Det är sen kväll och dags att skriva ledare för Dagens Seglora. Dokumentet i datorn förblev tomt alltför länge. Inte för att det saknas problem att skriva om, utmaningar att formulera, kritik att uttrycka, utan snarare att det ju finns så pass mycket att det är svårt att välja. Hur ska jag kunna säga det som inte redan är sagt om främlingsfientlighet, nyfattigdom, ökande sociala klyftor, klimatet….? Rädslan för att vara en förutsägbar ledarskribent med ett monomant upprepat budskap om främlingsfientlighet och försämringar i välfärden började ligga tung över mig.
Då hörde jag en röst ropa till mig från 1940-talets värld. Rent faktiskt hittade jag ett citat i en gammal text i datorn, men det blev till en röst som ropade från sin tid till mig, till oss. Den som ropade var exegetikprofessorn i Lund Johannes Lindblom, en av de tio professorer vid Lunds universitet som 1942 gav ut boken Tidsspegel.
De tio hade kollegor vid universitetet som attraherades av nazismen och de insåg att de också som akademiska lärare måste markera sitt ställningstagande mot nazismen och andra totalitära ideologier. De skrev därför denna bok till försvar för ”personlig frihet, nationell självständighet och folkstyre”, var och en utifrån sitt eget vetenskapliga område. Lindblom är den ende teologen i boken. Han formulerar i sitt bidrag bland annat hur han menar att kristendomen och de kristna kan medverka i arbetet för att kunna ”hjälpa mänskligheten upp ur det nödens träsk vari den sjunkit.”
Hans ord ur den artikeln når mig genom decennierna:
Det vi såsom kristna just nu ha att göra, det är att på varje punkt och i varje ögonblick hamra in våra höga ideal i människornas sinnen samt för övrigt ge vårt bistånd till allt gott verk som syftar till att skapa fram en god vilja och en atmosfär av rättvisa och humanitet i de mänskliga förhållandena.
Är det kanske så vi också måste tänka? Att det finns tider när vi måste göra det oväntade och tider när vi också måste vara förutsägbara. Stå kvar och fortsätta tillsammans med människor som inte delar vår tro och med varandra, fortsätta att hamra in våra höga ideal i människornas sinnen?
Återerövra grundläggande ord som ”rättvisa och humanitet i de mänskliga förhållandena”. I varje punkt och i varje ögonblick fråga oss hur vi kan delta i allt gott verk för att göra dem till något mer än bara ord. Hamra och hamra om ”rättvisa och humanitet i de mänskliga förhållandena”, förutsägbart och monomant hamrande på människornas sinnen och på hål och sprickor i vårt gemensamma hus, ”på varje punkt och i varje ögonblick.”
Fortsätta i tron att när vi hamrar vidare kommer vi ibland se att han står där, timmermannen från Nasaret, och hamrar tillsammans med oss.
