När Maria Larsson, diakon i Visby Domkyrkoförsamling grät i tre dagar efter valet för tre år sedan var det av medkänsla med dem som hamnat utanför våra socialförsäkringssystem. Marias tårar borde vara hela kyrkans tårar. De frågor som Maria ställer om bakomliggande värderingsfrågor, etik och moral är politiska frågor men inte nödvändigtvis partipolitiska.
Det är inte bara i socialförsäkringssystemen som en radikal omvärdering har skett i förhållande till vad å ena sidan samhället med gemensamma resurser ska ta ansvar för, och å andra sidan vad individen själv ska klara av. Att bygga ett solidariskt samhälle kräver andra lösningar än vad en renodlad individualism och en nattväktarstat, en stat med minsta möjliga resurser, kan klara av.
Redan när kampen omkring sjukförsäkringens utformning och kostnader började under 90-talet var det en maktkamp mellan partier och organisationer med oförenliga intressen. Definitionen av ”sjukfrånvaroproblemet” ändrades från att vara ett arbetsmiljöorientrat ohälsoproblem till att handla om ”överutnyttjande”.
När Socialförsäkringsutredningen 2006, Mera försäkring och mera arbete, presenterade sitt slutbetänkande så var resultatet starkt påverkat av att utredningskansliet huvudsakligen bemannats av ekonomer som var påverkade av den då rådande överutnyttjandediskursen. ”En stark för att inte säga sträng arbetslinje är en förutsättning för generösa socialförsäkringssystem” skrev utredningen och påstod att huvudproblemet med sjukförsäkringen var att den var ”för mjuk”.
Denna negligerade tidigare forskningsresultat och bekräftade enbart vad överutnyttjandediskursen beskrivit som problemet. Konsekvenserna för många enskilda människor och för samhället i stort blev katastrofala.
Björn Johnsson, statsvetare och forskare med inriktning mot arbetsliv på Malmö Högskola har 2010 gjort en stor utvärdering av socialförsäkringsdebatten och dess resultat. Han sammanfattar den debatt som så småningom ledde fram till stora förändringar i sjukförsäkringen med att konstatera: ”Rent allmänt spelade felaktiga eller tvivelaktiga påståenden en mycket framträdande roll i debatten.” När det gäller ”överutnyttjandeproblemet” gjorde han bedömningen att företrädarna för denna problembeskrivning gav en överdriven bild av den höga sjukfrånvaron. I den forskningsgenomgång han gjorde fann han inte några undersökningar som pekade mot att ökat överutnyttjande skulle kunna vara orsak till den ökning av sjukskrivningsdagar som kritikerna åberopade för sina krav på förändringar.
Ökningen av sjukfrånvaron under -90 talet berodde, enligt en undersökning 2005 vid Arbetslivsinstitutet av sociologen Tor Larsson, på två avgörande faktorer: dels en förändrad lagstiftning som bakband rehabiliteringsaktörerna och berövade dem deras viktigaste redskap för att få sjukskrivna tillbaka till arbetslivet, och dels den kommunala sektorn försämrade ekonomi som medförde minskade omställningsmöjligheter på arbetsplatsen. Resultatet blev en dramatisk ökning av de riktigt långa sjukskrivningarna. Om Björn Johnsson och Tor Larsson har rätt så har en stor del av de åtgärder som genomförts i sjukförsäkringen grundats på bristfälliga och felaktiga beslutsunderlag.
Kanske var avsikten med förändringen att minska statens budget och göra jobbskatteavdragen möjliga? I så fall har reformerna varit framgångsrika. Priset blev dock en sjukförsäkring med stora rättssäkerhetsproblem som systematiskt utarmar redan utsatta människor. Förra veckan riktade JO allvarlig kritik mot försäkringskassans beslutsrutiner gällande sjukersättningen, som inte ansågs vara rättssäker.
Inspektionen för Socialförsäkringen (SIF) kom i vår med nya siffror som visar att ett år efter utförsäkringen har andelen personer som får ekonomiskt bistånd under minst sex månader tredubblats. Många med psykisk ohälsa faller också mellan stolarna och var sjätte person i gruppen med psykisk sjukdom har fått ekonomiskt bistånd under minst sex månader.
Sedan 2008, då regeringens hårdare sjukregler infördes, har antalet självmordshot framförda till någon tjänsteman på försäkringskassan ökat från 19 personer till 500-600 personer per år. Maria Larsson redovisar aktuell statistik från LO som visar att 300 000 människor står utan möjligheter till ett drägligt liv och hälften av dem helt utanför socialförsäkringssystemet.
Läkare, diakoner och socialarbetare slår med jämna mellanrum larm om bristerna i socialförsäkringssystemet och i massmedia lyfts ofta människor fram som hamnat i obeskrivbart svåra situationer på grund av dess brister.
Nu är det dags för makthavare och politiker att göra allvar av den medkänsla som de gång efter annan säger sig ha. Sluta ljuga om ”bidragssamhället” och ordna upp socialförsäkringssystemet så att det ger trygghet åt dem som behöver försäkringens stöd. Inför det kommande valet är detta en av de viktigaste frågorna. Låt Maria få torka sina tårar och låt Sverige på nytt få vara ett föregångsland i fråga om social trygghet.
