Igår uppmärksammade Kyrkans Tidning att en präst i Stockholms stift har köpt sex. Ärendet ledde i Domkapitlet till att mannen sattes under översyn i tre år. Han får dock behålla prästkragen, på villkor att beteendet inte upprepar sig. Domkapitlet beskriver i sitt beslut att mannen kommit på bättre tankar redan dagen efter sexköpet, att han sökt kontakt med själavårdare och slängt den dator på vilken han enligt egen utsago byggt upp ett sexmissbruk. I och med att mannen sedermera dömdes för sexköp inledde han även veckovis terapi. Mot bakgrund av mannens ånger beslutade Domkapitlet alltså att inte avkraga honom. Domkapitlet anlägger i beslutet ett perspektiv som ligger nära mannens eget: Det hela är en tragisk engångshändelse, följden av en periods sårbarhet.

I bakgrunden till ärendet påtalas också att mannen haft ett tidigare alkoholmissbruk, men nu är nykter sen tio år. Frågan bör ställas, på vilket sätt detta bedömdes som så relevant för ärendet att det var befogat att protokollföras? Menade man att ett missbruk hade ersatts av ett annat? Varför skulle annars ett jobbigt förflutet ha någon bäring på det föreliggande fallet? I vilket fall inskärper detta omnämnande av tidigare alkoholism det redan starka intrycket att Domkapitlet menat att mannen delvis inte kunnat kontrollera sina handlingar.

Protokollet beskriver ett sexköp som var kulmen på en lång startsträcka av sexchatter och sexrelaterat nätsurfande. För en präst som jobbar med ungdomar är det en direkt toxisk miljö, och ett djupt problematiskt beteende. Den långsiktiga konsekvensen av att delta i en misogyn miljö blir oundvikligen att respekten för kvinnor urholkas. Det kan omöjligen komma som en överraskning.

Detta är inte heller ett unikt fall, i något avseende. Tvärtom, det bär alla sexköpets vanliga kännetecken. Det är naturligt att dylika ”enskilda incidenter” föregås av en startsträcka, och åtföljs just av känslor av ånger och högtidliga löften om ”aldrig igen”. Snart sagt alla sexköp kan av den som så vill sammanfattas i de apologetiska orden ”enskilda händelser av manlig svaghet” inför lust och maktfantasier. Men tillsammans utgör dessa enskilda fall ett helt yrkesliv för en kvinna som fastnat i trafficking.

Beslutsprotokollet vittnar om oenighet i Domkapitlet. Två av sex beslutsfattande anmäler skiljaktig mening. Pernilla Landin motiverar utifrån sina erfarenheter som diakon: ”Som diakon möter jag många människor som lever i utsatthet, bl a traffickerade kvinnor, deras förutsättningar är svåra. Jag måste kunna lita på att mina kollegor, präster och diakoner i Svenska kyrkan klarar av att möta de allra svagaste utan att svika deras förtroende”. Istället för prästens eget perspektiv anlägger Landin ett diakonalt perspektiv: Svenska kyrkan måste vara trovärdig. Landin måste kunna ha tillit till sina kollegor, och de som är utsatta måste kunna lita på att de blir bemötta med respekt i Svenska kyrkan.

Mot bakgrund av Stockholms stifts Domkapitels mjuka hantering av tidigare liknande ärenden är det befogat att fråga sig vilken kultur som kommer att sätta sig i stiftet om man på sikt framhärdar i denna attityd till sexbrottslighet bland präster. En tydligare signal från Domkapitlet hade varit välkommen, av tre anledningar. Män ska hållas ansvariga för sin sexualitet, så att den inte drabbar oskyldiga. Att lätta på det kravet är att reducera tron på mäns förmåga att fatta moraliska beslut och känna empati. Vår trovärdighet står på spel när våra främsta företrädare förgriper sig på människovärdet. I Svenska kyrkan ska det aldrig råda något tvivel om att vår solidaritet finns hos de utsatta. Vi finns där för alla, men särskilt är vi till för dem. Men viktigast av allt: Att det någonstans i Stockholmsområdet finns en kvinna vars kropp inte tillhör henne själv. Hennes öde är inte känt. Hon har mig veterligen inte fått höras av Domkapitlet. Ingen har lyssnat på vilken tillvaro Svenska kyrkans lönepengar har gått till att upprätthålla.

Det saknas ett perspektiv i Domkapitlets beslut, och det är den drabbade kvinnans.