Gråkoltarna var en liten pietistisk rörelse i 1700-talets Stockholm, skildrad av Kalle Holmqvist i boken Gråkoltarna – en historia om klasskamp. I skildringen av dessa fattiga människors kamp för sin integritet och rätt att följa sin inre övertygelse har Kalle Holmkvists bok sin styrka, skriver Arne Carlsson.
Gråkoltarna var en av flera religiösa upprorsrörelser i 1730-talets Stockholm för vilka det inre ljuset som varje människa kan söka inuti sig själv är viktigare än ”bokstaven”.
Kalle Holmqvists lilla bok Gråkoltarna en historia om klasskamp är en fascinerande liten pamflett om klassförtrycket i religionens namn under tidigt 1700-tal.
När läskunnigheten ökade och de fattiga fick möjlighet att själva läsa Bibeln bröts prästernas monopol på tolkningen av de heliga skrifterna. I hundratals år hade de fattiga fått höra att kungen var kung på Guds uppdrag och att de rika var rika för att gud ville ha det så. Den som vill bevara förtrycket gör sin tolkning av Bibeln och den som vill göra uppror mot förtrycket gör sin.
Gråkoltarna bestod av en liten grupp människor, varav majoriteten var kvinnor, som skakade om hela samhällets maktapparat genom att helt enkelt inte lyda order. De samlades till bön och bibelläsning och vägrade gå i kyrkan. De menade att de inte ens behövde lyda kungen. När en av kvinnorna förhördes i rätten förklarade hon: – Jag har ingen annan konung än Gud.
Det är i den historiska skildringen av dessa kvinnors kamp för sin frihet som Kalle Holmqvists bok blir som mest intressant. Gråkoltarna hade ofta en friare syn på Bibeln än vad prästerna hade. De lade större vikt vid den inre erfarenheten och människans direkta kontakt med Gud än vad prästerna förkunnade.
De inspirerades delvis av den rörelse som i efterhand kom att kallas pietismen och som betonade individens personliga omvändelse och det inre fromhetslivet. För staten blev denna fria tolkning av bibeln och det privata utövandet av religiösa handlingar ett hot. Därför stiftades 1726 en lag som kallades för konventikelplakatet som helt enkelt förbjöd människor att samlas hos varandra för andakter.
Att Gråkoltarnas undervisning utmanade bristen på jämlikhet i samhället kan den gripande skildringen av Sven Rosén vara exempel på. Han var en ung man som var son till en kyrkoherde och själv hade studerat språk och filosofi i Uppsala Han umgicks i radikala kristna kretsar och gick på möten i Maria Aveelens hus. Där kom han i kontakt med Brita Brink och diskuterade med henne om sin peruk, vid den här tiden var detta ett bruk bland rika män. Rosén skrev att han använt peruk sedan 1726 men nu börjar inse hur dumt det är. Pengarna han slösat bort på peruken kunde han ha gett till de fattiga i stället. Trots skandalen tar han av peruken och skriver att han fick kraft av Britas ord att sluta använda peruk.
Så småningom öppnas processer mot Gråkoltarna inför kämnärsrätten. Gråkoltarna vägrar lyda prästerna, de erkänner inte överhetens lagar och de deltar inte i de kyrkliga ritualerna. Elisabeth Nilsdotter svarar att hon inte lever under världslig lag, utan under guds lagar. Den gripande skildringen om hur kvinnorna sedan kastas i fängelse och lever under tortyrliknande förhållande, där en av dem avlider i sviterna, är en skildring som kunde vara hämtad från Etiopien eller någon annan av de diktaturer som vi nu, med all rätt, förfasar oss över.
I skildringen av dessa fattiga människors kamp för sin integritet och rätt att följa sin inre övertygelse har Kalle Holmkvists bok sin styrka. Också den bakomliggande klasskampsanalysen känns övertygande och lätt att ta till sig. Det blir lite svårare att hänga med när han med utgångspunkt från deras bibeltolkningar lite raljerande hoppar direkt in i vår tids utövande av sakrament och bibeltolkningar.
När Holmqvist reservationslöst pendlar mellan teologin som utövades av 1700 talets präster och vår tids innebörd av samma ritualer kan det kännas lite ytligt. Som om inte hela den tradition av kunskapsteoretisk forskning, teologi och filosofi hade lämnat några avtryck i det som nu är kyrkans förståelse av sakramentens innebörd.
Exempel på sådana passager är när han med Gråkoltarnas hjälp kritiserar dopet. Efter att ha konstaterat att ”de kyrkliga ritualerna var prästernas inkomstkälla och grunden för kyrkans kontroll över befolkningen” skriver han, efter en liten utlöpare över frikyrkornas tolkning av dopet som en bekännelsehandling, i en raljerande ton om prästernas dopförkunnelse ”att Gråkoltarna till skillnad från prästerna hade läst en liten bok som heter Bibeln.” Med samma demagogiska teknik avfärdar Holmqvist kyrkans uppfattning om dopets värde med att de kanske tycker att ”det är en trevlig ritual”. Herbert Tingsten yttrade en gång den minnesvärda tanken att när man argumenterar mot någon måste man utgå från denna persons egen förståelse av argumenten för att kunna övertyga honom om bristerna i hans övertygelse. Det kunde vara ett gott råd för att göra denna del av texten mer effektiv.
Med denna marginella invändning vill jag ändå rekommendera boken om Gråkoltarna och deras kamp. De lär oss att man måste ifrågasätta alla makthierarkier och vägra lyda dåliga regler och normer. Att deras kamp var del av den stora demokratiseringsrörelse som sedan tog fart i form av frikyrko- och arbetarrörelse är tveklöst sant. För dem var dessa perspektiv osynliga och de bars enbart av den strimma ljus som fanns i deras inre men ändå var större än dem själva – den kraft de kallade Gud.
Arne Carlsson
