På sistone har många efterlyst en snällare och samtidigt mindre politiskt korrekt debatt. Inte för att jag förstår hur det ens skulle gå ihop.

De slåss för rätten att slå

Mattias Irving

På sistone har många efterlyst en snällare och samtidigt mindre politiskt korrekt debatt. Inte för att jag förstår hur det ens skulle gå ihop. Att vara ”politiskt korrekt” innebär ju att ha ett särskilt öra för de utsatta, för minoriteterna.

Kanske vill man säga att det inte är direkt fel att försvara minoriteter, men att det inte behöver göras fullt så hårt? Inte så fullt ut att man kommer och börjar kräva saker? Protester går alltså bra, på fredagar mellan 12.30 och halv ett. Det kallas repressiv tolerans.

Tanken som allt oftare kristalliserar sig, från raketer som Hanna Gadban till de mer insuttna, som Nathan Shachar: ”Alla kan visst vara rasister idag. Denna diskussion om rasism har gått för långt. Blivit för ängslig och korrekt. Yttrandefriheten är hotad.” Det är en tanke med två ben.

Det första benet är en tjock rökpelare av kommentarsfältsmantran, en tirad av ”de går efter vanligt folk. Tidningarna vägrar skriva om problemen. Våldtäktsstatistiken. Våga prata om hatet mot svenskar. Antirasister är förrädare.” Som när Thoralf Alfsson, sverigedemokratisk riksdagsledamot med många hot på sitt samvete, kallar Linnéuniversitetets övning mot ett nazistiskt maktövertagande för PK-stigmatisering av ”oliktänkande”.

Det är rök som stiger ur fascismens glödhärd och fläktas av kriminella och antidemokratiska sajter nödtorftigt förklädda till ”Sverigevänner”.

Det andra benet är ett Jenga. Där finner vi staplade klossar med namn som Nogger black, kinapuffar och pepparkaksgubbar. Där är känsligheten stor, som ett sår som någon petat på för många gånger. Spelar det någon roll att Disneys pickaninnyfigur klippts bort i de flesta länder? Att ingen skribent nånsin ville förbjuda kinapuffar? Indignationen raderar konsekvent sådana detaljer som skulle rasera den noggrant arrangerade berättelsen om åsiktsförtrycket från eliten.

Tanken om hotet mot yttrandefriheten står på vingliga ben. Men den drivs framåt av debatten om rasismen, debatten som sliter på vår självbild.

Mycket av laddningen i ordet måste förklaras med slarvigt språkbruk. Alltför många ser ännu skinnskallar framför sig vid ordet ”rasism”, och indigneras över att jämföras med våldsamma extremister bara för att de som barn lärt sig att säga ”zigenare” istället för ”rom”.

Vad de missar är att rasismen inte är något randfenomen, utan en långlivad global process av uppdelning, maktordning och identitetsskapande, som pågår mitt i historiens centrum. Att vara människa idag är att ta plats i en pågående historia av rasism.

Samtidigt har sådana som Selimovic och Shachar rätt på en punkt: Vi lever i ett fantastiskt land. Det finns krafter här som lyfter rasismen till ytan och synliggör den.

Vi får syn på fler rasistiska uttryck i Sverige än vad till exempel våra nordiska grannar gör. Men rasismen är inte värre i Sverige än på andra håll. Vi behöver snarare optimism och tilltro till de goda krafterna. Det är ju skarpt läge, men inte för diverse medieprofiler som känner att de inte ens vågar säga ”städerska” längre, utan för visionen om ett pluralistiskt samhälle.

Den senaste månaden har sett en stegring i konfliktnivån med svenska fascister. Svenska motståndsrörelsen störde förra veckan en föreläsningskväll av Expo mitt i centrala Stockholm, och pratade om att gasa ihjäl folk. Nynazister angrep nyligen en utställning av Läkare utan gränser. Svenskarnas Parti tågade genom huvudstaden. Rasismforskaren Tobias Hübinette fick ställa in en föreläsning i Uppsala för att säkerheten inte kunde garanteras. På nazistiska sidor publiceras manualer i hur man ska slåss effektivt.

Hot mot yttrandefriheten kommer från många håll, men de publiceras typiskt inte på kultursidorna. De anländer som tjuvar om natten, i handskrivna brev. De kommer i gäng, åtta mot en. De anklagar dig inte för att vara rasist. De angriper din kropp och dina känslor för att dina åsikter skiljer sig från deras.

Med rökridåer om antirasister som ”poliser” rättfärdigar man det egna våldet. Och röken stiger uppåt. Nu använder kända journalister samma språkbruk. Man betackar sig för det politiskt korrekta, för ”inkvisitionen”. Och som i ett trollslag förvandlas våld mot journalister till en politisk protesthandling, något att fördöma men kanske ändå hysa en viss förståelse för. ”De slår ju underifrån”.

Nej. De slår, för att längre fram få chansen att slå ännu mer.

De som tror sig kunna vara ”neutrala” i den konflikten har glömt att vår historia inte är neutral. Att vara ”neutral” är att skriva under på en rasistisk ordning. Och det innebär att man ständigt löper risken att spela de mest extrema rasisterna i händerna.

Uppdatering, kl.10.31: När Svenska Motståndsrörelsen den 3 oktober störde Expos seminarium om antirasism var det en skribent på antimuslimska Dispatch International som retoriskt frågade ifall SMR skulle ”gasas ihjäl” när deras närvaro ifrågasattes. Ännu ett sätt att etablera tanken på elitens våld mot förföljda oliktänkare, alltså. -Mattias

2 kommentarer på “De slåss för rätten att slå

  1. Maria skriver:

    Klockrent, tack!