Erikka Chapman skriver om hur Putins nya lagstiftning mot homosexualitet ger hennes egen tillvaro en ny politisk dimension, och hur svårt det kan vara att mötas över avstånden.
Du är lika effektiv som en hel Pridefestival. Där du går fram målar idrottsstjärnor naglarna i regnbågsfärger och Amsterdam flaggar regnbågsflaggor. Atleter kommer ut som homosexuella och media skriver om hbtq-frågor som aldrig förr. Att jag är lesbisk är inte bara något som förgyller min egen vardag, utan det vackra korsstygnsbroderiet på min flickväns vägg, ”Homo, Sweet Homo”, blir också ett ställningstagande för alla som inte kan leva lika fritt som vi. Att vara lesbisk har åter blivit en politisk fråga, och att leva öppet en människorättssak.
Kanske tog jag i lite som ger dig cred för korsstygnsbroderiet, för jag är egentligen inte så insatt i dina kunskaper i handarbete. Men du förstår säkert andemeningen. Jag uppskattar verkligen din insats i detta. Det krävs trots allt ett stort mod att personifiera hela Rysslands och Europas homofobi.
Jag vet att det är stort att be min medmänniska förändra hela sin världsuppfattning. Att förvänta mig av min medmänniska att överhuvudtaget kunna förändra sitt sätt att tänka och handla, se på andra, sig själv, sin tro och sin Gud. Jag har fått acceptera att om jag förväntar mig det av min medmänniska så får det lov att vara under förutsättningen att jag själv är beredd att göra likadant. För hur ska jag kunna förvänta mig att en annan människa ska kunna förstå och ta in vem jag är, och förändra sitt sätt gentemot mig, om jag inte är beredd att förändra mig och mitt sätt?
Kära Putin. Jag uppskattar verkligen din stora insats för hbtq-världen i Europa. Jag ser dock att trots den varma, mångfärgade kavalkad av sportare, politiker och mediamänniskor som kommer ut i din omgivning, finns även många människor som får sina liv begränsade av den politik du för. Det får mig att önska att du skulle förändras. Det får mig att tänka att det vore en ganska häftig grej om du plötsligt gick igenom en stor omvälvande tankeprocess där du började se alla människors samlevnadsformer som lika potentiellt goda. Jag vet att det är en ganska stor grej att be om.
Jag själv har börjat med Fucking Åmål-yra och ett högstadie där alla tjejer ville vara bi, för att senare gå på djupet i nordamerikansk evangeliskkristen sexualmoral och homohealing – ”be så blir du hel och hetero”. Jag vet exakt hur det känns att känna stark samhörighet och värme med andra, och samtidigt tycka att vi människor mår bäst av att leva i heterosexuella relationer. Det är inte en rädsla för homosexuella utan en rädsla för att inte leva i enlighet med Bibelns budskap. Jag har inga problem med att förstå varken motivationen eller analysen. Det tog mig flera år att hitta en annan ingång till Bibel och tro. Och det var absolut inte för att jag plötsligt började ”tänka själv”, som är så populärt att påstå att vi gör, utan för att andra homosexuella kristna hjälpte mig att se att det finns många sätt att tänka på. När vi tänker själva tenderar vi att bli ganska ensamma och enkelspåriga.
Idag vill jag inte gå tillbaka till att tro på en bibeltolkning som säger att jag inte mår bra av att ha flickvän. I ärlighetens namn är jag synnerligen förtjust i korsstygnsbroderi och vill ogärna plocka ner tavlan igen. När jag möter någon med en annan åsikt måste förändringen i mig handla om något annat. Är jag beredd att möta dig, verkligen höra dig, och låta dig vara den du är? Det är ju vad jag ber dig göra. Jag ber dig möta mig som jag är, utan att försöka förändra mitt sätt att tänka och leva. Samtidigt kan vi inte mötas på djupet utan att det förändrar oss.
Så om du kommer över på en kopp te Putin, hoppas jag att vi kan hitta det sättet att mötas. Jag kan nog inte kräva av dig att du ska förändra hela ditt sätt att tänka till att tänka som jag gör, för jag är inte beredd att förändra mitt sätt att tänka till ditt. Jag är inte beredd att acceptera förändringarna det innebär i mitt och andras liv om jag anpassar mig till din verklighetsbild. Jag antar att du kanske inte vill göra de förändringarna i ditt liv heller. Så när vi träffas för te, om du känner för det, kanske vi får nöja oss med att lyssna. Min erfarenhet är att vi gör det så oerhört sällan att vi inte har en aning om vad som egentligen skulle hända med oss själva, samhället och politiken om vi faktiskt gjorde det. Så kanske vi kan reda ut hur det är med det där, om du tycker om handarbete eller inte.
