Kriget berövar vinnarna deras mänsklighet. Kvar blir bara förlorare. I en konflikt där positionerna fortsätter att låsas får rösterna för medmänsklighet stor betydelse, skriver Kerstin Vinterhed.

Hur löser man konflikten mellan två ärkefiender?
”Först och främst genom att inte demonisera ‘den andre’ ”.
Desmond Tutu, ledare för freds-och försoningspolitiken i Sydafrika efter apartheidregeringens fall, vid ett möte i Kapstaden på 90-talet.

”Inte i mitt namn och inte för mig gick ni ut i krig.”
Fredsaktivisten Nomika Zion vid gränsen till Gaza.

Hon står i sitt moderna vardagsrum hemma i villan i stadskibbutzen Sderot, nära gränsen till Gaza. Reproduktioner av Matisse och Picasso täcker väggarna. En liten, späd kvinna med stort krulligt svart hår och en brinnande ande. År 2009, när kriget i Gaza var inne på sin tionde dag, skrev Nomika Zion ett brev till den israeliska regeringen som kom att publiceras världen över i olika tidningar och tidskrifter. Rubriken var ”Inte i mitt namn ” och var en ljungande protest mot kriget: ”Det skrämmer mig att bakom en skärm av orwellska ord, och med barnens döda kroppar suddiga på TV, som en ‘public service’ för oss, håller vi på att förlora den mänskliga förmågan att se den andra sidan, att känna, att bli chockade, att känna empati…”

Och detta är just hennes huvudbudskap när hon nu berättar om sin tillvaro för oss: hur de återkommande krigen i området håller på att förstöra också ”vinnarna” genom att beröva dem deras mänsklighet. Detta säger hon mot bakgrunden av den fleråriga raketbeskjutning från Hamas i Gaza som hon och hennes grannar i Sderot varit utsatta för. ”I månader i sträck klädde vi aldrig av oss på kvällarna, vi gick till sängs med kläderna på”, berättar hon. Hela familjen sov i samma säng för att snabbt kunna sätta sig i säkerhet när beskjutningen började. Många barn blev svårt traumatiserade, vi gick alla i terapi under lång tid efteråt.”

Men hennes varningsrop till regeringen handlade inte bara om de fysiska och psykiska skadorna av kriget, om våld och död, utan också om moral. Hon citerade den judiska uppfordran ”När din fiende faller – fira inte” och konstaterade att Israels moral nu var så nersolkad att ”det verkar som om fläckarna inte går att tvätta bort längre… Har vi inte nu nått det antal dödade barn som världen kan svälja?”

Detta brev skrev hon, berättar hon för oss, därför att hon inte stod ut längre. Hon skrev det, efter att ha iakttagit hur människor placerade sig i solstolar på lagom avstånd från Gaza, för att från åskådarplats kunna titta på kriget som på en film.

Sedan tar hon oss med till en utsiktsplats i närheten där vi själva kan blicka ut över Gaza med det blånande havet utanför. Framför oss breder en böljande gräsmark ut sig. Det skulle nästan se idylliskt ut om man inte visste att denna elektrifierade, hårdpatrullerade gräns är helt omöjlig att ta sig över. En osynlig, oöverstiglig mur omger Gaza och genom Israels ådror flyter, med Nomika Zions glödande ord, en mörk ström av våld som en dödlig sjukdom, värre för varje krig.

Nomika Zion är inte ensam. Tillsammans med likasinnade i Sderot bildade hon gräsrotsorganisationen Kol Aher, En annan röst, i syfte att återskapa kontakter mellan människor i Israel och Gaza. Det var ganska gott om sådana före kriget och några bräckliga broar går kanske att bygga nu också. ”Missförstå mig inte”, skriver hon i sitt brev. ”Hamas är en ondskefull, hemsk terrororganisation… men bakom detta usla ledarskap finns människor.” Hon citerar ett nödrop som någon lyckades mejla över gränsen från Gaza mitt under stridigheterna: ”Hjälp oss – vi är människor när allt kommer omkring.” Efteråt är vi några stycken som bestämmer oss för att föreslå henne till Palmecentrets fredspris.

Bosättaren i Efrat Settlement, Bob Lang, visar med hjälp av olika kartor hur Israel tillhört judarna i 4 000 år.

Kontrasten kunde inte vara större mellan Nomika Zion och bosättaren i Efrat Settlement, Bob Lang. Bob deklarerar mycket bestämt att han är emot våld, att han vill leva i fred med sina palestinska grannar och att de tillsammans har motsatt sig en utbyggnad av muren över området. Muren tror han inte på. Men han tror på Eretz Israel, Landet Israel som tillhört judarna i 4 000 år, och som äntligen har återerövrats.

Men mänskliga rättigheter, då, undrar någon i publiken, internationell humanitär rätt – hur rimmar det med ockupationen av Västbanken? Det är ingen ockupation, svarar Bob Lang, området erövrades från Jordanien efter kriget 1967, det tillhör Israel. Och Gaza? Gaza är fritt, svarar han. Husrivningar, konfiskeringen av land? Inte är det väl tillåtet hemma hos er att bygga på säkerhetsområden, frågar Bob Lang tillbaka. Fordras det inte byggnadslov?

Är det bara israeler som får bygga på statlig mark i Israel, lyder en annan fråga. Nej, då, för nio månader sedan fick palestinier tillstånd att bygga flera tusen lägenheter i närheten av Jeriko. Och för övrigt, tillägger han, bor majoriteten av palestinierna i områden kontrollerade av den Palestinska myndigheten (A- och B-områden) och endast en mindre del i säkerhetsområden (så kallade C-områden) under israelisk domvärjo.

Han påminner om att år 2003 gjordes 250 försök till självmordsbombning inne i Israel och under andra intifadans höjdpunkt utsattes Israel för 30 attacker om dagen. Oacceptabelt, konstaterar, Bob Lang, muren måste byggas men han tror inte på att den i framtiden kommer att utgöra gränsen mellan två stater. Observera att 60 procent av invånarna på Västbanken är judar, säger han, och så bör det förbli.

Ja, men är inte de judiska bosättningarna på Västbanken med sina 500 000 invånare illegala? Visst inte, svarar Bob Lang, det står inte ett ord om bosättningar i Osloavtalet. Hur det kommer att se ut om hundra år är det ingen som vet, men palestinsk majoritet vill han inte ha i Eretz Israel.

Bob Lang har jagat upp sig och blivit nästan arg över att bli ifrågasatt. Samtidigt anstränger han sig för att verkligen klargöra sin ståndpunkt, det tackar jag honom för. Kanske borde vi själva ha varit mera öppna och närmat oss honom på ett annat sätt, funderar vi några stycken efteråt – för att på så sätt få till stånd ett verkligt samtal.

Levnadsberättelser och drömmar. Grundaren av Arabic Educational Institute, Toine van Teeffelen, är med när nya affischer klistras upp på ”Murmuseet” i Betlehem.

En morgon är jag med när folk från närbelägna Arabic Educational Institute klistrar upp nya affischer på muren med vittnesbörd om livet på Västbanken. Röda rubriker står för berättelser från kvinnor, blå för ungdomar. Under ledning av institutets grundare, holländaren Toine van Teeffelen tar vi oss affisch för affisch ner för vad som numera kallas Murmuseet. Jag läser om ungdomar som bara vill härifrån, om ett sjukt spädbarn som avlidit under väntetiden vid vägspärren, om gummikulor som skjutits mot upproriska ungdomar av soldater. En flicka berättar om att hon ville bli sjuksköterska, men föräldrarna sade nej för det passade sig inte för en kvinna med oregelbundna arbetstider – så hon blev lärare i stället. En annan flicka drömmer om att bli soldat och en ung man, som föräldrarna tvingat bli läkare, drömmer om att bli konstnär.

En svit av affischer handlar om drömmar: ”Hur skulle det kännas att vara ett lejon och jaga och döda? Hur skulle det kännas att vara en zebra och bli jagad och dödad? Hur skulle det kännas att vara en örn, herre över himlen, fri och utan gränser?”Dessa berättelser kallas ”sumud” och i en skrift från institutet förklarar Toine van Teeffelen ordet. Sumud är det långa andetag, som munkar odlar, eller resande som tvingas vänta i timmar vid vägspärren för att få passera. Sumud är fantasi. Sumud betyder en fast hållning och förmåga att uthärda, det är den mentalitet som präglar palestinskt liv bakom muren. Vägspärren separerar människor från varandra, men i kön förs man också samman, professorer och studenter, bönder, arbetare och internationella besökare, skriver van Teefelen. Vägspärren är en stor utjämnare. ”Kampen gör mig starkare”, citerar han en hemvändande palestinier.

Efter samtalsgruppen på Arabic Educational Institute sjunger kvinnorna i kör.

I kvinnogruppen, som samlas på institutet varje vecka, berättar en av deltagarna om en man som dog vid vägspärren och släpades undan på marken av en soldat. Ledaren, en karismatisk kvinna vid namn Elise påkallar tystnad i det upprörda mummel som följer: Låt oss tänka på soldaten, det är denna vilsna människa som vi måste ägna en djup medkänsla, det är denna person som förlorat fotfästet i tillvaron. Han är förloraren, säger hon och kvinnorna nickar bifall. Soldaten har förlorat sin medmänsklighet.

Kerstin Vinterhed

Kerstin Vinterhed befinner sig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av hennes uppdragsgivare. Den som vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, uppmanas kontakta Kerstin; kerstin.vinterhed@gmail.com och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Jonas Thorängen (jonas.thorangen@skr.org) eller johanna.olaison@skr.org

”Genom EAPPI befinner sig människor från olika delar av världen i Israel och Palestina för att stödja de som arbetar för en rättvis fred” Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet: Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel (EAPPI). Initiativet har tagits efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro försöka dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och höja omvärldens medvetenhet om vad som sker. Kring den svenska insatsen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer gått samman med Sveriges Kristna Råd som huvudman.