Av rädsla för att uppfattas som partipolitisk avstår Svenska kyrkan ofta från att greppa det analysverktyg som ligger närmast till hands i många samhällsfrågor, nämligen klassbegreppet. Vi måste se och relatera till dessa inneboende konflikter i samhället för att inte riskera att bli offer för dem, skriver Peter Englund.

Vi måste våga tala om klass

Peter Englund_150x150Av rädsla för att uppfattas som partipolitisk avstår Svenska kyrkan ofta från att greppa det analysverktyg som ligger närmast till hands i många samhällsfrågor, nämligen klassbegreppet. Vi måste se och relatera till dessa inneboende konflikter i samhället för att inte riskera att bli offer för dem, skriver Peter Englund.

Jag läser med stigande upprördhet ett inlägg på bloggen Tidskriften Evangelium, där det beskrivs hur vissa församlingar i Stockholm erbjuder konfirmationsundervisning mot betalning, det vill säga, det erbjuds fotokonfirmation, golfkonfirmation, tenniskonfirmation, seglarkonfirmation och så vidare. Inte sällan kan sådan konfirmation kosta närmare 20 000 kr.

Jag undrar hur många ungdomar som avstår konfirmation i dessa församlingar på grund av de höga kostnaderna eller erbjuds de kanske en ”lågbudgetvariant”? Konfirmationsundervisning som klassmarkör.

För inte så länge sedan hörde jag om en församling (i en välbärgad kranskommun till Stockholm) där konfirmanderna inte fick sjunga psalm 398 ”Vi reser ett tecken” eftersom den ansågs ”kommunistisk”…

Vi är många som upplever hur Sverige glider isär, här finns en välmående medel- och överklass som under de senaste årtionden fått det dramatiskt bättre. Men här finns också de som fått det allt sämre, särskilt hårt drabbade är de som bor i våra nedslitna förorter runt de större städerna. I ljuset av denna pågående tudelning av samhället är händelserna i Husby och andra förorter ingen överraskning. Det som sker där är inte ett resultat av vare sig etnisk härkomst eller brist på ”svenska värderingar” som statsminister Reinfeldt anser, utan har sin grund i den politik hans regering medvetet har fört i snart 8 år.

En hörnsten i alliansregeringens politik är den så kallade arbetslinjen, som inneburit sänkt inkomstskatt för dem som arbetar, borttagen fastighets- och förmögenhetsskatt samt sänkt bolagsskatt. Pengarna till detta har kommit från försämringarna i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna, pensionärerna och i tillbakahållen löneutveckling. Konsekvenserna av denna politik är ökande social oro.

Det tudelade samhälle vi nu ser växa fram är djupt orättfärdigt. I grunden handlar det klass. Vi talar ogärna om klass i Sverige och framförallt inte i Svenska kyrkan. Därmed mister vi också ett värdefullt analysverktyg för att kunna förstå det som nu sker i till exempel Husby eller för den delen hur församlingar kan erbjuda konfirmation som kostar upp emot 20 000 kr.

Vi måste våga tala klass, både i samhälle och i Svenska kyrkan och vad detta gör med oss som människor. Vi måste våga se den inneboende konflikt som finns i klassamhället och inte aningslöst bli dess offer som jag menar att församlingar som erbjuder dessa kostsamma konfirmationer har blivit. Vi måste göra motstånd när politiker vältrar över ansvaret för sjukdom och arbetslöshet på den enskilda människan.

Det finns en obefogad rädsla i kyrkan att vi ska uppfattas som ”partipolitiska”, denna rädsla leder ofta till tystnad i viktiga samhällsfrågor och är i längden förödande för kyrkans trovärdighet. Med stor frimodighet ska vi göra vår röst hörd, en röst som många människor längtar efter! Vi kan tillsammans med andra verka för ett jämlikt samhälle utan sociala orättvisor.

Egentligen sammanfattar den för vissa så förhatliga psalm 398 det hela väldigt väl: ”Nu är vi ett, Herren är allas, öppna ögon att se. Kyrkan är vi, lever i världen, hopp och glädje att ge. Vi reser ett tecken, rättvisans tecken, måltid delad med alla. Vi smakar den framtid de fattiga hoppas, tid då murar ska falla.”

Peter Englund
Präst

2 kommentarer på “Vi måste våga tala om klass

  1. Torgny Anderberg skriver:

    En tigande och hänsynstagande kyrka är det minsta vi behöver idag. Nyliberalismen råder och därmed har klyftorna mellan rika och fattiga ökat dramatiskt. Egentligen är detta så tydligt att ingen egentligen kan undgå att se det, utom om man väljer att blunda och tiga. När ”chicagoekonomerna” öppnade för ”det nyliberala experimentet” genom
    militärkuppen 11 sept 1973 i Chile så förbjöd militärerna också kyrkan att läsa vissa kritiska bibelställen. Bl.a.förbjöd man att läsa högt i kyrkan Lukas 1:51-53, där orden…”hungriga har han mättat med sitt goda och rika har han skickat bort med tomma
    händer”… Dessa verser ingår i Vespern som sjunges varje kväll. En del struntade i vad de sa och dem gick det illa för som vi vet. Andra fogade sig och därför kunde det nyliberala experimentet spridas ut i världen, även till Sverige, där den har blivit den värsta folkplågan på många decennier. Då måste kyrkan närma sig Jesus och hans exempel med att alltid stå på den svages och utsattes sida, barnen och de som är som barn. Dessutom måste vi kristna stå tillsammans med dem som ställer sig på de utnyttjades sida och tar kampen mot förtryckarna, vilka skapar fattigdomen genom att roffa pengar från de fattiga för att berika sig själva. De församlingar som tar betalt för olika former av konfirmationsverksamhet är ett exempel på dem som gillar läget och utnyttjar det och de vänder sig på så vis bort från Jesus. M a o gäller det att välja rätt sammanhang för att med folket avveckla den nyliberala plågan. Här finns det ingen anledning att smyga med partipolitisk tillhörighet. De partier som ärligt går in för en strukturell förändring av vårt orättvisa system borde få vårt aktiva stöd både i bön och handling. Det är ingen skam att vara vänstertillhörig i ett land som far illa av mörka högerkrafter. Snarare tvärtom borde det vara en kristen angelägenhet i högsta grad att vara det och vara solidariska med de som förlorar på nyliberalismen idag, liksom Chiles folk för fyrtio år sedan och sedan alltför många år framåt.

  2. […] – Och diskussionen som ni finner i inlägget från Areopagen ”Är kyrkan en klassfråga?” fortsätter också då Staffan Fredén på Tidskriften Evangeliums blogg lyfter liknande frågor i inlägget ”Ferrari har företräde”, om kostnader och klasskillnader vid konfirmationsläsning. Texterna fick Carolina Johansson på bloggen ”Rambling Thoughts” att reagera och tänka vidare liksom Peter Englund gör i ett debattinlägg på Dagens Seglora (”Vi måste våga tala om klass”). […]