Omar Mustafa fick avgå för att verkligheten och ideologin måste sammanfalla på andra sätt i religion än i politik, skriver Anders Jonåker. I vanliga fall betraktas det som oproblematiskt att man har en ideologi och en verklighet, att de inte sammanfaller men att verksamheten är ett pågående arbete i rätt riktning. Men när det kommer till religion är det av någon outgrundlig anledning helt annorlunda.
Svallvågorna efter att Omar Mustafa lämnat Socialdemokraternas partistyrelse och övriga politiska uppdrag har gått höga. Ideologisk nolltolerans från partiledningen har ställts mot verklighetens förhållanden. Detta medför alltid problem.
De senaste dygnen har diskussionen gungat mellan diverse argument och jag måste erkänna att jag känner mig en aning vimmelkantig efter denna relativt korta men intensiva resa. Med anlag för sjösjuka blir det inte bättre och frågan är om det inte kommer ta tid innan dyningarna lagt sig?
Anklagelser om antisemitism och påstådda oklarheter i jämställdhetsfrågor var det som gjorde att Socialdemokraterna tillslut bad om Mustafas avgång. Dessa båda anklagelser har i efterhand förklarats och gått att vederlägga. Professorerna i statsvetenskap Marie Demker och Ulf Bjereld har förtjänstfullt redovisat på sina respektive bloggar hur argumenten förts och ett flertal debattörer har visat hur aningslöst partiet men framför allt valberedningen som lyfte fram Mustafa som kandidat agerat.
Kortfattat hänförs den påstådda antisemitismen till Mustafas inbjudan av föreläsare med betungande antisemitisk historia. I förra veckan klargjorde han att detta var fel och inte skall ske i framtiden. Tveksamheter kring jämställdhetsfrågorna kommer från texter på Islamiska förbundets hemsida. I lördagskväll tittade jag igenom en hel del material på hemsidan och där är tydligt att en central grund för relationer mellan män och kvinnor är jämställdhet.
Visst finns månghundraåriga texter som talar ett annat språk i dessa frågor. Men där har modern textkritik inom religionsvetenskapen sedan länge tolkningsverktyg som gör att dessa relativt enkelt kan hanteras för en modern tillämpning. Mustafa tog även avstånd från anklagelserna för ett drygt år sedan i samband med uppdrag gransknings program om äktenskapsrådgivning i olika svenska moskéer. Han har också gett stöd åt könsneutralt äktenskap, vilket i muslimska kretsar torde vara mycket progressivt, ja globalt så är det nog så liberalt i vilket sammanhang som helst.
Samtidigt måste man ha förståelse för att en ordförande i vilken förening som helst, har en ambition att företräda alla i föreningen. När jag funderar vidare på just detta, vad det innebär att representera en större grupp av olika värderingar och uppfattningar, kanske det också till viss del förklarar hur oförberedda Socialdemokraterna var? Vilket i sig är mycket förvånande där man kan förvänta att traditionen av bredd i uppfattningar skulle vara erfarenhet nog att hantera det som uppkommit.
Som ordförande i Islamiska förbundet är det uppenbart att uppdraget att vara ledare för så många delar av föreningen som möjligt tagits på allvar. Mustafa har varit så tydlig som möjligt var han själv står, men har också samtidigt visat på vilka svårigheter det innebär att vara en samlande kraft i en så spretig verksamhet som religionsbranschen är.
Tankarna går till den kritik KG Hammar fick utstå när han som Svenska kyrkans främste företrädare tog personlig ställning för de homosexuella. Att visa sin egen ståndpunkt och samtidigt företräda en blandad hel gemenskap är en grannlaga ledaruppgift. På den punkten måste jag säga att jag känner med Mustafas ambitioner och även imponeras av hans sätt att uttrycka sig. Han har visat att han är ordförande för en muslimsk förening och samtidigt varit öppen med var han själv står i frågor om mänskliga rättigheter som är centrala för Socialdemokraterna.
Givetvis uppstår det friktion mellan dessa roller. Det är oundvikligt. Här har S varit glasklara och skall så vara. Jämställdhet och antirasism är hjärtefrågor i partiet och det går givetvis inte att tumma på ideologiskt. Men hur är det med partiets egen verklighet? Är man fullt jämställda själva? När hörde man ”varannan damernas” senast?
Frågan om löneskillnaderna mellan män och kvinnor är heller inte så högt på agendan att de skulle föranleda avsättningar från partiuppdrag. När det kommer till religion är det av någon outgrundlig anledning helt annorlunda. Där blir jakten på segregering absolut och i ett enda stycke skall verkligheten och ideologin helt sammanfalla. Men vägen dit är lång, både inom religionen och politiken, och man kan undra varför man blir så fundamentalistisk så fort det handlar om religion?
Valberedningen som lyfte fram Omar Mustafa har fått mycket att fundera på efter denna sorgliga vecka. Ett av de områden som bör ingå i en djupare analys är vilken plats toleransen för olika uppdrag har och vilken verklighet den rumsrena ideologin kan bära.
