Olle Sahlström skriver om sommarens sedvanliga nyhetstorka. Kanske har den gjort oss fattiga på de där tomma fraserna att nyttja i våra möten med varandra? Kanske verkar vi lite tråkiga i varandras ögon? Men skenet bedrar.

Skenet bedrar

Olle Sahlström

Olle Sahlström skriver om sommarens sedvanliga nyhetstorka. Kanske har den gjort oss fattiga på de där tomma fraserna att nyttja i våra möten med varandra? Kanske verkar vi lite tråkiga i varandras ögon? Men skenet bedrar.

Vanor sitter i.

På morgonen vill jag läsa tidningen. Även om jag under sommaren har befunnit mig på mer otillgängliga platser ska jag nödvändigtvis läsa min tidning. Trots det lövtunna innehållet. Redaktionerna har tagit semester, men inte mina vanor. Och varje sommarmorgon har jag lagt ifrån mig tidningen, besviken över att det knappt har stått något att läsa. Sverige tar semester kan man tänka. Om jag ska döma av den nyhetstorka i landet som min tidning ger sken av.

Men sken bedrar.

Jag sitter på min balkong i sommarhettan. I huset där jag bor är det alldeles tyst, mitt i Stockholm. Någon enstaka gång stöter jag på en granne. Vi hälsar, men vill egentligen inte prata, väl medvetna som vi är om alla tomma fraser när sommaren är på väg att ta slut; var ni på landet, vad fint, hur var vädret, och så vidare. Och när väl de pliktskyldiga fraserna har fyllt den artighetskvot god grannsämja kräver, skyndar vi raskt vidare med lätt flackande blick.

Är det med människor som med tidningar?

Tidningar tar semester och har därför inget att säga, vi människor tar semester, och när vi möts igen, i trappuppgången eller i hissen, har inte heller vi något att säga. Sommaren som den tid inget händer, då vi vilar, kopplar av, bara hänger. Varför tidningar, som människor, ekar tomma.

Men sken bedrar.

Mitt hus ligger tyst i värmen, som om det ruvar. I förstone känns det obefolkat, men så är det inte. Man har bara dragit sig tillbaka, in i sina skal. Som de med sina sommarställen har dragit sig tillbaka; in i en skogsdunge, under ett parasoll eller blundande vid en strand vänd mot solen.

På ytan ser det ut som om ingenting händer. Men det är tvärtom. Det är då verkligheten i verkligheten träder fram och tiden är inne för stora och betydelsefulla skeenden. Tiden då man drar sig undan och blundar för världen.

Som när jag var liten pojke och låg kvar i min säng. I timmar låg jag där, långt in på förmiddagen. En lätt bris svalkade min kind och jag låg klarvaken och blundade. Eller bara stirrade upp i taket. Ljusets skiftningar i taket från en sommarsol som hittade in genom gardinen som fladdrade lätt av vinden. Och jag såg mer än jag annars kunde se.

Min bror ondgjorde sig högljutt över mitt i hans tycke slöa tillstånd. Han ville väl ha sällskap. Eller så tyckte han att när solen sken skulle man dansa fram över blomsterängar med en glass i handen.

Men jag låg inte kvar i min säng av slöhet i ett dvalliknande tillstånd. I själva verket ruvade jag, var min uppmärksamhet skärpt, avklarnad, mer öppen och mottaglig än någonsin. Och när jag till slut klev upp ur min säng och mötte någon tror jag att min blick kunde glida undan, flacka. Som om jag var generad, i en känsla av att ha blivit ertappad och avslöjats i min nakenhet.

Och när jag för bara en liten stund sedan mötte en granne i tvättstugan kan jag tänka mig att det var det slaget av nakenhet som jag såg hos henne. Hennes ton var hejig och orden käcka, men på något sätt stämde de inte med hennes nakna ansikte.

Skillnaden mellan sken och väsen.

Kommentarsfältet är stängt.