I det nya Sverige präglas växande grupper av en känsla av vanmakt. Men kyrkan finns i hela Sverige, i storstad likaväl som bruksort, på landsbygd likaväl som i urbana miljöer.

Kyrkan måste vittna om vanmakts-Sverige

Helle Klein

I det nya Sverige präglas växande grupper av en känsla av vanmakt. Men kyrkan finns i hela Sverige, i storstad likaväl som bruksort, på landsbygd likaväl som i urbana miljöer. Varför inte använda sin folkliga infrastruktur till att formulera vittnesbördet om klassklyftornas Sverige, skriver Helle Klein.

Bilar sätts i brand och fönster krossas. Debatten är het mellan de som bara vill fördöma och de som också vill försöka förklara. I medialiseringens tid tycks aldrig mer än en ett perspektiv kunna gälla i taget.

Den som försöker förstå blir beskylld för att försvara våldet som om det inte är just bristen på förståelse som skapar våld. Det ropas på fler poliser och hårdare tag som om fler batonger löser problem som massarbetslöshet och social utslagning. Självklart måste polisen skapa ordning och få slut på bränder och skadegörelse men den uppvisning i politisk abdikation som vi sett från dem som har makten är djupt bekymmersam.

Statsministern kallar till presskonferens. Han lägger pannan i djupa veck och talar om de unga, arga männen som måste komma över vissa ”kulturella trösklar”, han betonar att svensk lag gäller och att svensk polis finns där. Det är som om Sverige är hotat, som om vi svenskar är angripna av främmande makter. Som om Husby inte hör till Sverige.

Än en gång väljer statsministern att etnifiera ett samhällsproblem. Det blir en fråga om invandring i stället för en fråga om arbetslöshet och fattigdom. Reinfeldt talar gärna etnicitet men väldigt sällan klass.

Detta är en utveckling vi har sett länge och som hör samman med samhällets tillbakadragande. I takt med avpolitisering och marknadifiering växer det auktoritära som lägger skulden på den enskilda. Det som i grunden är ett samhällsproblem görs till en ordningsfråga. Lösningen blir fler poliser, inte bättre politik.

Nyligen kom OECD med statistik som visade att Sverige är det land i västvärlden där inkomstklyftorna växer snabbast. Det började med 90-talskrisen och Socialdemokraterna kommer inte heller undan sitt ansvar. Andelen relativt fattiga har sen ökat dramatiskt under regeringen Reinfeldt. Barnfattigdomen är ett akut problem.

OECD sätter siffror på det som kyrkans diakoner i åratal slagit larm om.

Även från mer oväntat håll ser man med oro på utvecklingen. Marknadsliberala Financial Times skrev nyligen en bekymrad ledare som slog fast att ”det handlar om att både förstå och motverka orsakerna till Sveriges försämrade jämlikhet”.

Sverige har varit känt för att vara välfärdslandet och jämlikhetens land nummer ett. Den bilden har krackelerat.

Kyrkans diakoner är ett oerhört värdefullt vittnesbörd från en verklighet som beslutsfattarna sällan vill se. Frågan är om kyrkan själv vill se den. Jag har länge efterlyst ett biskopsbrev om nyfattigdomens och klassklyftornas Sverige. Som opinionsbildare har kyrkan ett enormt ansvar när människovärdet står på spel.

Debatten om Husby har visat på vikten av att kunna beskriva samhället sådant det faktiskt är (ökade klyftor, social utslagning, sämre studieresultat etc.) för att kunna kämpa för samhället så som det borde vara.

Kyrkan finns i hela Sverige, i storstad likaväl som bruksort, på landsbygd likaväl som i urbana miljöer. Varför inte använda sin folkliga infrastruktur till att formulera vittnesbördet om klassklyftornas Sverige? Gör något vettigt av arbetet med församlingsinstruktionerna. Låt dem bli just lokala omvärldsanalyser utifrån människovärdets situation.

Lubbe Nordström var författaren och journalisten som kartlade ”Lort-Sverige” på 1930-talet. Hans reportage i radion ”Med Ludvig Nordström på husesyn” var visserligen djupt paternalistiska men de bidrog till en viktig samhällsdebatt om alla dessa människor som levde under förfärliga omständigheter.

Svenska kyrkan med sin folkkyrkokaraktär skulle kunna beskriva, berätta och analysera vanmakts-Sverige. Låt församlingsinstruktionen bli det modiga vittnesbördet som kan få beslutsfattarna att se en verklighet som sällan kommer fram. Gör teologi ur diakonernas erfarenhet.

Så kan vanmakten vändas till kamp. Så kan hopplösheten förvandlas till en tro att en annat samhälle faktiskt är möjligt.

1 kommentar på “Kyrkan måste vittna om vanmakts-Sverige

  1. Fredrik Larsson skriver:

    Jag håller med fullständigt! Kyrkan är FÖR Gud I världen och måste vara i ständigt arbete för att skapa det som kallas ”Gudsriket emellan oss”. Plockar man bort terminologin blir det fråga om rättvisa, respekt, solidaritet och kärlek. ALLA måste höra till. Vi Kristna ges inget alternativ: vår arbetsorder kommer från högsta ort!

    Bristen på mod hos våra politiker beror delvis på förlamningen i det två tredjedelssamhälle som gör att blocken slåss om samma medelklass. Vi ser samma fenomen i USA. Men ett samhälle består inte bara av partipolitik! Sverige är i ett akut behov av en generell diskussion om moral ur alla dess aspekter, liksom vi akut måste bygga ett nytt system för distribution av vår ”välfärd”. De frågor som berörs är rena futiliteter. Inte ett ord sägs om att systemet med tre huvudmän är så dysfunktionellt att arbetet utförs TROTS systemet och inte tack vare det. Sånt kallas bortkastade pengar, mänskligt lidande inte ens nämnt.

    Kristna måste finnas mitt i händelserna. Johannes XXIII uttryckte det såhär: ”Kyrkan är inte ett museum att vårda, utan en trädgård att odla”. Alldeles riktigt! Visst behövs riterna, mässorna och högtiderna – men Kristendomen hör framförallt hemma mitt i verkligheten, mitt i striden, mitt i lidandet, mitt i glädjen! Kristendomen är LIVETS och LJUSETS och KLARHETENS religion, i högsta grad den kraft som ska vara de smås röst och hjälpare.

    Jag finner det djupt stötande att Svenska Kyrkan blivit allt mera frånvarande utifrån att man verkar anse att människorna ska komma till den och inte den till människorna. Påve Fransiskus sa såhär nyligen: ”Kyrkan måste söka sig till platser där vi inte är vana att vara. Vi måste våga bli smutsiga om fötterna.” Jag kunde inte instämma mera!

    Vi behöver akut en ny politisk agenda i Sverige, en rent humanistisk sådan, fri från det allt mera föråldrade höger/vänstertänkandet. Ska vi kunna bygga ett samhälle för framtiden som omfattar ALLA, då måste det finnas moralisk auktoritet bakom. Vem annat än Kyrkan skulle kunna göra det?

    Vad ni gjort mot en av dessa mina minsta, det har ni gjort mot mig. Vad säger psykologerna? Jo: att inget är värre för drn om är liten än att inte bli sedd. Det är vi Kristna som måste se, både i det lilla och i det stora. Vi måste vara de som är närvarande både i hemmen och i samhället, vara det kitt som binder samman vårt land.

    Vi har inte tillåtelse till annat!! Det är bara att läsa NT så blir det tydligt och klart.

    Läs gärna på min sida på Facebook (jag fick den döpt och klar, vilket ska betonas då namnet är lite… mycket)

    https://www.facebook.com/groups/138231393036114/

    Med Värme

    Fredrik Larsson