En tidning drivs av nyhetsflödet. Genom att anlägga olika perspektiv på det som händer i vår samtid tolkar tidningen det vi upplever och försöker göra det begripligt. Ibland väljer man perspektiv som döljer det obehagliga eller politiskt obekväma. En sannare bild av händelserna konstrueras långt efter det att nyhetsflödet har dragit vidare.
De dramatiska händelserna inför och under EU toppmötet i Göteborg 2001 är en sådan händelse. För dem som var närvarande i det kaos som utspelade sig dessa dagar var den massmediala bilden en berättelse om något annat än vad de själva varit med om. Bilden av ungdomar som kastade sten och kravaller på Götaplatsen dolde en annan verklighet, långt mer hotfull och upprörande. Efterspelet med den rättsliga processen förstärkte den massmediala bilden genom att fria polischefer och döma demonstranter.
En djupare analys gjordes senare av Göteborgskommittén, med Ingvar Karlsson som ordförande. Kommitténs utlåtande kritiserade polisens arbete och ifrågasatte både den organisation som polisen arbetat med och rikspolisstyrelsens passivitet.
Fredsforskaren Hans Abrahamsson, som fungerade som brygga mellan polisen och aktivisterna under toppmötet, har i efterhand presenterat en bild av Göteborgshändelserna som för oss ytterligare ett steg närmare sanningen. Han accepterade inte Göteborgskommitténs utredning som kom fram till att polisens agerande berodde på bristfällig organisation.
Det fanns en gemensamt utarbetad överenskommelse om samarbete mellan Göteborgspolisen och aktivisterna för att förebygga våld under toppmötet. Denna överenskommelse bröt polisen ensidigt genom att utan förvarning omringa och stänga in 650 aktivister i Hvitfeldtska skolan. Den nationella insatsstyrkan slog också till brutalt mot sovande aktivister i Schillerska gymnasiet och förde ut dem på skolgården där de fick ligga med ansiktet mot marken och visiteras. Vid flera tillfällen användes ridande polis för att bryta demonstrationståget och ringa in grupper av fredliga demonstranter under förevändning att man letade efter terrorister. Polisens agerande drabbade bokstavligt talat tusentals oskyldiga människor som frihetsberövades, kränktes eller misshandlades.
Hans Abrahamsons svar på frågan hur detta kunde hända var omskakande: Polisen styrdes av information från den militära underrättelsetjänsten, SÄPO, som i sin tur hade informella kontakter med sin amerikanska motsvarighet, CIA. Göteborgspolisen fick felaktig information, bland annat om vapen och terrorister bland demonstranterna, och agerade därför brutalt med denna information som grund.
Skälet till spridandet av denna information var strategisk: Man ville skydda den amerikanske presidenten från politiska aktioner och skilja honom från demonstranterna. Det blev en effektiv organisation där presidenten inte såg en enda demonstrant under sitt besök i Göteborg. Politiskt engagerade, ofta unga människor, attackerades indirekt av en amerikansk militär underrättelsetjänst. För detta större brott har ingen ställts till ansvar och inte heller har någon lagändring ansetts nödvändig.
En aspekt av Göteborgshändelserna som ingen rättslig process eller ett aldrig så kritiskt kommittébetänkande kan ställa till rätta är det som händer med 20 000 unga aktivister som återvänder hem med vanmakt inför överheten och misstro mot polis, massmedia och myndigheter. När mötet är slut, president Bush tackat polischefen och gatorna städats upp. då lever polisbrutaliteten och myndighetsvåldet i minnet hos en stor grupp engagerade ungdomar.
När politiska makthavare eller polisen smusslar med sanningen och de demokratiska värderingarna så drabbas de som utsätts för sveket av en djup skada som består även när det massmediala flödet har dragit vidare. Efter polisens agerande i Göteborg finns sådana skador i dag i många unga människors tvekan inför ett djupare samhällsengagemang. Detta vill vi påminna alla politiker och makthavare om. När de efter att ha gjort en pudel eller låtit en spinndoktors goda råd tvätta sitt rykte rent och krängt av sig ansvaret för maktmissbruk, så finns de oläkta såren kvar i unga människors förhållande till demokrati och samhälle.
Den här kommentaren och Carlssons slutsatser är minst sagt förvånande: de bortser helt ifrån det delvis politiskt styrda våld, som ej minst maskerade demonstranter gjorde sig skyldiga till. Vilka var det som krossade butiksfönster, tände eld på utemöbler och annat brännbart på gatorna? Polisen? Vilka slet upp massor av gatsten, vilka kastades mot ordningsmakten? Polisen? Glöm inte att varje sådan sten är ett mordvapen i sig, om den träffar en person i huvudet.
Det är ett konstaterat och dokumenterat faktum att ett stort antal militanta och extrema vänsteranhängare – för vilka USA och dess president alltid är de stora bovarna – hade planerat och sedan utförde långtgående våldshandlingar. Dessa var alltså INTE spontana som följder av polisens kanske inte alltid perfekta åtgårder.
Varför bortser Caerlsson ifrån dessa politiskt betingade våldshandlingar och försöker ändra sanningen om orsakerna till kravallerna? Ingen tjänar på att försöka förneka dessa politiska gruppers aktiviteter, vilka också kunde dokumenteras av Säpo i Husbyupploppen.
BENGT OLOF DIKE
Arne Carlsson:
”En aspekt av Göteborgshändelserna som ingen rättslig process eller ett aldrig så kritiskt kommittébetänkande kan ställa till rätta är det som händer med 20 000 unga aktivister som återvänder hem med vanmakt inför överheten och misstro mot polis, massmedia och myndigheter. När mötet är slut, president Bush tackat polischefen och gatorna städats upp. då lever polisbrutaliteten och myndighetsvåldet i minnet hos en stor grupp engagerade ungdomar.”
Är det möjligen så att denna ”effekt” inte alls var något misstag från polisens eller myndigheternas sida, utan snarare just ett av de icke uttalade syften med de aktioner man genomförde? Stod inte de kapitalstarka makterna vid denna tid inför en växande antiglobaliseringsrörelse, som möjligen hade potential att utmana dessa makters intressen, varav de mest mäktiga väl var USA:s regering och amerikanska företag? Om inte annat visade ju de stora demonstrationerna två år senare (mot USA:s krig i Irak 2003), att det fanns ett oerhört stort motstånd mot denna politik (i enlighet med von Clausewitz tankar om kriget som en fortsättning på politiken, ”men med andra medel”…).
Kan man inte säga, att det som den svenska polisen gjorde mot ungdomarna i Göteborg 2001, det gjorde sedan också USA:s och Storbritanniens regeringar mot alla de miljoner människor, som var på olika sätt arbetade och demonstrerade mot Irakkriget i mars 2003?
Bengt-Olof. Det fanns en samarbetsgrupp som genom samtal med polis, demonstrationsledningar och Göteborgs kommun skulle förebygga våld under toppmötet. Alla parter hade lovat varandra att inte agera utan att först informera samarbetsgruppen. Polisen bröt denna överenskommelse redan dagen innan EU-toppmötet genom att utan förvarning omringa och stänga in 650 aktivister i Hvitfeldtska skolan. Håkan Jaldungs förklaring var att de instängda planerade en attack mot president George W Bush och att det fanns mängder av vapen på skolan. Genom militära underrättelsetjänster hade felaktig information planterats hos Håkan Jaldung. Insatsen fick, vilket inte minst Göteborgskommittén konstaterar, även fredligt sinnade demonstranter att tappa förtroende för polisen och en våldsspiral att starta. Polisens tillslag, mot Hvidtfeldtska och Schillerska gymnasiet såväl som inbrytningarna med ridande polis i demonstrationstågen, styrdes av information som den fick av den militära underrättelsetjänsten som hade täta kontakter med sin amerikanska motsvarighet.Inga vapen och inga kriminella hittades vid något av dessa tillslag. Det var inte aktivisternas fel att det gick som det gick i Göteborg. Om samarbetet med samarbetsgruppen hade fullföljts hade Göteborgsmötet kanske blivit det första internationella stormötet där våldet hade förlorat?
John! Det går inte att utesluta att det kan vara som du säger men det är alltid vanskligt att uttala sig om människors egentliga avsikter. Att polisens aktiviteter ansågs framgångsrika manifesterades i att George W Bush mötte polischefen och tackade honom personligt för hans insatser. Maktens arrogans gentemot starka folkliga opinioner, som när de folkliga manifestationerna inför ett hotande Irakkrig ignorerades, är alltid ett sätt att försvaga och urholka demokratin.
Arne Carlsson; Du gör mig besviken. Hans Abrahamssons rapport blev mycket mer kritiserad och ifrågasatt än Göteborgs-kommitténs och det förvånar mig att Du tar hans påstående som utgångspunkt för Ditt ställningstagande.
Huvudkritiken från Göteborgskommittén riktade sig främst mot rikspolisen, inte mot det lokala agerandet. Det fanns tydligt övervåld i insatsstyrkans tillslag, men det skall ställas mot det genomgående (över-)våldet från de våldsamma demonstranternas sida som tog sig rätten att just bruka våld, något som i en rättsstat polisen har monopol på. Så domstolsutslagen är mycket logiska och förtjänar inte en historierevision som Din.
Mvh, Torgny Rabe
Ledsen att göra dig besviken Torgny Rabe men mycket talar för att Hans Abrahamsons forskningsrapport måste värderas högre än du gör. Ingvar carlsson som var ordförande i Göteborgskommittén säger om Hans Abrahamsons rapport att ”han har unika förutsättningar att förstå och skildra vad som orsakade oroligheterna vid EU-toppmötet i Göteborg”. Håkan Jaldung menar att ”Abrahamsons forskning i vissa fall vänder upp och ned på den tendensiösa rapport som Göteborgs-kommittén presenterade.”
Det är givetvis vanskligt att värdera olika mycket seriösa utvärderingar i förhållande till varandra. Det som gör Abrahamsons forskningsrapport mer slutgiltig är att den går vidare där Göteborgskommittén avslutade sin undersökning. Resultaten av hans efterforskningar i USA och uppgifter om hur polisledningen stod i daglig kontakt med Statsrådsberedningen var nya uppgifter som förklarar varför rikspolisstyrelsen inte spelade huvudrollen. Därtill kom Jaldungs regelbundna kontakter med den militära säkerhetstjänsten liksom med den amerikanska som följde insatsen minut för minut. Allt detta pekade på en dold förutbestämd agenda som förklarade den våldsamma händelseutvecklingen.
MVH Arne Carlsson
AC: Rättsväsendet har tillgång till både Göteborgskommitténs rapport, till Hans Abrahanssons forskningsrapport och till Jaldungs och övriga befäls vittnesmål liksom till civila vittnen. Om nu rätten lyckades ”döma blint”, varför detta försök till historierevision?
Mvh, Torgny Rabe
Torgny Rabe visst är det så att Hans Abrahamsons rapport ”En delad värld” inte fanns tillgänglig vid rättsprocessen. Den kom först 2006. Rättsprocessen var inte heller entydigt enkel. Vid en av rättegångarna användes förfalskade ljudsekvenser i en videoupptagning vilket Christian Diesen, professor i straffrätt, kallat ”den värsta rättsskandalen i Sverige sedan 50-talet”. Diesen hävdar dessutom att ”domarna var politiskt motiverade”. Om nu inte rätten lyckades ”döma blint” så är likväl rättsprocessen behäftad med anmärkningsvärt stora brister och om den ska ligga till grund för den verkliga sanningen kan man nog tala om historierevisionism.
Arne Carlsson!
-Det var inte aktivisternas fel att det gick som det gick i Göteborg, svarar Du – utan att med ett ord kritisera deras avancerade våldshandlingar och helt med bortseende ifrån att dessa var planerade. Det är alltså, enligt denna omvända logik, polisen som bär huvudskulden till det som jag påminde om: kanonaderna med gatsten en masse, alla krossade butiksfönster och anlagda bränder! Verkar slutsatsen trovärdkig och rimlig? Naturligtvis inte. -Vem kastar första stenen? är ord som Du känner väl. Vem eller vilka var det som gjorde detta i Göteborg? Det vet Du också. På samma sätt är Du underkunnig om att det ofta är politiska yrkesdemonstranter som dyker upp i svarta luvor – inte sällan vid SD-möten, i Rosengård, i Husby. Du får ursäkta, men vi är många som är lika förvånade som trötta på att polisen alltid får klä skott för deras antidemokratiska aktiviteter. Det finns en rik dokumentation hos Säpo rörande exempelvis de s k autonoma gruppernas framfart, hur de digitala förbindelserna intensifieras dem emellan när politiska motståndares möten störas elller omöjliggöras, etc. I spåren av Husbykravallerna har många sociologiska och verklighetsfrämmande förklaringar givits – alltifrån att dessa var protester mot segregation, eftersatt service, myndighetsnonchalans, osv. Men när såg vi där fredliga och respektingivande demonstrationer för ett annat Husby? När såg vi upprorsmakarna och våldsverkarna på ett demokratiskt anständigt och välkommet sätt TIDIGARE framföra sådana krav?
Jag tror att Du gör Dig själv och Dina läsare en otjänst genom att inte erkänna verkligheten och se realiteterna bakom många våldsamma demonstrationer – eller förneka revolutionselementet bakom dem.
Och genom att lägga skulden på polisen, som naturligtvis ibland gör misstag men som verkligen försöker fullgöra sin uppgift
AC: Medges,jag hade fel om den rapporten av Hans Abrahamsson, men han fick också komma till tals vi rättegången. Dock inte med de konspirationsteorier som präglade rapporten. Dessutom återstår det att bevisa riktigheten i hans slutledningar, är det exempelvis fel att ta emot information från militär underrättelsetjänst? Så vitt jag kommeri håg
fick man även information från tysk säkerhetstjänst. Hur som helst, rättsinstanserna tillämpar lagen ”blint” efter bevis och vittnesmål, privata tendiösa tolkningar och politiska åsikter hör inte hemma i rättsskipningen även om de är tillåtna i pressen och på scen.
Mvh, Torgny Rabe
Bengt Olof Dike och Torgny Rabe, ni läser mig fel om ni tolkar in ett försvar av svarthuvornas, AFA och de militanta aktivisternas stenkastningar i Göteborg. Jag har över huvud taget inte talat om dem, de är några hundratal och hade förmodligen neutraliserats om den gemensamma ickevåldsplattformen som utarbetats av polis, kommunala företrädare och aktivister hade respekterats. I varje fall hade utrymmet för våldsaktivisterna begränsats till ett minimum. Denna överenskommelse bröts ensidigt av polisen när Hvitfeldtska skolan stormades och 650 aktivister stängdes in. Polisen kastade första stenen Bengt-Olov.
Vi har kommit till ett debattläge där inte längre fakta får styra utan lojaliteterna får bestämma våra positioner. Ni har valt att i lojalitet med polisen försvara deras handlingar, batonger, ridande poliser och containerfängelser. Min lojalitet fokuserar på de 20 000 unga människor som var där för att delta i seminarier, demonstrera mot globaliseringen, utnyttja sin demokratiska rätt till opinionsbildning och som stängdes in, visiterades och träffades av batongslag under chockinsatser från ridande polis.
AC: Min lojalitet är också med de unga – och övriga vilka Du tydligen inte såg -och inte alls ensidigt med polisens. Polisen kastade inte första stenen, det gjorde våldsverkarna på Avenyen innan polisens isolering (inte stormning) av Whidtfelskas gymnasium. ”Plattformen”,som Du kallar den,visade sig fullständigt passiv till just de händelserna, följande beslut togs inte ensidigt av polisen men utan deltagande ab ”Plattformen” som när det behövdes ställde sig passiv. Din kommentar om debattlägetför gör mig ledsen, jag har lärt mig att uppskatta Dina ledare och kan se Dina slutsatser enbartfrån två utgångspunkter; -jag och mina barn var där men inte Du, -Du driver en politisk ståndpunkt baserad på andrahandsuppgifter från ett politiskt ställningstagande. Min lojalitet förblir med de deltagnde i aktiviteterna som Du nämner, men jag har inga skygglapper för vad som hände,för de som lät det hända och för de som nu vill ”låta nyss ljus över händelserna” för att revidera historien.
Mvh, Torgny Rabe
Torgny Rabe, om våra lojaliteter inte skiljer oss åt så är det istället en fråga om hur vi tolkar vad som hände.
Torsdag förmiddag, innan EU-toppmötet ens hade börjat omringades Hwitfeldtska gymnasiet och hela skolan spärrades in med hjälp av containrar. Reaktionen lät inte vänta på sig. Ridande poliser och stenkastande aktivister drabbade omedelbart därefter samman i Vasaparken.
Med all respekt för din ögonvittnesskildring förstår jag din frustration och svårighet att överblicka händelseförloppet mitt i det kaos som rådde. Men ska vi rekonstruera vad som hände får vi nog trots allt lita till de noggranna redogörelser som gjorts av Göteborgskommittén och Hans Abrahamsons forskningsrapporter, samlade i boken ”En delad värld”.
Arne Carlsson!
Nej, jag har inga förutfattade meningar och förutbestämda lojaliteter, som undertrycker fakta. Och jag respekterar till fullo demokratiska, konstruktiva och ickevåldsinriktade demonstrationer, där ungdomar kan ge uttryck för sina åsikter. Men vi måste reagera mot de ständigt återkommande efterhandskonstruktionerna, att polisen alltid är den stora boven, när bevisligen politiska revolutionära krafter i svarta luvor och med planerat våld i sinnet och fickorna är i aktion. Våldets krafter – oavsett ideologisk färgtillhörighet – måste med kraft brännmärkas. För att detta skall kunna göras, måste vi naturligtvis först erkänna verkligheten.
Jag hoppas vi kan vara överens om detta, bäste Arne Carlsson!
Okej, har visst missat svaren och diskussionen fram tills nu.
Arne Carlsson:
”Det går inte att utesluta att det kan vara som du säger men det är alltid vanskligt att uttala sig om människors egentliga avsikter.”
Det håller jag med om. Men kanske är det inte de enskilda människorna i polisen jag vill komma åt, i första hand, utan mera att det hänger samman med hur samhället är organiserat: att vi bara får rösta vart fjärde år, för att tillsätta 349 stycken representanter i form av riksdagsledamöter, och att saker och ting annars styrs av regeringen, säkerhetstjänster, myndigheter och stora företag etc, som vi inte har så mycket inflytande över, som enskilda.
Med ett ökat mått av medborgerligt inflytande i beslutsprocesserna, kanske i någon form av mera direktdemokratisk ordning, kommer vi medborgare både att få nya möjligheter och tvingas bli mera ansvarstagande. Kanske kommer då också ”vårt” behov av att manifestera ”vår” politiska vilja ”på gatan” att minska, liksom samhällets ”behov” av massiva polisinsatser och av olika uttryck för ”maktens arrogans”?
Vill man däremot bevara den ordning vi nu har, och inte öppna upp för en mera (direkt-)demokratisk ordning, där medborgarna oftare får tillfälle att påverka de politiska besluten, ja, då kanske man skall förbereda sig för mera kravaller… Men om de praktiska eller tekniska hindren för ett ökat medborgarinflytande, nu rimligen går att lösa, hur ser då argumentationen ut för att bevara den ordning vi har idag?
Bengt-Olof Dike. jag tror att vi genom vår dialog har kommit verkligheten så nära det är möjligt, men vi har också visat att värderingar och lojaliteter spelar roll när vi tolkar verkligheten. John Nilsson har givit ett tredje sätt att förhålla sig till denna verklighet. Jag vill tacka er alla som engagerat och kritiskt har granskat min ledare och denna dialog tror jag har fördjupat läsarnas kunskaper både om Göteborgshändelserna och de spår som dessa händelser satt i samhällsdebatten. MVH Arne
AC:Du tolkar det tydligen så att den ena aktiviteten var en reaktion på en föregående, dvs en form av försvar, vilket skiljer sig från det faktum att våldsaktiviterna på Avenyn och i Vasaparken var planerade och alls inte provocerades fram av inringningen av Whitfelsdtka. Jag kände/känner heller ingen frustration över skeéndet, jag har sett betydligt värre saker utomlands, men tror att den lokala nyhetsförmedlingen tillsammans med den nationella gav en vida bättre överblick än vad som var möjligt från
Stockholms eller Uppsalas horisont. Vad som är viktigt för framtiden är väl i alla fall att våldsvarningar sådana som AFAS tas på allvar. Till sist, -tack för att Du satte igång dialogen. Mvh, Torgny Rabe