Dahoud Nassar, ledare för solidaritetsprojektet Tent of Nations

Tent of Nations driver ett ekologiskt familjejordbruk, men måste kämpa i rätten för sin överlevnad. Israel har beordrat att riva, trots att gården ägts av familjen i generationer. Västbankens advokater har så fullt upp med att bestrida alla rivningsorder att det är omöjligt för en palestinier som handikappats av israelisk militär att få sin sak prövad i domstol, skriver Kerstin Vinterhed, ekumenisk följeslagare i Palestina för Sveriges Kristna Råd.

Uta Meseth är en sjuttioårig volontär från Tyskland som arbetar för tredje sommaren i rad på Nationernas tält, ett familjejordbruk i byn Nahhalin som utvecklats till ett internationellt solidaritetsprojekt. Hon släpper in oss genom den låsta grinden och visar oss omkring på området: här är grottan där familjens anfader bodde med sin familj, här är tälten för volontärer, här är deras utomhuskök och arbetsbänkar och här bor barnen när det är sommarläger. Och i den här omgjorda grottan bor nuvarande ledaren Dahoud Nassar med sin familj sommartid, annars bor de i Betlehem. Tillsammans med brodern Daher, som bor permanent på gården, är det nu han som är ledare för projektet. Hans mor serverar oss té och pappan kommer körande med traktor från fälten.

Uta hörde talas om familjens kamp för överlevnad och blev så tagen att hon bestämde sig för att försöka göra en insats. Nu plockar hon fikon och gör marmelad; vi köper en mycket god sort gjord på aprikos och äpple för 25 shekel. Hon visaross sitt minimala rum med tillhörande tvättrum i huvudbyggnaden. Första sommaren fick hon bo i tält, andra sommaren i en inredd grotta. Nu har hon alltså avancerat till eget rum. Det är bekymmer med tälten, berättar hon, särskilt när det regnar. Och när det blåser åt det här hållet, virvlar soporna från byn upp över området.

Uta presenterar oss för några unga volontärer som just anlänt. De sitter under tälttaken och diskuterar sitt uppdrag; när vi träffar dem igen ett par veckor senare är de i full gång med att plocka och skala mandel och vi får hjälpa till med skörden. En stor presenning breds ut under trädet och så skakar man loss mandeln som regnar ned över oss. Klockan 11 är det avbrott för té och vi sitter i en ring ute på åkern tillsammans med en grupp tyska ungdomar på besök.

Tillsammans med Uta plockar vi fikon, både mjuka, mogna från trädet och sådana som ramlat ned och ligger på marken. De får bli foder åt gårdens djur: ett par hästar, en åsna och några hundvalpar. En hund har försvunnit för några dagar sedan, berättar Uta, ingen vet vad som hänt. Kanske blev han offer för de många vilda hundar som rör sig i området nattetid.

Dahoud Nassar redogör för projektets principer. I över 20 år har de kämpat i olika domstolar mot de rivningsorder som utfärdats av israeliska myndigheter. Gården, som tillhört familjen i generationer, har nu hamnat mitt i ett militärt skyddsområde och är omgivet av fyra israeliska bosättningar, den största med över 40 000 invånare. Men familjen Nassar har papper på att familjen ägde marken innan skyddsområdet upprättades och ger inte upp. Vi vill klara oss själva, vi vill varken vara offer eller fiender, förklarar Dahoud. Jordbruket sköts enligt ekologiska principer i vilket ingår mulltoa, solpaneler och cisterner för regnvatten. Gården är helt avstängd från alla sådana faciliteter. Duscha får man göra en gång var fjärde dag i två minuter. Men det går bra det också – det viktiga är att arbeta tillsammans, bygga kunskap i barn- och kvinnogrupper, utveckla det ekologiska jordbruket och samtidigt sitt kritiska tänkande och sitt förhållande till ”fienden”, det vill säga Israel. Inte genom möten utan genom konstruktiv samverkan kan relationen förändras, menar Dahoud, och projektet har också stöd av judiska sympatisörer både i Israel och utomlands. Han tror på ett litet steg i taget – då faller man inte så djupt när det går åt skogen. Och vi lovar att komma tillbaka och hjälpa till med olivskörden när det blir dags i oktober.

Några dagar senare stannar vi till på ett café i byn Beit Fajjar då vi blir inbjudna av en bordsgranne att besöka en ung man som skadats svårt då han blev skjuten av israelisk militär. Strax befinner vi oss i ett alldeles nybyggt, ännu omöblerat hus, där Jehad Kahled snart ska flytta in tillsammans med resten av sin familj. ”Vi tar hand om honom”, förklarar hans bror Mohammad, som för hans talan under samtalet. Jehad har förlorat talförmågan och är förlamad i höger sida. Synen är också försämrad. Han lider av svår huvudvärk och är mycket trött, visar han oss genom att lägga händerna till kinden. År 2005, när han bara var 14 år, skickade hans mor ut honom för att köpa några godsaker och utan förvarning blev han plötsligt skjuten i huvudet av israelisk militär. Han fördes till sjukhus och fick genomgå viss rehabilitering, men alla försök att få upp saken i domstol har misslyckats. Ingen rättegång har hållits, ingen har ställts till svars. Kunde vi möjligen sätta familjen i förbindelse med en juridisk organisation som vore villig att ta upp saken – den advokat som man anlitat har gett upp? Det är Jehads far, Sluman Tagtga, som vädjar till oss om hjälp, och det lovar vi försöka. Vi känner alla att detta är en fruktansvärd tragedi, säger jag, och möts av deras tacksamma blickar.

När vi någon vecka senare är på informationsmöte om rättsläget på det ockuperade området hos Norska flyktingrådet i Jerusalem tar vi upp frågan: nej, blir svaret, det finns inte en advokat som skulle vara villig att åta sig en sådant här ärende, alltför många tillstånd krävs, det tar alldeles för lång tid och målet skulle ändå aldrig gå att vinna. Vad advokater ägnar sig åt på Västbanken är att överklaga rivningsorder, inte för att få rätt utan för att vinna tid. Militära övergrepp beivras sällan eller aldrig.

Så där står vi, vi ”do-gooders” med en talande engelsk term, som vill så väl och kan göra så lite. En av våra kontaktmän suckar och säger: nu har jag berättat min historia för EAPPI:s alla team i tio års tid, men ingenting har hänt! Men kanske ändå att medvetenheten om vad som pågår på Västbanken har ökat på sistone genom den där droppen som urholkar stenen, det vill säga alla de sympatisörer och hjälparbetare som åker hem och berättar om vad de sett och hört? Det menar i alla fall ledaren för Methodist Liaison Office, Janet Lahr Lewis, när vi möter henne i det fantastiska kyrkliga centret Tantur strax utanför muren. I tjugo år har hon varit verksam här i Betlehem och, nej, det har väl knappast blivit bättre – snarare tvärtom. Utom att folk faktiskt vet vad som pågår numera och fler och fler inser att ockupationen är till skada både för Palestina och Israel. Hoppas hon.

Efter mötet sätter vi oss en stund och njuter av stillheten i den rosenträdgård som omger centret och fylls av ett stilla hopp, vi också.

Kerstin Vinterhed