Kyrkovalet i september är inget val av lägre rang eller någon testplats för ”provuppskjutningar” av nybildade småpartier. Kyrkovalet är det demokratiska uttrycket för delaktighet i Svenska Kyrkan både vad det gäller verksamhet och ekonomi. Det är ett dyrt arrangemang som borde rationaliseras. Men om alla sex miljoner medlemmar utspridda i olika stift och församlingar ska få en likvärdig möjlighet att avge sin röst och visa sitt deltagande så kommer valorganisationen att kosta.

Bättre än att ifrågasätta kyrkovalet är det att låta kyrkovalet bli till en mobilisering av engagemang i såväl kyrkans verksamhet som ekonomi. Lite festivalstämning i kyrkan den 15 september skulle inte skada. Mobilisera körer, musiker och solister till en sång och jubelfest! Arrangera seminarier om kyrkans arbete och utställningar som beskriver det diakonala arbetet. Ge möjlighet att denna dag möta och samtala med kyrkans anställda präster och diakoner. Låt det bli en dag där vi bjuder in människor till utökat engagemang istället för utträde. Helt enkelt låta valdagen bli en tacksägelsedag över demokratins stora gåva i Svenska Kyrkans organisation.

I den valrörelse som föregår kyrkovalet ska det finnas utrymme för både positiv uppmärksamhet och kritik. Det finns en tråkig stämpel över kyrkoval där avdankade partipolitiker har fått en reträttpost i kyrkofullmäktige som plåster på såren. Lite av den stämningen vidlåder väl också fortfarande de partipolitiska kyrkovalsprogrammen. Den moderna tiden har också inneburit att ny kunskap och nya värderingar etablerats. För några människor är besvikelsen över kyrkans allt öppnare hållning mot dessa kulturförändringar skälet till att organisera nomineringsgrupper till kyrkovalet. För dem är de partipolitiska grupperna ett hinder att föra kyrkan tillbaka till tidigare mer traditionella värderingar.

Men vi kan också vända på kritiken av de politiska nomineringsgrupperna och fråga hur vi ska kunna ta tillvara det engagemang för kyrkans verksamhet som fortfarande finns bland de politiskt engagerade. Då kan intresset för kyrkovalet mynna ut i en dialog mellan kyrkans aktiva deltagare och de politiska partier som fortfarande engagerar sig i kyrkan. Kanske ett sätt att aktivera folkkyrkotanken även sedan kyrkan fått sin frihet från staten stadfäst. Kanske man då kan glädjas över mångfalden av valplattformar? Många nomineringsgrupper är ett friskhetstecken: alltifrån de traditionella politiska partierna till nybildade entusiastiska nomineringsgrupper som visar på ett brett intresse för en öppen kyrka som angår många, långt utöver kyrkobesökarnas trognaste led.

Att intresset är stort ”för en värld som inte är av denna världen” för att låna Wislawa Szymborskas uttryck, är bara glädjande. Visst är den kyrkliga världen ibland allt för världsfrånvänd och visst finns det predikningar som kyrkobesökarna genomlider enbart av lojalitet. Men trots allt är Svenska Kyrkan en organisation som når ut med en större spridning i hela landet än någon annan organisation och med ett budskap som når djupare in i själens gömslen än någon annan kulturyttring.

Detta har många upptäckt och för kyrkan blir det viktigt att se upp med dem som traskar in i kyrkan för att manifestera makt och inflytande men traskar ut ur kyrkan när evangeliet förkunnas. Evangeliet är aldrig endimensionellt. Tolkningen av kyrkans texter kan aldrig underordnas några politiska intressen. Budskapet i kyrkan kommer alltid att vara provocerande för de makthavare som undviker global solidaritet som en ofrånkomlig del av den gränslösa kärleksrörelse som kyrkan vill vara.

Kyrkan har i olika tidsskeden (delvis eller som helhet) spelat en både negativ och en uppbyggande roll. Förvisso finns det skäl att frukta en kyrka som går i maktens ledband. Men lika mycket som kyrkan kan producera repression kan den producera befrielse, lika mycket som den kan bli ett redskap för fascism och slaveri kan den tjäna välstånd och frihet. Vilka samhällsfrågor som står på spel i en given kontext är det kyrkans profetiska kallelse att identifiera. Vilka frågor som måste formuleras etiskt, politiskt och filosofiskt och vilka nya verkligheter som måste ge upphov till utmanande förändringar är kyrkans uppgift att söka svar på i dialog med sin samtid. Ytterst är det denna livsviktiga dialog som kyrkovalet handlar om. Hur ska kyrkan kunna förverkliga sin kallelse att vara Kristi efterföljare i en ny tid och med ny kunskap?

Den helige Franciskus har fått en ny aktualitet genom påvens namnval. Kanske hans namn har en aktualitet också i vår kyrka. För att kunna fördöma det armod som drabbade många valde Franciskus att leva på samma villkor som de fattiga och fann där en frihet som kunde omskapa ett samhälle.

Franciskus vägrade, i motsats till sin tids framväxande maktfullkomlighet, all instrumentell disciplin. Mot den konstituerade ordningens krav på framgång och makt ställde han ett lyckligt liv, vilket ingrep hela varat och naturen, djuren, syster måne, broder sol, ängens fåglar, de fattiga och exploaterade människorna; alla tillsammans i protest mot viljan till makt och korruption.

Kanske kyrkan återigen kan identifiera sig med Franciskus, i en tid när nyliberalismen utlämnar många till ensamhet och klassklyftorna växer. Evangeliet kan ge oss nya referensramar. Inom en referensram som orienterar sig mot en framtida överlevnad i frihet och med mänskliga rättigheter för alla blir det möjligt att förstå evangeliets utmaning. Det innebär att vi söker kriterier som inte fastställer vad som är gott utifrån värderingar inom systemet utan vågar ställa våra nuvarande referenser och levnadsvanor under omprövning. För att inleda en sådan dialog med samtiden kan vi öppna kyrkan till ett konstruktivt möte med vår nästa.