Med kortsynt obetänksamhet föreslår regeringen i enlighet med trafikutskottets förslag att ”Svenska redare ska kunna få tillstånd för beväpnad bevakning ombord på fartyg som riskerar att utsättas för piratangrepp”.

När riksdagen fattar detta beslut, med endast en reservation, bryts det statliga vapenmonopolet på ett avgörande sätt. Detta beslut är inte jämförbart med de undantag som finns för vaktpersonals begränsade beväpning, utan här handlar det om militär utrustning och organisation. Trots att våldet redan nu har eskalerat till en ohållbar nivå, och fredliga fiskare i Adenviken bli måltavlor för samvetslösa prickskyttar, bryr man sig inte om någon djupare utredning om konsekvenserna av undantaget.

I Sveriges Radios program, Studio ett, rapporterade Lotten Collin om den jemenitiske fiskaren Mohammed Ibrahim Ali Quanas. Fiskaren satt i en fiskebåt och sköts i huvudet av beväpnade ryska säkerhetsvakter från det passerande norskflaggade fartyget Nordic Fighter. Beskjutningen skedde från aktern av fartyget sedan det redan passerat de fredliga fiskarna. Redaren och den norska åklagarmyndigheten lade ner utredningen utan förundersökning.

Ingen från åklagarmyndigheten eller polisen har förhört de otaliga vittnen som var med då Muhammed Quanas sköts till döds. Enligt Jemens regering har minst elva jemenitiska fiskare mist livet. Dessa fiskare har dödats av privata beväpnade säkerhetsvakter ombord på fartygen eller av militärer från de internationella styrkorna som patrullerar området.

Att nu göra svenska kaptener ansvariga för en beskyddarverksamhet av denna okontrollerbara militära aktivitet är lika obetänksamt som att låta svenska restaurangägare anlita Hells Angels som beskyddare av restaurangen istället för att ringa polisen. Det handlar om guldrush i piratjägarbranschen. En korrumperad verksamhet med illegala flytande vapenlager och oklara vapenlagar. Piratverksamheten finns inte bara utanför Somalias kust utan numera också utmed Afrikas västkust. De utländska rederierna har börjat beväpna sig med hjälp av ljusskygga företag som rekryterar både ryska säkerhetsvakter och arbetslösa soldater från Irak och Afghanistan.

Vapenhandeln visar hur svårkontrollerbar en verksamhet är som föredrar att hamna i skuggan just för att de som deltar i den inte har intresse av insyn. Etik och moral får stå tillbaka för stora kapitalintressen. Ett sådant exempel är Saabs affärer med Jas Gripenplan och de flygburna radarsystemen i Pakistan där okontrollerbara marknadsföringskostnader inte kan utesluta att pengar gått till mutor.

Inte heller har trafikutskottets utrett dynamiken och eskalationsdynamiken i militära aktiviteter. En privat beskyddarverksamhet på världshaven riskerar att bygga upp en ny infrastruktur av våld som knappast är önskvärd. Privilegieringen av våldskompetenser och risk för uppdelning av världshaven i territoriella hegemonier har inte beaktats. Säkerhetsföretag skulle kunna bli en maktfaktor som med hjälp av en utställd blancocheck har rätt att tillgripa militärt våld för att skydda sina klienters geostrategiska och ekonomiska intressen.

Ett annat hotmoment som utgår från den privata beskyddarverksamheten är deras förbindelser med den internationellt organiserade brottsligheten. Ju starkare och mer varaktigt ett sådant inflytande är, desto större blir de problem som uppstår för den internationella sjöfartens stabilitet och den piratverksamhet den skulle bekämpa blir istället ett nytt maktpolitiskt instrument. Det är inte heller osannolikt att ett samarbete etableras mellan de privata säkerhetsföretagen och piratverksamheten som redan nu har en utvecklad organisation med etablerade jurister och företagsledare.

En eskalering av våldskapaciteten på civila fartyg kommer också att få konsekvenser för tullmyndigheternas möjligheter att göra inspektioner på fartyg för att kontrollera narkotika- och illegal vapenhandel.

Hur snabbt privata bevakningsföretag kan expandera är det amerikanska säkerhetsföretaget Blackwater exempel på. De har byggt upp en skräckinjagande legostyrka i Irak. Tiotals miljarder betalas till företag av denna typ i Irak för logistiskt understöd. Jan Schakowsky i representanthusets utskott för underrättelsetjänst beräknar att 40 cent av varje dollar som lagts ut för ockupationen av Irak har gått till underleverantörer i kriget. Kriget är en lika lukrativ affär för dem som beskyddarverksamhet på haven skulle kunna bli.

Att bryta nationalstaternas våldsmonopol är ett allvarligare beslut än vad trafikutskottets valda parlamentariker har kompetens att klara av. I Frankrike, Nederländerna och Italien är det den nationella försvarsmakten som har ansvaret för frakttransporternas beskydd. Ombord på svenska fartyg är det svenskt territorium och där ska försvarsmakten ha våldsmonopol.