Åke Bonnier har myntat ett nytt begrepp: trospoliser. Beredda att rycka ut. Rädda för att få en ärkebiskop som tror på sitt valspråk: ”Gud är större”, istället för att slå ner på andras tro. Varje inlägg som är för Antje Jackelén och hennes sätt att utöva teologi kommenteras direkt. Varje inlägg mot henne prisas.

Det är bra med debatt. Den synliggör den tydliga spänning som finns inom kyrkan och som ytterst handlar om synen på Gud. Trots att Antje Jackelén egentligen bara går ut med redan accepterad religionsteologi väcker detta känslor. Den spänning som kommer upp till ytan nu måste hanteras sedan av både ärkebiskop och övriga biskopar. Åke Bonnier har tagit steget ut i offentligheten och kommenterat debatten. De andra biskoparna, både de som är kandidater och övriga, är än så länge tysta. Jag antar att det handlar om att hålla ihop kyrkan.

Frågan är hur den kyrka som nu blottas ska kunna möta samtiden med olika religioner och kulturer. Hur ska Svenska kyrkan med trovärdighet kunna bemöta rasism och främlingsfientlighet när krafter inom kyrkan anser sig stå över andras tro och övertygelse? Hur kan Svenska kyrkan då vara med och bidra till ett samhälle som vill finna vägar att hålla ihop?

De som är högljudda just nu gör kyrkorna på landet och städer till en intoleransens högborg. De vill ha kyrkor som strävar upp mot himlen som i en triumferande rörelse över andra. Det känns osmakligt och ytterst ansvarslöst. För oss som vill leva sida vid sida med människor av annan tro och kultur och inte i konfrontation, behövs en teologi som tar ansvar. En teologi som respekterar andras tro. En teologi som håller för sant att Gud har visat sig på ett speciellt sätt i Jesus. Men ingen människa i världen, vare sig man heter Eva Hamberg eller jobbar på tidningen Dagen, kan uttala sig längre än så. Guds frälsningsvägar rår inte ens de över.

Helena Myrstener