Trovärdighet ska bygga på skärpan i argumenten, inte på en persons etniska eller religiösa bakgrund. Identitet är inte längre något vidare gångbart ord. Smaka istället på orden öppenhet och tolerans, skriver Tomas Lindbom och efterlyser en kritisk granskning av det monokulturella Sverige.
För knappt hundra år sedan genomfördes ett av högerns största demonstrationståg i modern historia. I februari 2014 tog sig 30 000 bönder från hela landet till Stockholm för att till kung Gustav V uttrycka sitt stöd för en mer expansiv försvarspolitik och mot den liberala ministären Karl Staaffs krav på parlamentarism och en begränsning av monarkins roll i samhället. Bönderna stod på borggården och hurrade när kungen visade sig på Slottets balkong. Bakom kungen stod de dåvarande högerledarna och regisserade tillställningen. Högerns paroller på den tiden sammanfattades i begreppen tronen, altaret och svärdet.
Högern förlorade striden om demokratin och hur har det gått med deras gamla paroller? Vår nuvarande kung är en svag person vars sorglustiga privatliv överskuggar hans roll som statschef. Svenska kyrkans roll har blivit marginell. Dagens höger, moderaterna, har nästan lyckats avskaffa försvaret – dessutom alldeles på egen hand. Det kan tyckas som om vi i dag uppnått de mål som liberalerna formulerade på Karl Staaffs tid; en medelklassens folkvilja, en sekulariserad stat och nedrustning av försvaret. Kanske är det ändå inte så enkelt.
Samhällsdebatten i klassiska medier och på nätet handlar 2013 om främlingsfientlighet. Nämn ordet muslim i en artikel i en nättidning och du har omedelbart en ström av kommentarer. Människors trovärdighet i den politiska debatten mäts inte bara efter skärpan i argumenten utan alltmer utifrån personens religiösa och kulturella bakgrund.
Den hetsiga och såriga konflikten i Sverige i dag handlar ytterst om demokrati. Samma motsättningar som i Holland, Ungern och Frankrike. Det rör sig inte om demokrati i konstitutionell mening. Ingen ifrågasätter folkstyret. Istället står striden om demokratins inre väsen; om vem som får ha en röst i samhället, om bostadssegregation och en plats på arbetsmarknaden – det sammanhang som i dag tydligast får människor att känna mänsklig värdighet. Striden står om vem som räknas och vem som helst bör uteslutas ur gemenskapen. Var går den gränsen och vilka åsikter och handlingar diskvalificerar människor från att omfamnas i nationen Sverige?
Denna strid på flera fronter gör oss lätt förvirrade. Vi hör många olika röster och det förefaller oss som om människor tycker så olika. Visst tycker människor olika. Vi är individer och våra personliga erfarenheter formar olika verklighetsbeskrivningar. En öppen debatt med många berättelser och skilda åsikter kan också stimulera till vidare och djupare reflektion.
Ändå tror jag att de gamla motsättningarna från industrialismens tid har levt kvar under ytan och gör sig nu påminda i delvis ny dräkt. Kulturradikalismen finns kvar som den frihetliga rösten som ser förbi de nationella gränserna. Som bekämpar trångsynt nationalism, kulturell enfald och tar individen i försvar mot förtryckande majoritetsgrupper. Mot den står traditionen från 1914 års idéer, i dag uttryckt som ett försvar för en traditionellt västerländsk kultur. Detta försvar för en enhetlig kultur kan ta sig mildare uttryck och värna om det goda samhället byggt på traditionella värderingar från det gamla svenska samhället. En del skärper tonen och säger att vår demokrati hotas om vi inte blir tydligare i att exkludera de människor som inte delar nedärvda grundläggande värderingar från tidigare generationer. Mer extrema grupper talar om att bevara Sverige svenskt.
Det är inte självklart enkelt att dra gränsen mellan en förtryckande enhetskultur och ett självklart behov hos människor att känna igen och bejaka sina rötter i sin historia. Gränsen finns ändå där och det är viktigt att se den. Ett modernt land i Europa ska bejaka mångfalden eftersom tolerans och öppenhet kräver det och för att det finns människor som behöver ett nytt hemland undan förföljelser.
Faran ligger i att människor utsätts för fördomsfulla misstankar beroende på sin religiösa eller kulturella bakgrund. Då sätts principerna för den goda civilisationen ur spel. Faran ligger också i att vi som fötts i Sverige, som har förankringen i den gamla enhetskulturen inte ser när intoleransen växer, hoten och trakasserierna blir ett alltmer vardagligt fenomen. När vi inte ser det eller inte reagerar mot det är faran reell. Då finns risken att det goda samhället som vi anser oss vilja bevara äts inifrån som av maskar. Illdåden sker och ingen reagerar. Det är den stora faran.
Böndernas manifestation 1914 var den tidens försvar för det bestående. Det innebar ett försvar för en traditionell hierarkisk samhällsstruktur. Sverige var dess folk, dess jord och dess historia. Hundra år senare demonstrerar delar av makteliten och delar av folket för ett Sverige grundat i den tradition som vi upplevt under 1900-talet; en monokultur etniskt sett och sekulärt präglat. De försvarar också ett land med en 1900-talshistoriskt grundad syn på hur demokrati och mänskliga rättigheter ska formuleras. I dag behövs samma kritiska granskning av det monokulturella Sverige precis som när kulturradikalerna 1914 granskade det agrara Sverige. Nya tider kräver nya ställningstaganden. Identitet är inte längre något vidare gångbart ord. Smaka istället på orden öppenhet och tolerans.
