Kyrkan har fått en ny viktig roll idag, att värna dem som slås ut, kritisera makten och ifrågasätta de sociala orättvisorna, skriver Peter Englund. OECD:s dramatiska nya rapport om stegrande orättvisor uppmanar till ett befrielseteologiskt arbete.
”När jag gav de fattiga bröd kallades jag för helgon. När jag frågade varför de fattiga inte hade bröd kallades jag kommunist.” – Dom Helder Camara
Många har velat dödförklara befrielseteologin men som Arne Karlsson skrev i Dagens Seglora, så är ryktet om befrielseteologins ”död” betydligt överdriven. Det katolska magasinet Signum har nyligen ägnat ett helt nummer åt befrielseteologin.
Kanske det nyväckta intresset har sin upprinnelse i den nye påven Franciskus. Påven har ju i media och katolska publikationer framhållits som just varande befrielseteologin närstående. I TV-inslag har vi kunnat se påven tvätta fötter på fångar, i tidningsartiklar hävdas att Franciskus avsagt sig påveämbetets lyx och flärd (nåja, han valde ett silverkors istället för ett dito av guld). Påvens tidigare gärning i Argentina har lyfts fram som exempel på hans omsorg om de fattiga och utsatta.
Dessvärre för påven har den befrielseteologiska glorian har hamnat på sned efter besvärande uppgifter om passivitet under den argentinska diktaturens dagar, där präster som verkade i en befrielseteologisk anda mördades. Till de besvärande uppgifterna kan fogas påvens rabiata motstånd mot abort, samkönad kärlek och äktenskap.
Jag tycker mig i medias rapportering från påvevalet och i debatten finna en vilja från framför allt katolskt håll att göra befrielseteologin till en harmlös välgörenhetsteologi som handlar om att hjälpa de fattiga, tvätta fötter på fångar eller välja silverkors istället för guldkors. Påven Franciskus två företrädare ägnade mycket energi åt detta, i tal var de positiva till befrielseteologin men i praktiken hårdnackade motståndare.
Bilden där påven Johannes Paulus II läxar upp den knästående befrielseteologen Ernesto Cardenal är avskyvärd. Förre påven Benedictus XVI belade flera ledande befrielseteologer, bland andra Leonardo Boff och Matthew Fox med munkavle. Jag anar att påven Franciskus fortsätter på den inslagna vägen, högstämda tal om de fattiga men samtidigt beröva dem verktygen att varaktigt och i grunden förändra samhället.
Men för att kunna göra befrielseteologin harmlös måste fundamentala inslag avlägsnas. Ett sådant omistligt verktyg för varaktig förändring är onekligen den analysmodell som marxismen erbjuder. Befrielseteologin använder marxistisk metod för att förstå hur ekonomiska faktorer, klasskamp samt ideologi formar samhället och orsakar fattigdom, våld och förtryck.
Leonardo Boff menar att marxismen är en kompanjon på vandringen men aldrig dess guide. Tar man bort detta verktyg till förståelse och förändring i befrielseteologin finns ingen befrielse kvar enbart välgörenhet och samhällelig status quo. De fattiga och förtryckta förblir just fattiga och förtryckta.
Detta gäller även på hemmaplan. Om vi vill ha en varaktig förändring i vårt land måste vi våga se, analysera och handla. Genom att anlägga ett klassperspektiv tydliggörs maktförhållandena. Statistiken, bland annat en nyligen släppt rapport från OECD, visar entydigt att de rika har blivit rikare, de fattiga har blivit fattigare, en negativ utveckling som pågått under lång tid men som påskyndats under alliansregeringens tid vid makten. ”Arbetslinjens” jobbskatteavdrag och bolagsskattesänkningar har bekostats av de fattiga, de sjuka, de arbetslösa och av pensionärerna. En välmående övre medelklass och överklass är tydliga vinnare på alliansregeringen politik.
Som kyrka och församling möter vi dem som förlorat på den hårdföra borgerliga politiken. Många av dem kan berätta om den ekonomiska och sociala stress som denna politik skapat och som slår hårt och skoningslöst. Jag önskar en kyrka som vågar ta tydlig ställning, som vågar bedriva politisk diakoni på flera nivåer. Påskuppropen (både det till förmån för de apatiska flyktingbarnen och det mot försämringarna i arbetslöshetsförsäkringen och i socialförsäkringssystemen) visar hur kyrkan kan mobilisera och få genomslag i såväl media som i sakfrågan. Tänk vilken motkraft vi kan vara om vi vågar och vill!
Peter Englund, präst
Så underbart Du tolkar kyrkans roll i befrielsen! Vi har en stor roll och därför måste vi välja sida, de förtrycktas sida och kämpa med dem mot det kapitalistiska samhället. Fortfarande är kyrkans goodwill att vara bland de fattiga. Men det räcker inte med vackra ord om befrielse som så många av de höga ämbetsbärarna svänger sig med. Befrielseteologin har sin utgångspunkt i en befriande praxis, där vi öpnnar ögonen och ser, analyserar och handlar. Att så många höga prelater ställer sig skeptiska och avvisande till den marxistiska analysen innebär att de egentlilgen står på kapitalets och förtryckarnas sida mot folket, men i ord vågar de inte säga det, för då skulle de få folk emot sig. Detta är ett grymt hyckleri. Bra att vi får igång denna nödvändiga debatt i vår kyrka, för det enda alternativet mot nyliberalismens hegemoni i världen är en befriande teologi som står enade med vänsterkrafterna.