När kontrasterna och mångfalden försvinner i rapporteringen om Afrika blir det svårare för oss att relatera, skriver Sofia Svarfvar. Återigen funderar jag över den väldiga kontinenten Afrika.

Afrikas mångfald görs sällan rättvisa

Sofia Svarfvar

När kontrasterna och mångfalden försvinner i rapporteringen om Afrika blir det svårare för oss att relatera, skriver Sofia Svarfvar.

Återigen funderar jag över den väldiga kontinenten Afrika. Det händer ibland att jag drabbas av dess storhet och dess komplexitet.

Jag undrar varför vi har så svårt att göra människor från den väldiga kontinent Afrika till individer. Att vi så ofta klumpar ihop hela kontinenten och alla dess invånare. Jag kan ibland själv generalisera och säga: Jag har bott i Afrika. För att sedan rätta mig och säga: jag menar södra Afrika. Nästa mening blir kanske, jag bodde i Kapstaden.

I juni läste jag i Svenska dagbladet: ”Afrika nästa för svensk klädindustri”. I artikeln står det ” God tillgång på både billig arbetskraft och bomull, billig el, en imponerande ekonomisk utveckling och fördelaktiga tullsubventioner lockar just nu hit sko- och textilproducenter från hela världen.”.

Kluvenheten intog. Det kändes som om de letade efter en oformlig massa med människor som inga namn har. Och lite rått sa – där i Afrika, kanske, finns de.

I slutet av augusti skrev Veckans affärer artikeln ”H&M satsar vidare i Afrika”. I den artikeln blev kontinentens olikheter och komplexitet tydlig. För samtidigt som H&M ser över möjligheterna att öppna en butik i de exklusiva delarna i Johannesburg eller Kapstaden så undersöks möjligheterna till att öppna produktion i låglönelandet Etiopien.

Afrika är stort. Möjligheterna är många. Lyxen blandas med stor fattigdom och utsatthet. Lyxvillor och hotell står grannar med enkla hem. Tillväxt och fattigdom sida vid sida. Den smala kvinnan står bredvid den mer mulliga, den glada bredvid den alvarsamma och den vältalade bredvid den blyga. Olikheter, precis som överallt.

Och sen har vi det fruktansvärt tragiska, det obegripliga och onåbara, terrordådet i Nairobi. Mitt i myllret av människor som handlar. Medierna som rapporterar. Så många döda. Alla anonyma, alla utom de som är födda utanför denna kontinent. Var man född i USA eller Europa fick man ett namn, en härkomst och en identitet genom nyhetsflödet. Men där i myllret fanns så många fler. Om dessa fick vi inte veta mycket. Men jag undrade vem hon var, hon som kanske kommit till shoppingcentrat med sin familj, hon som jag såg på tv springa bort från kameran. Eller hon som jag aldrig fick se. För hon lämnade aldrig byggnaden levande. Om henne kan jag bara skapa mig en egen bild. Vem var hon?

Det nära är det som berör. Vi har svårt att känna sorg eller ilska för något som sker långt borta. Någonstans där vi aldrig varit. Men i en mer globaliserad värld kommer vi varandra närmare. Fler reser, fler har besökt stränderna i Kenya och fler och fler från Sverige har en relation till landet Kenya. Kenya skiljer sig från Sydafrika, Sydafrika från Ghana och Ghana från Etiopien. Etiopien från Sverige. Men vi människor är de samma. Unika och skapade till guds avbild med samma mänskliga rättigheter.

Tänk om våra kläder kunde hjälpa oss att komma nära livet och vardagen i ett land någon annan stans genom de som omsorgsfullt sytt det vi bär. Tänk om vi kan se varje människa som den hon är, med hennes unika värde och hennes speciella namn Lindiwe, Rumbidzai, Phindiwe, Isabell, Sarah, Mariama, Fatima. Oavsett ursprung.

Med respekt för allas lika värde kan vi skapa en enighet mitt i myllret av unika människor. För jag tror att världen kan bli lite bättre om vi vågar komma närmare även de som känns långt borta.

Kommentarsfältet är stängt.