Ultranationalisterna i Sverigedemokraterna försöker stöpa om kristen tro efter eget huvud. Den 15 september hjälps vi åt att rösta bort detta skamliga försök att utnyttja den svenska kyrkan, skriver Arne Carlsson.

Det finns en gammal fin tradition i den svenska kyrkovalsdebatten att undvika polarisering och splittring inom kyrkan. Det har tagit sig uttryck i att man respekterar varandras tolkning av de bibliska skrifternas utmaning. Med folkkyrkotanken och kyrkans bekännelseskrifter till bas har toleransen varit vägledande för att värna kyrkans enhet i kyrkoråd och fullmäktigeförsamlingar.

Det innebär inte att det inte har funnits konflikter, vi behöver bara påminna om kyrka/stat-frågan, kvinnoprästdebatten och HBTQ–frågorna. Men inom kyrkan har dessa frågor fått gå till mognad och beslut efter en teologisk prövning där så småningom de flesta har accepterat majoritetens övertygelse utan att motsättningarna har exploaterats i en kyrkopolitisk maktkamp. ”Eniga i tanke och sinnelag” som det stod i en av söndagens texter, har varit en strävan.

När Jimmie Åkesson inför årets kyrkoval går till attack för att splittra och misstänkliggöra andra kyrkopolitiker och målar upp en bild av svenska kyrkans verksamhet som ingen kan känna igen sig i så är det ett utnyttjande av kyrkovalet för egen propaganda.

Som han deklarerar i sitt sommartal ”… resultatet i kyrkovalet kan få en stor symbolisk och strategisk betydelse inför det stundande supervalår vi har framför oss.” Som vi i dagens Seglora tidigare påpekat så är kyrkovalet ”inget val av lägre rang eller någon testplats för ”provuppskjutningar” av nybildade småpartier”, vi kunde tillägga; propagandatillfälle för separatistiska främlingsfientliga intressen. ”Kyrkovalet är det demokratiska uttrycket för delaktighet i Svenska kyrkan både vad det gäller verksamhet och ekonomi.”

Försöken att pressa in kyrkan i en nationalistisk ideologi kan på sin höjd sprida löjets skimmer över sin upphovsman. Sommartalets demagogiska bild av en sockerkaka är ett sådant försök. “Att skilja det svenska från det kristna – och det kristna från det svenska – är lika omöjligt som att försöka plocka äggen ur en sockerkaka.” Jag är övertygad om att inte några teologer, kyrkoledare, påvar eller ärkebiskopar skulle ha några svårigheter att plocka äggen ur den kakan. Nej nationalismen har större närhet till fascismen än till kyrkans kärleksfulla och inkluderande världsbild.

Som en beskäftig småskollärare dömer Jimmie Åkesson ut vår nuvarande kyrkoledning, undervisande präster och tjänande diakoner med orden: ”På senare år har Svenska kyrkan dock kommit att bli allt mindre svensk och allt mindre kristen.” Man undrar vad det är för teologi eller gudstjänstordning han syftar på eller är det kanske för några av oss andra okända förändringar i bekännelseskrifterna han åsyftar?

Det som oroar honom säger han är ”att socialismen och liberalismen under de senaste decennierna har slagit sina klor allt djupare i kyrkan”. Beviset för detta är vårt engagemang för flyktingar och den kritiska granskningen av främlingsfientliga krafter i samhället. Biskop Eva Brunne pekas ut för sina, enligt Åkesson, ”hyllningar till hatiska och våldsinriktade vänsterdemonstranter.” Vidare påstår Åkesson att kyrkan har ersatt den kristna treenighetsläran med något som han beskriver med orden ”feminismen – Queerteorin – och den heliga mångkulturalismen” Inte vet jag vilken kyrka han går i men där jag har varit är trosbekännelsen i ungefär det skick som människor läst den sedan 200-talet efter Kristus.

Ett annat tema som han tar upp är den osäkerhet många känner för andra religioners företrädare. En osäkerhet som Avpixlat, en av Sverigedemokraterna omhuldad hatsajt, brukar exploatera. De kontakter och samarbetsformer med imamer och företrädare för Islam som förekommit beskrivs i denna retorik som aktivt stöd för islamiseringen av det svenska samhället.

Paulus reagerade på ett annat sätt mot dem som gav uttryck för andra religiösa erfarenheter än dem han företrädde. Till atenarna sa han ”jag ser av allt att ni är mycket noga med religiösa ting. När jag har gått omkring och sett på era gudabilder har jag nämligen också upptäckt ett altare med inskriften: Åt en okänd Gud. Det som ni alltså dyrkar utan att känna till, det är vad jag förkunnar för er.”

Att känna igen den andres Gudslängtan är något annat än att som i Åkessons sommartal förbereda sig för ”att påbörja processen med att rycka Fädernas kyrka ur samhällsupplösarnas händer och att ersätta böneutropen med En vänlig grönskas rika dräkt.” Den 15 september får vi hjälpas åt att rösta bort detta skamliga försök att utnyttja den svenska kyrkan för intressen som strider mot kyrkans tro och tradition för att istället låta unga entusiaster i nybildade valplattformar tillsammans med äldre trotjänare i de politiska grupperingarnas nomineringar bli valda förtroendemän.