Vi är på väg att få till ett rejält teologiskt samtal i den ekumeniska rörelsen. Det kan främjas av en relaterande hållning, skriver Anna Karin Hammar.

I samtalet mellan olika teologiska tolkningar finns det ett uttryck som återkommande upprepas, nämligen ”klassisk kristen tro”. Även om det sällan definieras är det ett uttryck för att vi äntligen håller på att få till ett rejält teologiskt samtal i den svenska ekumeniska rörelsen.

Det är framför allt reaktionerna på ärkebiskopsvalet med Antje Jackelén som ledande teologisk företrädare som föranlett intensifierade samtal. Även boken om försoningsteologi av Arne Fritzson och Sofia Camnerin har föranlett flera reaktioner, en del mera reflexmässiga och andra mera genomtänkta.

Det är något i görningen. Annika Borg var i Kyrkans Tidning inne på sanningsbegreppet, att det tolkas på olika sätt. Jag tror att hon är inne på helt rätt spår. Det som gör samtal svåra ibland är att de just bottnar i olika kunskapsteoretiska förutsättningar. Då talar vi förbi varandra.

Under mitt avhandlingsarbete minns jag flera viktiga samtal med religionsfilosofer. Det gav egentligen mersmak, men tiden att fördjupa sig finns inte alltid där. Jag minns att jag upplevde det som att jag önskade fler kategorier än de som framställs i vanliga läroböcker. Till sist fastnade jag själv för den relationella ontologi som Bo Sandahl arbetat med i sin avhandling och som bygger på Paul Ricoeur.

Språket är beroende av relation och kommunikation, kommunikation på bristningsgränsen, som Bengt Kristensson Uggla uttrycker det. Språket ger inte direktkontakt med ”verkligheten” utan är en tolkning av denna ”verklighet”. Det blir då viktigt att kyrkan inte är ett budskap primärt utan en händelse (Vitor Westhälle). Kyrkan som Kristi kropp kan manifestera i världen den gränslösa nåd som bara en famn kan förmedla och sällan enbart ord om hur mycket jag än säger att jag älskar dig. Nattvardens bröd och vin och dopets vatten berör våra kroppar och blir tillsammans med orden en djupare förnimmelse av verklighet än orden i sin ensamhet.

Det är ett spännande samtal som pågår om tolkningen av och manifestationen av kristen tro. Jag tror att vi har anledning att återkomma till detta och fördjupa dialogen med varandra.

Just hemkommen från ett besök i Jerusalem, läste jag min mors anteckningar från en resa dit. Min far hade tydligen fått predika i kapellet på Svenska Teologiska Institutet. Texten var den om Petrus som möter den Uppståndne Kristus och tillfrågas om han älskar Kristus. Min far, på sitt enkla sätt, drog slutsatsen att det Kristus frågar efter till sist är inte så mycket vår tro och vad vi tror, som vår kärlek.

Att den får bli kropp i kyrkan i världen är min bön och min glädje. Då kan dialogen med människor av olika tro och ingen tro pågå som levande ordströmmar, rotade i den praxis som berör också den mest skeptiska/skeptiske bland oss (Tomas Tvivlaren).