Poesins ord skaver mot förnuftets tvärsäkra definitioner av kärleken och nåden, skriver Erikka Chapman. Gud ger oss inte särskilt många förklaringar. Gud ger oss poesi och humor. Jesus var poet. Han talade i ord som inte bara skulle öppna tankarna, utan även hjärtat.

De kortaste meditationerna i min vardag är de som slår emot mig när jag saktar in bilen inför en korsning eller backe; vägskyltarnas poesi. Några korta ord med makten att beröra något i mig. Skyltar. Läs dem som en uppmaning eller regel och de blir ett plakat. Läs dem med nyfikenhet och de blir en dikt.

Jesus betalade skatt med ett mynt han fann i magen på en fisk. Livet kan knappast bli mer poetiskt än så. Det kan inte möjligen ha varit vårt förnuft Jesus vädjade till under sin tid som kringvandrande snickarson. Det kan inte främst vara vårt förnuft den uppståndne Kristus resonerar med. Gud måste vara mäkta trött på vårt förnuft.

Ibland föreställer jag mig att hen beklagar sig över att vi missuppfattade vad vi skulle ha det till. Vi fick en kärlek så stor att den skulle kunna omfatta allt levande, och en briljant hjärna för att hjälpa oss att leva ut denna kärlek på ett sätt som bevarar och utvecklar den.

I stället har vi använt mycket av vårt förnuft till att begränsa kärleken, därför att vi vill förstå den. Ingen kan förstå kärleken med förnuftet, därför att kärleken är nåd. Vi kan inte förstå nåden, därför att nåd är något bortom handling och konsekvens. Nåd är det som säger att om du släpper en tyngd faller den inte mot golvet.

Poesi är genvägen förbi förnuftet. Poesi är inte ett sätt att använda ord för att beskriva något, det är att ge upp inför orden och låta dem skriva/skruva/skava sig in i oss. Varför läsa Bibeln? Vägskyltar från årtusenden. Plakat och regler för ett samhälle vi inte längre lever. Så slår vi upp Jona. Berättelsen om mannen som istället för att följa Guds uppmaning att predika för en stad som vänt sig bort från Gud ger sig iväg med ett skepp. Stormarna tär nästan skeppet i bitar och sjömännen kastar lott för att se vems skulden är. Jona erkänner att han flyr från Gud och ber om att bli kastad överbord. Han blir svald av en stor fisk.

I fiskens mage blir Jona poet. Han blir ärligt talat inte en särskilt mycket vettigare människa av att bo i en fiskmage i tre dagar och tre nätter. Men han blir poet och när han är färdig med sin fantastiska poesi spottar fisken ut honom. Han fullföljer sitt uppdrag, folket omvänder sig och Gud drabbar dem inte med någon vrede. Här blir Jona grinig. Vad är det för vits med att vara svavelosande profet om ingenting sedan händer? undrar Jona. Om Gud ändå är en barmhärtig Gud, sen till vrede och rik på kärlek? ”Har du skäl att vara vred?” undrar Gud. Ja, tycker Jona som väntat på stadens förgörelse. Han har alla skäl att vara vred. Det är svårt att inte skratta med Gud i denna galna berättelse, där all vårt mänskliga trots och bångstyrighet personifieras i en sur poet. Och så slutorden, de som säger mig att Gud är en Gud med stor humor, som låter oss bli uppätna av fiskar, utspottade, förvirrade och sedan förklarar: ”Skulle inte jag bekymra mig om Nineve, den stora staden, där det bor över 120 000 människor, som inte ens kan skilja på höger och vänster – och dessutom många djur.”

Gud ger oss inte särskilt många förklaringar. Gud ger oss poesi och humor. Jesus var poet. Han talade i ord som inte bara skulle öppna tankarna, utan även hjärtat. Bara den som redan visste vad han talade om kunde förstå. Kristus är poet. Varje gång vi närmar oss Bibelns ord i nyfikenhet, som i Lectio Divina – en mycket långsam helig läsning av Bibeln – lyfter orden ur sitt sammanhang och öppnar nya perspektiv i oss. Bibeln är poesi inte plakat. Ord som faller uppåt.

Det är klart att vi behöver tolka Bibeln och resonera kring den, men vi kan inte leva ett resonemang. Vi orkar inte om vardagen bara är förnuft. Vi måste stanna upp och le åt det som inte är förnuftigt.

Jag går genom ett regnigt Lund efter månader av meditationer där Jona och fisken återkommit. Så möter jag ett litet barn som håller sin förälder i handen. Jag hör bara två meningar av barnets glada prat. ”Han blev äten av en fisk. Han trillade ner i det djupa vattnet.”

Vägskyltar. Fragment av meningar. Den kvarglömda lappen i någons kundvagn. Vardagens poesi. Jesus ler.