”Du gamla, du fria…”. Under det gångna året har Sverige ibland känts väldigt gammalt, ja unket. Som när Disneys beslut att äntligen skippa rasistiska stereotyper tecknade på 1930-talet orsakar en tittarstorm.

Eller när en minister delar in befolkningen i snälla blonda och blåögda och de lömska andra, och trots det får sitta kvar.

Och friheten känns väldigt godtycklig och villkorad när även polisen gör skillnad på blonda och blåögda och de andra – som bor i och är en del av samma land. Sådant grumlar nationaldagsfirandet, om man säger så.

Det är inte en av de största högtiderna, dubbelt så många i Sverige tittar på melodifestivalfinalen som firar nationaldagen. Men SOM-institutet har intressanta siffror: medan bara 24 procent som växt upp i Sverige eller något annat nordiskt land uppmärksammar 6 juni, så gör 36 procent som växt upp i ett land utanför Norden det.

”Firandet tycks helt enkelt mer angeläget för de nya svenskarna”, kommenterar forskaren Jonas Bromander. Kanske kan firandet ses som ett trotsigt statement: det nya Sverige är här för att stanna. Det nya Sverige kommer att finna nya, spännande former – och trotsa och utmana vardagsrasismen och den strukturella diskrimineringen.

”Om jag inte får plats gör jag plats” förklarade Rahma Yacin, 19-årig aktiv SSU:are med absolut självklarhet i Människor och Tros reportage om reaktioner bland unga socialdemokratiska muslimer efter partiets hantering av Omar Mustafa.

Frågan om muslimer får plats i partiet har blivit än mer brännande efter att en riksdagsledamot använder sig av en retorik som normaliserar islamofobin och partiledningens märkliga tystnad om detta. Men det är nog ingen tvekan, Rahma och andra som fortfarande råkar ut för att få sin hemhörighet ifrågasatt kommer att göra plats, också i det större samhället, på en mängd olika områden.

Det är levande och kämpande demokrati som kommer underifrån – och något att fira den 6 juni.