det mindre framåtsyftande tal. Som om mitt ursinne och fläckvisa hat dränerade mig. Tomhet. Efter slagen, de våldsamma talen kom tomhet. Inget annat.

Och om jag för ett ögonblick går tillbaka och letar i i min fackliga erfarenhet, medlem i fyrtio år och i nära tjugo år ombudsman, kan jag inte erinra mig att de som kom till mötena och ville göra något, någonsin visade prov på klasshat. Det kunde däremot en och annan göra men som aldrig aktivt deltog i det fackliga arbetet. Jag tror det där hänger ihop; hat som dränerar eller leder till destruktiva handlingar, men inte till den kärlekstanke som omsluter solidaritet.

Jag gastade, skrek och slog mig tom. Och det är väl först nu, många år senare, som kan se hur mitt hat var en form av självsvåld. Alltså: mitt våldsamma tal riktat mot andra människor var också riktat inåt och mot mig själv.

Hatet trängde undan gråten, smärtan. Hat är kärlekens motsats. Kärlek är livgivande. Leder till goda handlingar, visar sig i solidaritet. Det gör inte hat.
Så hur ska jag förstå det de svävande, tankesvajande sånger som nu på kultursidorna sjunger hatets lov?

Hat slår blint och bor granne med vanmakt. Politiskt vänster är i djup kris. Man bannar Alliansen men förmår inte forma ett framåtsyftande politiskt alternativ. Och i sin vanmakt höjs tonläget. Kategoriska och vasseggade etiketter delas ut. Skyttegravar grävs. Gärna med dem som står nära. Och klasshat besjungs som framåtsyftande politisk motor.

Är inte allt detta ett av flera mått på ett skrämmande politiskt klimat? På ett klimat i vårt land och i Europa som brutaliserar mänskliga relationer?
Och är Svenska kyrkan på väg att dras med i samma kraftfält?

2 kommentarer på “Efter hatet kommer bara tomhet

  1. Leo Holtter skriver:

    En mycket bra krönika! Den har inspirerat mig att försöka få till ett blogginlägg, men som så ofta är inspiration ingen garanti för resultat.

  2. olov sandegård skriver:

    Olle! Jag tror du har helt rätt och det du beskriver är en mycket viktig insikt. Hat mot andra gömmer även på ett självhat. Idag kan vi se skrämmande exempel på detta, när unga män och kvinnor i sitt primitiva hat mot allt västerländskt låter spränga sig själva i luften i hopp om att världen på något sätt ska bli bättre genom sådan desperation. ”Du ska älska din nästa såsom dig själv”, varken mer eller mindre. Hat är uttryck för ett ”vertikalt” tänkande, äkta religion och kristendom/islam etc. handlar om ”horisontellt” tänkande. Ack, så svårt, men den enda i längden hållbara vägen för den som vill vara människa fullt ut.