Vi är alla medskyldiga till mordet på anständigheten, fastän ingen höll i kniven. Kanske pågår detta utdragna överfall fortfarande.

Ingen anständighet utan beständighet

Mattias Irving

Vi är alla medskyldiga till mordet på anständigheten, fastän ingen höll i kniven. Kanske pågår detta utdragna överfall fortfarande. Själv hör jag hur just de skrapande ljuden av stål mot ben ger sig till känna i berättelserna om dem som anständigheten försvarade. De som i allt större utsträckning nu står skyddslösa.

Just eftersom ingen höll i kniven kunde man lätt tro att anständigheten fortfarande var vid liv. Den rör på sig. Den gör till och med ljud ifrån sig, på debattsidor, i litteraturen, i folks upprörda tweetar. Men lita på mig när jag säger att den är stendöd.

Vad föranleder en sådan dystert tillspetsad utsaga om samtiden? En samlad bedömning (för att låna ett populärt uttryck). Men analysen sker redan i femårsåldern. Samtidigt som vi blir varse att det finns något som heter ”ansvar” inser vi också att det är något personligt. Någon måste bära ansvaret, kunna ställas till svars inför andra. Raskt inser de flesta av oss att vi genom fantasifull dissociation kan överföra ansvar (och därmed skuld), bort från oss själva. Mållgan gjorde det. Ja jag gjorde det, men det var inte jag för jag hette Robin då och nu heter jag Mats. Lika raskt inser vi att dessa barnets rökridåer sällan imponerar på omgivningen. Men tendensen finns där, vi har redan fattat grejen.

Vi växer upp. Familjens regler ersätts och kompletteras av samhällets. Vi lär oss det skrivna ordets makt. Och vi inser att barndomens låtsaslekar hade rätt i analysen, men saknade sofistikering. De kunde göras krångligare. Språk kunde användas för att förstöra sanning lika väl som för att skapa den.

I hela Sverige finns en enda åklagare som specialiserar sig på arbetsplatsrelaterade olyckor, berättar Elinor Torp i sin skakande reportagebok Döden på jobbet. Föga förvånande hinner många fall preskriberas långt innan åtal kan väckas. Det har blivit för rörigt att reda ut vem som gjort vad. Entreprenörerna byter namn och ägare som andra byter t-tröjor. Ett och samma fall kan involvera sex-sju olika arbetsgivare, som alla ska förhöras. Ofta slarvar polisen. En kultur har satt sig: Ansvarsutkrävning är hopplöst och ineffektivt.

I sammanhang där viktiga beslut måste fattas är det inte ovanligt med beslutsgemenskap. Man ska inte behöva bära hela bördan själv om något går fel. Sjuksköterskor kan fatta gemensamma beslut om en patient, och en svår artikel kan skrivas under med många namn för att sprida ansvaret på flera huvuden. Även regeringen fattar sina beslut, och tar ansvar, gemensamt.

Så funkar det inte i företagslivet. I Torps bok blir det snart tydligt att där råder ingen gruppmentalitet där man skyddar och hjälper varandra, utan en stim-mentalitet som handlar om att smälta in, gömma sig i mängden av alias, att smälta in och ducka för ansvaret.

Men ingen grad av sofistikering och pappersarbete kan i långa loppet dölja för det blotta ögat vad det handlar om när det skamfilade vårdbolaget Carema byter namn till Vardaga, eller när apoteken slutar ta in livsviktiga mediciner lokalt med hänvisning till så kallade ”centrallager” som ska funka lika bra. Förutom att de inte gör det. Inga namnbyten kan ge en förlorad son, make eller far tillbaka när olyckan är ett faktum. Om det vittnar Torps bok med enastående språklig intensitet. Och utan ansvarsutkrävning, ingen lärdom.

Om företagen över huvud taget väljer att yttra sig, då pratar de gärna i dylika sammanhang om ”tragedier”. Men det är ett ord att undvika. Tragedins grundstruktur är nämligen alltid att olyckan är oundviklig, och huvudpersonens lidande måste följaktligen upphöjas till något ädelt och bitterljuvt. Men det finns inget bitterljuvt i en förlorad familjemedlem och krossade framtidsdrömmar. Dylikt drömska gester smälter samman vardagen och teaterscenen i en fantasi om en fulländad ansvarsfrihet. The show must go on, ända tills ingen höjer ögonbrynen längre. Och det är då, när fusket kan pågå inför öppen ridå, som kniven når hjärtat och anständigheten slutligen lägger sig för att dö. Till ljudet av halvt entusiastiska applåder. Skådespelet fortsätter.

1 kommentar på “Ingen anständighet utan beständighet

  1. John Nilsson skriver:

    Och naturligtvis inte ett ord om att nio av tio som dör i arbetsrelaterade olyckor fortfarande är män (mot ca 60 män per kvinna åren 1955-59).

    http://www.av.se/dokument/omoss/regeringsuppdrag/2012_04_27_Redovisn_arbetsmiljoindikat.pdf#page=13

    Ja, vart tog anständigheten vägen, Mattias?