Jag vill inte säga att socialdemokraternas ledning har handlat religionsfobiskt, men jag vill hävda att man handlat i fallet Omar Mustafa på ett icke-reformistiskt vis. I strid med sina egna övertygelser, skriver Anna Karin Hammar och benar ut skillnaden i att vara reformist och absolutist.

Det finns mycket att säga om det misslyckande som socialdemokraterna genomlevt med tillsättandet och avsättandet av Omar Mustafa till och från partistyrelsen. Här skall jag enbart fokusera på en aspekt, nämligen den om att vilja vara ett reformistiskt parti.

Det fanns en gång i min ungdom då jag valde att gå från VPK:s stora demonstration på 1 maj i Lund till den mindre med socialdemokraterna. Det hade att göra med sociologi – att jag kände mig mera hemma med den folkkyrka som jag tyckte mera överensstämde med socialdemokraterna än med en, som jag uppfattade det,ganska elitistisk grupp. Det var min bakgrund. Men i det valet gömde sig också ett val av politisk metod. Att arbeta med reformer snarare än med absoluter. Att vara ett reformistiskt snarare än ett revolutionärt parti. Det reformistiska partiet gör en analys av situationen som bryr sig om i vilken riktning man rör sig. Från det sämre till de bättre alternativen om än de ännu inte är fullkomliga.

Jag utgår ifrån att Omar Mustafa talar sanning. Att han är principiell motståndare mot homofobi, antisemitism, könsdiskriminering. Men att han står i ett sammanhang där dessa finns och där han kan göra skillnad med sin hållning. Om Omar Mustafa bedöms utifrån absoluta utgångspunkter håller han på grund av sitt sammanhang inte måttet. Hans förening har inbjudit personer som i andra sammanhang framfört sexistiska, antisemitiska och homofoba budskap. Ska dessa personer avgöra Omar Mustafas öde eller ska hans egen dokumenterade hållning vinna respekt? (Jag utgår ifrån att professor Demkers analys av twitterutsagan om JASplan i samband med Gazakrig är korrekt.)

Mina vänner bland bögar fördömer Omar Mustafa för dessa inbjudningar, varav en hel del skedde genom hans företrädare som islamiska förbundets ordförande, numera moderat riksdagsman. Mina twittervänner som är engagerade i israelinformation och med judisk bakgrund fördömer likaså. Och så många kvinnor som är partikamrater och som är sant engagerade för ett icke-sexistiskt, ickerasistiskt och icke-homofobt samhälle.

Vad är bra för judar, homosexuella och kvinnor? Att islamiska förbundet har en radikal ordförande som bekänner sig till mänskliga rättigheter och basal jämlikhet eller inte? Vad är bra för muslimska bögar och lesbiska, muslimska kvinnor och vad är bra för det Israel som själv kämpar med rasismen i sina regeringsallianser och sitt knesset? Ett absolutistiskt svar är självfallet att han ska bort ur socialdemokraternas partistyrelse. Ett reformistiskt svar är att denna socialdemokrat kan göra skillnad inom en sektor i samhället som behöver reformeras. Vi accepterar att han har ett svårt sammanhang, och vi tror på honom själv och det arbete som vittnar om honom från Sveriges ungdomsföreningar och från troende socialdemokrater.

Alla kloka människor vet att religioner ibland går före – så kan man tolka Muhammeds kvinnosyn i sin kontext – och ibland kommer långt efter. Direkt våld kan avvärjas snabbt, strukturellt våld hyfsat snabbt genom ekonomiska och politiska reformer. Kulturellt våld tar lång tid på sig. Religionerna och trosgemenskaperna förändras, men de förändras i långsammare takt.

Även om min egen kyrka i dag är hyfsat bra på dessa områden (Svenska kyrkan) så har processen till ja till könsneutral äktenskapslagstiftning och vigsel av både sär- och samkönade par varit lång. Minst trettio år. Vad som ligger på Vatikanens hemsida i fråga om kvinnosyn har nog för en radikal socialdemokrat en del som fattas. För att inte nämna synen på homosexualitet. Vad gäller Israel och det judiska folket har mycket förändrats från den romersk katolska kyrkans sida och relationerna till muslimer är i vardande på ett liknande sätt.

Jag vill inte säga att socialdemokraternas ledning har handlat religionsfobiskt, men jag vill hävda att man handlat i fallet Omar Mustafa på ett icke-reformistiskt vis. I strid med sina egna övertygelser.