"Here we go again", skriver religionsvetaren Jonatan Bäckelie apropå att SvD:s ledarskribent Sanna Rayman angripit journalister med en postmodernistisk inställning i samhällsdebatten. Postmodernismen handlar om att kontextualisera kunskap, inte att relativisera den, skriver Bäckelie.

Sluta hacka på postmodernismen

Jonatan_Bäckelie_150x165”Here we go again”, skriver religionsvetaren Jonatan Bäckelie apropå att SvD:s ledarskribent Sanna Rayman angripit journalister med en postmodernistisk inställning i samhällsdebatten. Postmodernismen handlar om att kontextualisera kunskap, inte att relativisera den, skriver Bäckelie.

I söndagens SvD skrev Sanna Rayman att det råder ett postmodernt tillstånd i svensk journalistik. Jag har – i ärlighetens namn – ingen koll sedan tidigare på Raymans politiska hemvist eller dylikt.

Trots detta blev min reaktion ‘Here we go again’. För varje gång postmodernismen nämns i något slags debattfora så behandlas den på samma sätt: Postmodernismen är alltid lika med total relativism, alla har sin egen sanning och den är aldrig baserad på annat än ett fullständigt subjektivt tyckande. Det är ett ord man svänger sig med för att få folk att dra åt sig öronen, ungefär som att begreppet ‘nyliberalt’ kan användas till nästan vad som helst till höger om mitten, som ska misskrediteras.

För det första är postmodernismen inte en sak utan en vid paraplybeteckning. Men visst, den innefattar relativismen, som är en tanketradition nästan ingen idag verkande tänkare förfäktar. Men den innefattar framför allt olika uppmaningar som syftar åt samma håll – att någonting var skevt med den typen av avtäckande av världen som det moderna, ”objektiva” projektet drevs av.

Feminismen exempelvis är ett ypperligt exempel på hur postmodern idékritik kan bedrivas. Till en början gjorde feministerna oss uppmärksamma på att kvinnor på olika sätt osynliggjort, omyndigförklarats och tilldelats olika roller som utgjorde männens motsats. I nästa led, när feminismen hade börjat utveckla en rik teoretisk bas uppkom en ny intressant vändning, nämligen att bland annat homosexuella kvinnor, svarta kvinnor och asiatiska kvinnor började protestera mot hur feminism bedrevs ’å alla kvinnors vägnar’ av vita medelklasskvinnor vid universiteten i väst.

Själv är jag ett fan av begreppet ‘misstankens hermeneutik’. Det betyder att när vi ser i backspegeln och kan konstatera att en mängd olika grupper av människor på olika sätt diskriminerats och förfördelats genom historien så bör det ringa en varningsklocka om att de privilegierade människorna i det systemet inte såg dess baksidor. Att vi idag har ett system som förefaller bra (om vi nu tycker det) innebär inte att det systemet eller dess värdegrund står över ansenlig och legitim kritik, liksom dåtidens system som vi först i efterhand förmår se som förtryckande.

Det postmodernismen lär ut, och som fungerar enligt feminismens modell ovan eller i enlighet med misstankens hermeneutik, är att hela tiden återupprepa ett slags mantra: Modernism – specificera dig själv! Modernism – kontextualisera dig själv!

Om vi ska lyfta in Raymans kritik i ett sådant perspektiv så skulle det kunna vara genom att diskutera hennes kritik i samband med kontext. Centralt för det journalistiska uppdraget är att beskriva, granska och bevaka – men att hela tiden göra detta på ett sätt som beskriver proportioner.

Visst förekommer det rekrytering till grupper som radikaliserar muslimer. Det finns till och med en hel del forskning som försökt ta fram formler för hur sådan rekrytering och radikalisering går till och vilket genomslag den har (och kan tänkas ha). Men liksom forskaren beskriver dessa processer i relation till procent av befolkningen som kan vara mottagliga måltavlor för rekryteringen, så bör rimligtvis journalister uppvisa ett liknande etiskt ansvarstagande, inte bara jaga scoop, lösnummersförsäljning eller tittarsiffror.

Att sätta in radikalisering eller vilken samhällshändelse som helst i en kontext som diskuterar dess representativitet skulle jag hävda är raka motsatsen till den relativism Rayman är kritisk till och kanske en framkomlig väg för att diskutera journalismens ansvar för representativitet och uppdraget att kritiskt granska samhället och omvärlden, som två processer som aldrig bör skiljas från varandra utan katastrofala resultat.

Kommentarsfältet är stängt.