Migrationsverket och Sveriges kristna råd (SKR) kommer under 2013 att anordna en serie seminarier om ”Tro och trovärdighet”. De syftar till att höja kompetensen kring religion som asylskäl och seminarierna är ett resultat av en dialog mellan Sveriges kristna råd och Migrationsverket.
Huvudfrågan vid samtalen har varit hur man vid asylprövning bedömer en genuin kristen tro vid konvertering. Med i mötet fanns bland annat personal från Migrationsverket, biskop Tuulikki Koivunen Bylund och representanter från migrationsarbetsgruppen inom Sveriges kristna råd.
Antalet konvertitprövningar har ökat de senaste åren och Migrationsöverdomstolen har i ett vägledande beslut i november 2011 givit riktlinjer för hur konverteringsärenden ska prövas av Migrationsverket. Det medförde att Migrationsverkets tidigare prövningar lade stor vikt vid frågor till den asylsökande om bibelkunskap, något som SKR tidigare uttryckt kritik mot.
Nu kommer Migrationsverket attt fokusera mer på frågor om upplevelsen vid konverteringen. En annan faktor som nu blivit mer avgörande är hur personens religiösa praktik skulle uppfattas vid en utvisning till det forna hemlandet, skriver de i ett pressmeddelande.
Den 11 juni hålls det första endagsseminariet under rubriken ”Tro och trovärdighet”. Där deltar även representanter för Sveriges kristna råd.
– Jag känner mig ödmjuk inför uppgiften att vara med i dessa seminarier och glad över att vi kommit så här långt i dialogen med Migrationsverket, säger Bengt Sjöberg i SKR:s migrationsarbetsgrupp i pressmeddelandet.
Det här vore intressant att veta mera om.
Vem, eller vad, är det egentligen man vill skydda, genom att ifrågasätta asylsökande människors skäl att konvertera till kristendomen?
Är det konvertiterna själva man vill skydda, om deras skäl inte bedöms ”räcka till” för att få asyl i Sverige, och de sedan skickas tillbaka, och trots allt drabbas av repressalier eller till och med att de blir avrättade?
Är det en devalvering av ”kristendomen” man är rädd för, och för att den egna kristna tron ska bli ”utnyttjad” av människor utan egentliga asylskäl, men som av andra skäl vill kunna bosätta sig i Sverige?
Vill man så att säga skydda muslimer, från den implicita ”anklagelsen” om en bristande respekt för religionsfriheten i vissa muslimska länder, som blir resultatet om man accepterar att de som konverterat till kristendomen från en muslimsk tro, kan få det svårt, kanske både i landet de har kommit ifrån och här i Sverige?
Vem av oss ”icke-asylsökande” kristna kan för övrigt hävda att vårt sätt att tro är det rätta, och att vi minsann är ”trovärdiga kristna”? Vi kanske tycker att vi ”tror rätt” och är ”trovärdiga”, men vem avgör det egentligen?
Det finns mer i det här som känns underligt och ”skumt”, tycker jag, men det får anstå, för min del. En fråga till bara:
Ser man på något bakvänt sätt ner på den egna kristna tron, och liksom tänker att ”det här som jag/vi tror på är väl inget att konvertera till”, ungefär? Lite som Mona Sahlin och hennes uttalanden om svensk kultur, midsommarafton och andra ”sådana ”töntiga” saker”?
Att svenska biskopar länge har avrått från dop av asylsökande konvertiter till kristendomen, synes mig i alla fall inte vara något alldeles självklart ställningstagande.
http://www.dn.se/nyheter/sverige/biskopar-vill-inte-dopa-asylsokande
http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/det-ar-min-uppgift-att-dopa