Kommunikationschefer, kommunikationsstrateger och informatörer. Nya tjänstemän i en ny tid för Svenska kyrkan.

Vad är kommunikatörers roll i Svenska kyrkan?

Helena Myrstener

Kommunikationschefer, kommunikationsstrateger och informatörer. Nya tjänstemän i en ny tid för Svenska kyrkan. Det börjar bli dags att utvärdera detta skrå, deras ställning och vad de egentligen har betytt för människors förtroende för Svenska kyrkan. Har dessa tjänster gett önskad effekt?

De anställs för att på olika sätt bygga på Svenska kyrkans ”varumärke” och göra det mer attraktivt. I grunden har vi fått denna nya yrkesgrupp i kyrkan för rädslan att inte synas i den stora informationsfloden. Och helt enkelt för att det är lite mode, för att inte framstå som alldeles ur vår tid. Denna rädsla gör att informatörer och kommunikatörer får hög status och därmed också makt. Hög status i kyrkans värld ges ofta till den eller de som uppfattas kunna rädda det som upplevs som ett sjunkande skepp.

Denna typ av tjänster kom starkt inom näringslivet på 1980-talet och Svenska kyrkan har tagit efter. Statusen för denna grupp steg också i och med att individualismen i samhället på allvar tog fart ungefär samtidigt. I näringslivet ska varor säljas och pengar tjänas. Så är det inte för Svenska kyrkan. Jesus är ingen vara eller något varumärke. Han är ingen produkt. Detta är en stor skillnad mellan marknaden och kyrkan.

För behörighet till dessa tjänster borde ställas krav på teologisk kompetens eller åtminstone en gedigen kunskap om vad det är att vara kyrka i allmänhet och Svenska kyrkan i synnerhet. Annars kan det gå väldigt illa. De flesta människor idag är så pass medievana att vi genomskådar reklambranschens trix och knep med enkla eller glassiga budskap. Människor ställer andra krav på kyrkan, som handlar om autenticitet. En äkthet som känns ner i maggropen.

Kyrkan måste vara helt och hållet genomreflekterad och klar över vad hon vill förmedla, innan det sprids via affischer, hemsidor, flyers, annonser, tweets och statusuppdateringar på Facebook. Att värna äktheten och vem kyrkan vill vara kräver teologisk kunskap. Det kräver kunskap om samhället, kunskap om samtida kultur och vetenskap för att hitta ett språk som går på djupet. Kyrkan finns till i en ny tid som ställer nya krav på anställda.

Kommunikation kommer alltid att vara viktigt för kyrkan, vare sig det utspelar sig på nätet eller ”in real life”. Samtidigt måste en omprövning av resurserna ske hela tiden. I en stad där det t. ex. råder hög barnfattigdom, är det då bättre att anställa en barndiakon än ytterligare en kommunikatör/informatör? Frågan är hur kyrkan egentligen blir bäst synlig. Primärt naturligtvis på det lokala planet, i riktiga möten, människa mot människa. Men kyrkan vill och behöver också synas och höras i det offentliga rummet. Men det kräver en gedigen reflektion kring hur och framförallt vem kyrkan är.

Hur blir Svenska kyrkan bäst synlig? Dags att utvärdera kommunikatörernas plats i Svenska kyrkan.

20 kommentarer på “Vad är kommunikatörers roll i Svenska kyrkan?

  1. Michael A skriver:

    Intressanta frågeställningar.
    Jag vet inte om kommunikatörernas intåg i kyrkan handlar om att ta efter näringslivet, direkt. Det handlar väl om en generell insikt om att vettig information/kommunikation är värdefull. Och behöver ges tid och resurser. Så även inom kyrkan.
    Kommunikatören i kyrkan har inte riktigt samma roll som i näringslivet. Att ställa krav på teologisk kompetens är dock kanske att ta i. Kommunikatörerna är trots allt inte präster, oftast. Och ska inte vara det i sin yrkesroll. Men kunskap om kyrkan – givetvis. Och en vilja. Som kommunikatör måste man måste gilla kyrkan och dess grund, dess värderingar.
    Vad som förundrar mig efter ett-och-ett-halvt år i Svenska kyrkans tjänst är hur man gärna vänder sig till experter, ibland kanske lite väl okritiskt. Och utan att fundera igenom sin egen ”beställarkompetens”. Det blir lätt att man avhänder sig allt till den som man tror vet bäst.
    Vi låter oss bländas av vad som lite elakt kallas ”corporate bullshit” och engelskklingande titlar som andas kompetens inom allt det nya, som vi så gärna vill visa oss duktiga på. Beställer appar, sociala-medier-engagemang och reklamfilmer. Och visst, allt detta kan vara mer eller mindre professionellt gjort. Men själen?
    Jag skulle önska att Svenska kyrkan tog tag i kommunikatörens roll på det planet. Lite tillbaka till rötterna. Var är vår själ? Har vi sålt den till Facebook, Instagram, Twitter, Pointerest & C:o – och kommunikationsbyråer och konsulter.

  2. […] Texten nedan är en omarbetad version av Helenas artikel, men jag har här ersatt ordet kommunikatör/informatör med präst för att se hur texten blev då. Varsågoda! Läs ursprungsartikeln på Dagens Seglora >> […]

  3. […] Kommunikationschefer, kommunikationsstrateger och informatörer. Nya tjänstemän i en ny tid för Svenska kyrkan.  […]

  4. helena myrstener skriver:

    Hej Michael! Tack för dina synpunkter på kommunikatörernas roll i Svenska kyrkan.Den ”själ” i kommunikationen som du efterfrågar samtal om, tror jag är mycket viktigt att diskutera. Hur förmedlar vi den på sociala medier?Det är lätt att ryckas med av allt det nya inom detta område och tappa den teologiska reflektionen. Vi måste synas javisst, det är nödvändigt men din fråga är enormt central: Var finns vår själ i allt detta när vi vänder oss till den sk marknaden och vill vara aktörer där? Hoppas diskussionen fortsätter!

  5. helena myrstener skriver:

    Hej Jacob!
    Jag vet inte vilken din känsla blev eller hur dina tankar gick när du läste artikeln. Och jag vill inte tolka ditt ”tilltag” att byta till ordet präst istället. Det enda jag kan säga är att självkritik både för präster och kommunikatörer väl aldrig kan vara helt fel?

  6. Hasse Jonsson skriver:

    Har lagt en bloggpost som kommenterar till artikeln med slutsatsen: Dags att uppgradera informationsassistenten till kommunikatör med rätt makt och ansvar.

    http://www.ckom.se/blogg_files/blog_post24.php

  7. Gunnar Sjöberg skriver:

    Hej! Tack för intressant artikel. Min känsla är att det ser väldigt olika ut i landets församlingar. På många håll finns ingen informatör/komunikatör alls eller möjligen som en uppgift som ska rymmas i en annan tjänst. Det har funnits en spänning mellan teologi och kommunikation som kompetensområden inom Svenska kyrkan och den finns fortfarande kvar på sina håll. Den dränerar kraft istället för att generera kraft. Jag är teolog och kommunikationschef på kyrkokansliet och lever på bryggan mellan kompetensområdena. Jag tror på ett ärligt möte mellan teologi och kommunikation för i mötet dem emellan gömmer sig mycket gott. Kyrkoherden har kommunikationsansvaret i församlingen – men lycklig den kyrkoherde som har en kommunikatör vid sin sida. Någon som vågar ställa de jobbiga ”varför-frågorna”, någon som efterlyser ett ”budskap”,någon som tänker ”målgrupp”, någon som kan coacha före och efter en predikan, någon som påminner om att allt – inte bara orden – kommunicerar. Och vad det betyder.

  8. Göran Vikström skriver:

    I en av kommentarerna tar sig Jacob Sunnliden friheten att testa att byta ut begreppet eller titeln kommunikatör mot begreppet/titeln präst.
    Som svar på det skriver Helena att det är viktigt med självkritik både för präster och kommunikatörer. Håller med! Eftersom Helena är präst skulle kanske en artikel från henne då framför allt reflektera över prästernas betydelse och insats för att levandegöra evangeliet i vår tid… Det känns inte som självkritik när prästen ”ifrågasätter” en annan yrkeskår.

  9. Lina Beutler skriver:

    Detta påminner mig om en direktor på ett stift som undrade hur Kyrkans ungdom kunde kosta så mycket och varför det behövdes anställd personal med adekvat utbildning. ”Grilla korv kan väl vem som helst?”.

    Ja, jag kanske grillar korv ibland (affischer, foldrar, hemsida, profilprodukter, församlingstidning) men jag gör det med stil och jag vet varför jag gör det. Det är för att jag tror att jag kan bidra med mina gåvor till den kyrka som Gud har kallat mig.

  10. helena myrstener skriver:

    Hej Lina! Tack för din kommentar och ditt bidrag till samtalet. Det är inte alltid det räcker att resonera, som anställd, att jag kan bidra med mina gåvor. Det måste till en professionalitet också.Inom alla befattningar.

    Jag tror också vi måste vara ödmjuka inför uppgiften att vara kyrka t.ex. på nätet. Det ställer stora krav på att kunna förmedla även djup och inte bara yta.Det jag vill säga är att den teologiska reflektionen är helt nödvändig för kommunikationen.

  11. helena myrstener skriver:

    Hej Göran! Tack för din påpekan.
    Det är viktigt med självkritik.Inte minst ur aspekten att det är medlemspengar som finansierar kyrkans personal och verksamhet.Bra kritik kan förhoppningsvis få oss att växa och utvecklas.

    Präster är offentliga personer och står ofta under luppen.Det är bra. Jag vill hoppas och tro att många präster är självkritiska. Och jag lovar dig, många gånger kan i alla fall jag undra vad jag gör för fel. Att vara reflekterande innebär att ställa frågor till sig själv.Denna gång ställde jag frågor till en yrkesgrupp inom Svenska kyrkan. Kommunikatörerna står i en så viktig uppgift att den berör även mig som präst.

  12. helena myrstener skriver:

    Hej Gunnar! Tack för din kommentar.De viktiga ”varför-frågorna” kräver en kommunikatör som har den teologiska förankringen. Och en kommunikatör som går i kyrkan på söndagarna!Kommunikatörer ser med andra ögon javisst, samtidigt är ”varförfrågorna” ofta levande.Svenska kyrkan har liksom inget annat val idag än att reflektera över sig själv och samtiden.

    Du är själv ”brobyggare” mellan teologi och kommunikation och är därmed ett gott exempel på den kombination som måste till. Den spänning du talar om uppkommer, tror jag, när respektives bild av kyrkan krockar.Det behövs verkligen ett nära samarbete!
    Allt komunicerar, så är det, tack för denna påpekan!

  13. Jiang Millington skriver:

    Hej Helena!
    Frågan du ställer är central men sättet som du vinklar artikeln på tycker jag är respektlöst och ja – oinsatt och okunnigt (just det som du vänder dig emot) gentemot yrket ”kommunikatör”. Vilka församlingskommunikatörer är det du syftar på? De som passar in i din beskrivning torde vara en liten minoritet som du upphöjer till det stora flertalet. Problemet är inte kommunikatörer som leker småpåvar ute i landsorten. Problemet är att man rätt ofta sätter en icke-kommunikatör på jobbet eller sätter en kommunikatör på ett jobb där man inte förstått vad kommnunikationsyrket är.

    Men för att återvända till det centrala, såsom jag tolkar din artikel. Det centrala är att förstå att alla som arbetar inom kyrkan, eller bekänner sig till den kristna tron (lite oavsett samfund för gemene svensk) är representant för Kyrkan. Här behövs ett paradigmskifte inom Svenska kyrkan, där yrkesrollerna ofta hålls strikt isär och man varken vill eller tillåts jobba yrkesöverskridande (undantaget kommunikatören då, eftersom ”alla kan göra en affisch”).

    Frivillig och anställd, förtroendevald och aktiv, vi kommunicerar Kyrkan bland våra familjer och vänner. På våra arbetsplatser och i mataffären och bensinmacken. Beter vi oss illa slår det tillbaka på hela Kyrkan därför att folk inte gör skillnad på om du är präst eller tja… kommunikatör. ”Jobbar inte hon inom kyrkan?! Ja, är det inte typiskt skenheliga typer som de att bete sig sådär?!” låter det när det brister för oss vid dagishämtningen eller på parkeringsplatsen utanför köpcentret.

    Kommunikatörens roll har aldrig någonsin varit att ta över kyrkan. Kommunikatörens roll är att ge sina kollegor verktyg och metoder för att de, i sina respektive yrken och yrkesroller, ska kunna vara tydliga, begripliga och intressanta för sina respektive målgrupper. Det är inte annonsen i lokalpressen som drar folk till kyrkan. Det är verksamheten och de verksamhetsansvarigas professionalism och engagemang som gör att folk vill komma. Deras tolkning av den kristna tron. Deras sätt att göra tron relevant för människor.

    Ska kyrkan finnas på facebook och instagram? Ska kyrkan befinna sig på nätet? Svaret är ett tveklöst JA. Vi ska vara på nätet av samma självklara anledning som att vi aldrig ifrågasätter om kyrkan ska finnas för de fattiga, eller för ungdomar, eller för äldre. Kyrkan ska vara och verka där människor är och människor är, oavsett ålder, etnicitet, kön och trosuppfattning, på nätet.

    Och lika lite som vi skulle be kommunikatören att ta över hela verksamheten gentemot ensamkommande flyktingbarn, eller gymnasieungdomar, eller äldreboenden, lika lite ska vi lämna kommunikatören i sticket på sociala medier. Det är inte kommunikatören som ska missionera, bedriva själavård, diakoni och undervisning. Inte ens på nätet.

    Kommunikatören lämnas alltför oftast helt ensam i församlingarnas verksamheter. Kommunikatören ombeds arbeta under rätt taskiga förutsättningar och får komma in först när allt redan är bestämt och klar och får då uppgiften att göra en klatschig affisch. Sedan blir andra sura när ingen kommer på konserten eller babymassagen och kräver att den där usla kommunikatören sätter in en större annons nästa gång.

    Detta kan ni använda kommunikatören till (genom att SAMVERKA och SAMARBETA och INVOLVERA kommunikatören och andra yrkesgrupper TILLSAMMANS: – Systematisk utvärdering av verksamheter för att därefter få hjälp med att förstå och tolka resultaten,
    – Omvärldsanalyser som ger en tydligare bild av vilka människorna i och omkring kyrkan är, vad de behöver, vad de tror att de behöver och vad de längtar efter att få. Vad som är viktigt för dem och på vilket sätt kyrkans tro och verksamhet kan göras relevant och angeläget för dem.
    – Kommunikationsplaner för stora och små projekt och processer som tex gör omorganisationer begripliga och accepterade för anställda, eller så att målgruppen nås och blir engagerad.
    – Kriskommunikationsplaner som ger församlingen beredskap vid kriser, där tydligt, effektivt handlande är vässentligt. Det kan röra sig om naturkatastrofer, olyckor eller ond bråd död och det kan röra sig om anställda eller förtroendevalda som blir fällda för brottslighet eller på annat sätt beter sig olämpligt.
    – Rådivande funktion för kyrkoherden i samband med mediakontakter och medlemskommunikation

    Listan kan fyllas på med mer. Vad jag vill säga är att det inte finns någon motsättning mellan kommunikatörer och andra yrkesgrupper inom kyrkan. Att det är tråkigt att läsa en artikel där en hel yrkesgrupp framställs som oinsatt och inkompetent men att det inte är speciellt förvånande, eftersom jag vet att många kommunikatörer varje dag på jobbet behöver slåss mot just sådana fördomar. Förhoppningsvis kan artikeln leda till att kommunikatörens roll i Svenska kyrkan kommer högre upp på dagordningen så att kunskapen om vår ykresroll höjs.

    /Jiang Millington, kommunikatör i Järfälla församling

  14. Ola Isacsson skriver:

    Detta är en, i mina ögon, mycket besynnerlig artikel. Den tycks bottna i en bild av att människor inte samarbetar. Varför skulle kommunikatörerna annars behöva teologisk kompetens? Om författaren speglar en(ogenomreflekterad) bild av arbetslagets olika kompetenser inte samarbetar med varandra, är det snarare arbetsledningen inom svenska kyrkan som borde granskas kritiskt.

  15. Per Westberg skriver:

    Här framträder en märklig syn på proffsiga arbetskamrater som tillhör och verkar i det allmänna prästadömet. Anar att jag själv skulle kunna ”underkännas” i min profession som företrädare och konsult i församlingarna i HR-frågor.

  16. Det här var nog det mest naiva jag läst på länge. Jag utgår från att Helena vill att kyrkan ska överleva? Antar att hon inser att kyrkan konstant förändrat sig för att överleva genom att utnyttja nya tekniksprång? Om inte så borde hon nog ta sig en sväng genom kyrkohistorien.

    Svenska kyrkan behöver visa relevans. I en värld där varför företag är ett mediaföretag så behöver även kyrkan vara ett sånt – det naiva i att ”vi ska inte göra som dem” har satt kyrkan där den är idag; extremt marginaliserad.

    Teologi är nog viktigt men om du inte kan kommunicera den (vilket många präster inte kan) så blir den helt obsolet.

  17. helena myrstener skriver:

    Hej Jiang! Tack för din uttömmande artikel kring kommunikatörers roll i Svenska kyrkan. Du beskriver en yrkesgrupp som tycks vara allmänt utsatt inom Svenska kyrkan. Du beskriver mig som okunnig och fördomsfull.Jag är glad över att vi båda i alla fall delar frågeställningen kring kommunikatörernas roll.Tack för att du här skissar vad Svenska kyrkan kan ”använda” denna yrkesgrupp till!Det är ett viktigt bidrag du ger oss.

    Om det är så att din yrkesgrupp får kämpa mot fördomar ”varje dag på jobbet” i kyrkan måste detta vara en otroligt svår arbetsmiljö att verka i och något som måste motverkas.Detta borde innebära fler framtida samtal kring informatörernas/kommunika-
    törernas plats och roll i Svenska kyrkan.

  18. Thomas Ahlin skriver:

    Jag har sökt en utlyst kommunikatörstjänst i Västerås och som jag hoppas få! För mig är det självklart att använda sociala medier i kombination med traditionella kommunikationsvägar. Givetvis ska man vara proffsig i sitt arbete och verka för det ens arbetsgivare kräver. Oavsett det är Svenska kyrkan, ett företag eller en dagstidning.

  19. Michael Anderson skriver:

    Deeped Niclas Strandh skriver att kyrkan är extremt marginaliserad för att ”vi ska inte göra som dem”.
    Nu tror jag i och för sig att kyrkans tilltagande marginalisering har andra orsaker – men också att Svenska kyrkan är närmast besatt att ”göra som dem”. Istället för att vara kyrka och kanske till och med i någon betydelse en motkraft till det snabba, glittrande, kommersiella och ytliga.

  20. Linnea skriver:

    Spännande att informatörens roll i Svenska kyrkan debatteras! Men ytterst beklämmande att artikeln ger sken av att informatören/kommunikatören är en grupp anställda i Sv ky med hög status och makt. Efter ett år som informatör i en församling är det inte direkt makt jag förknippar med detta arbete. Inte heller då jag samtalar med mina infokollegor runtom i landet. Snarare upplever jag en stark frustration och kamp över dagligt arbete. Att stånga sig blodig inger inte en statuskänsla, i alla fall inte för mig.

    Jag får en känsla när jag läser artikeln att vi informatörer minsann gottar oss i marknadsföringstermer, glossiga magasin och klatschiga tweets varje dag och bara njuter av vår makt och uppmärksamhet. Att vi upphöjer oss själva och ser oss som oumbärliga. Så ser inte verkligheten ut för mig. Men jag skulle inte ha något emot att faktiskt våga se min egen roll som viktig trots att jag ofta känner mig som en jobbig tjatmoster gentemot mina kollegor och förtroendevalda pga för många ideer och åsikter. Att i stället för att höra ”det där är Linneas församlingstidning”, få höra ”det där är vår församlingstidning, vi gör den tillsammans” är något jag längtar efter.

    Men varför, frågar jag, varför har vi egentligen inte rätt att göra reklam, med glassiga affischer eller inlägg på FB, för det budskap som gör oss unika. Evangeliet torde väl vara något att ropa ut på barrikaderna. Vi har världens bästa och viktigaste slogan där alla tänkbara kommunikationsmedel borde användas. Kyrkan ska vara där människor är. Kyrkan ska bemöta människor på det sätt som människor blir bemötta idag, 2013. Men kommunikatören kan inte stå ensam. 

    Jag tror att kommunikatören har en mycket viktig roll att spela i Svenska kyrkan och jag efterlyser verkligen att rollen belyses på alla tänkbara sätt. Jag håller med artikelförfattaren att vissa krav borde ställas på den som arbetar som informatör, eftersom det i sig skulle öka yrkesrollens status. Men jag tycker inte att, som i mitt fall 6 års högskolestudier, ska förbises bara för att de inte är teologiska. Fram för en mer förstående inställning till kommunikatören och dess kompetens!