Sofia Svarfvar bär med sig kulturen att shoppa hemifrån Sverige och det visar sig att den fungerar bra också i Jakarta. Men när shoppingkulturen slår rot i nya delar av världen, är det då en utveckling som går mot jämlikhet och rättvisa eller en utveckling mot ökade ekonomiska klyftor i samhället och förstörd miljö? 

Varför passar jag in? Det är det som skrämmer mig mest. Att jag, även om jag är svettig och smutsig efter en lång promenad, passar jag in. Jag är vit kvinna i 30+, mörkblont hår, blå ögon och hela kläder. Jag passar in på alla världens shoppingcenter. Ingen ifrågasätter varför jag ska gå in. Ingen tittar misstänksam på mig vid ingången. Alla ler och välkomnar mig med öppna armar.

1990 öppnade Överby i Trollhättan. Jag minns det med förtjusning. Alla färger. Ljuset. Butiker som jag kunde vandra mellan och känna på alla kläder. Innan dess hade jag varit på mindre varuhus, så som Bloms i Mellerud eller butiken i Edsvalla utanför Grums. Överby var något helt annat och jag var 12 år. Världen hade kommit till oss och jag njöt av reklamskyltar och kläder.

Nu befinner jag mig på ett shoppingcenter som jag aldrig hade kunnat drömma om som 12-åring. Det är Grand Indonesia och jag tänker att jag är på studiebesök för det känns bättre för mig. Designstolen som jag sitter i är skön. Den färska smoothien gudomligt god. Runt om mig är det stora runda vita pelare, likt ett palats. Högt upp i taket är det ett blått ljus mot det vita taket. Det skapar en känsla av lyx.

Luftkonditioneringen är i gång och jag fryser. En pianist spelar på den svarta flygeln för oss få kunder på caféet i mitten av detta shoppingmonument. Fler och fler människor kommer in. Människor i alla åldrar åker upp och ner i rulltrapporna. Många är storögda. Få har några av de vackra papperspåsar med sidenband som man får om man handlar något i sina händer. Är de också på studiebesök som jag?

Här råder ingen hysteri. Det är dyra butiker runt om mig och jag som de flesta här inne köper inget. Inte just idag i alla fall.
Lyxen blir så mycket mer påtaglig i ett land där majoriteten lever i fattigdom. När jag sitter här och njuter av min smoothie vet jag att hälften av Indonesiens befolkning lever under fattigdomsgränsen. Trots det smakar smoothien bra. Borde jag skämmas? Jag har råd.

När jag betraktar alla människor runt om mig ser jag fina kläder, sminkade ansikten, vackra färger, sandaler i världens alla former, huvuddukar. Det är vackert. Jag är här, mitt i shoppingen. Jag vandrar runt bland butiker och människor, kommer till nya delar där lyxen känns mindre, hysterin känns mer i min kropp och människor flockas runt snabbmat och leksaker.

Ser jag girighet, en önskan att bara ha mer, mer, mer? Eller ser jag människor som omsorgsfullt väljer bland väskor och byxor, som av glädje till livet vill göra sig vackra? Gränsen mellan girighet och kärleken till livet är hårfin. Det är därför det är så svårt.

Girighetens mörker där jag bara vill ha mer och mer står i kontrast till människans vilja att utvecklas, göra sig fin för den man älskar eller få tröst från vackra tyger. Vi vill kanske helt enkelt visa vår kärlek genom en gåva. En gåva som måste inhandlas någonstans. Kanske på ett shoppingcenter. Ja därför är det så svårt. För girighet är inte det samma som att handa. Handel blir inte automatiskt till girighet och överkonsumtion.

Mitt i shoppingens mecka. Är det jag ser en utveckling som går mot jämlikhet och rättvisa eller en utveckling mot ökade ekonomiska klyftor i samhället; en utveckling på bekostnad av människor och miljö eller en utveckling som bidrar till välstånd och gröna skogar?

Det läskiga är att jag passar in. Det är lätt att sitta och betrakta andra människors beteenden. Svårare att titta inåt åt mig, inåt i det ekonomiska system jag lever i. Jag passar in här på shoppingcentrat. Så har jag blivit lärd sedan Edsvalla, Bloms och Överbys dagar. Det handlar om mig och de normer som är runt om mig.

Orkar jag ta in denna sanning här i Jakarta? Att jag passar in.