I uppbrottet, i rörelsen, kommer Han oss till mötes. Men talet om uppbrott kan också vara en kuliss och ett maktspråk, skriver Olle Sahlström.

Uppbrott kräver både ord och handling

Olle Sahlström

I uppbrottet, i rörelsen, kommer Han oss till mötes. Men talet om uppbrott kan också vara en kuliss och ett maktspråk, skriver Olle Sahlström.

Jag tycker om ögonblicket då tåget jag sitter på rycker till och sakta börjar röra sig framåt; en rörelse fylld av löften och förväntningar. Jag är på väg. Jag vet inte vad som väntar, men när tåget rycker till är jag på väg att beträda jungfrulig mark.

Så var det när jag var ett barn och så är det än idag. Känslan är inte lika feberhet, inte lika jublande, och nu för tiden, när jag har nått en mogen ålder, är den också uppblandad med stråk av oro och rädsla. Ändå är jag som när jag var ett barn, fångad av uppbrottets stunder. Det är väl därför jag vandrar, är vandrare.
Vandringens själ är uppbrott.

Och när jag tänker på Honom kommer han alltid gående. Han går fort, det är bråttom. Pulsen är hög, som i Pasolinis Matteusevangeliet; hans vredgade tal, ständigt på väg, manande till uppbrott. När jag såg den filmen sent sextiotal på Folkets Bio var det som en stormvind svepte in i och genom mig.

Det är annorlunda nu.

Tiden andas mer ihopkrupen rädsla än framstormande och frimodiga maningar till uppbrott. Och jag har förändrats, är mer bevandrad och har erfarit hur mångbottnat ett uppbrott kan vara.; vågar jag, orkar jag? Ändå lever viljan till ständiga uppbrott kvar i mig.

Det kanske är som författaren Bruce Chatwin tänkte om mänskligheten – den kan delas in i de som vandrar och de sätter bo, i ”walkers” och ”settlers”. Men när jag läser hans böcker uppfattar jag honom mer som rastlös, orolig.
Tidigt sveptes jag med av arbetarrörelsens retorik.

Jag berusades av en rörelseretorik som lovade uppbrott och frigörelse och det tog sin tid att se att under den dolde sig en maktinstitution. Hur ska man förstå en institution som gör som alla institutioner – förvaltar traditionen, värnar status quo, bunden av sin egen maktstruktur – men som paketering, eller säg språkliga drapering, bär fram ord som mer än annat lovar uppbrott?

En gång var orden sanna, tiden då de första föreningarna bildades och arbetare sjöng om hur det ” dånar i rättens krater, snart ska utbrottets timma slå”, men snart, alltför snart, skulle de bli till tunn fernissa över en institution oförmögen till just de uppbrott man så gärna sjöng om.

Jag vill ta ord på allvar och jag tror att vi lever i en tid då många lever i vanmakt, försmäktar av att i vår offentlighet ständigt höra ord som aldrig blir till kött. Offentliga lögner. Och vad gör den som verkar i en institution och som bär uppbrottets ord i sitt hjärta?

Efter en tid i LO-Borgen kände jag mig instängd, närmast fängslad; därute förändrades samhället, men härinne stod tiden still. Och jag arbetade tillsammans med många ombudsmän som verkligen ville förändring, arbetade dygnet runt för att göra skillnad, men som snart stumnade i vanmakt, eller anpassade sig och förträngde de ord som en gång brände så hett.

Hur värnar jag mitt människovärde, min autenticitet i en hierarkisk institution, vilken som helst, om jag ständigt ser Honom komma gående, manande mig och andra att bryta upp?

Kommentarsfältet är stängt.