Mitt landskap är inte helt förrän jag vandrat igenom det. Och jag ger mig iväg med full tillförsikt, men med onda aningar om att det kanske kan vara ganska smärtsamt att möta sina egna inre tomrum. Och sen då? När vi har mött den lilla, kräkrädda, ensamma människan inom oss, och sett det lilla barnets smärta. När vi har låtit våra vänner ta oss på den längsta vandringen genom oss själva och låtit våra fiender bända loss ur våra händer det vi allra mest vill hålla fast vid som skydd. Vad gör vi då, undrar Erikka Chapman i en krönika om att älska är att släppa taget.

Följ med mig in i badrummet. Jag vet att det är sånt bästisar gör; håller varandras hår när de kräks; men var min bästis en stund. Det är så sällan, i det politiska Sverige, vi får chans att vara varandras bästisar och låta den andra hänga över toalettstolen.

Så nu är vi här. Du har sett mig i min allra minsta skepnad. Du har sett mig när jag är så liten att jag inte kan stå. Nej, jag är inte bakfull. Jag har inte magsjuka. Jag har inte ätit dåliga räkor. Följ med mig på en vandring genom ett landskap fullt av tomrum så att du vet när du kliver ur sängen att du alltid kliver ur graven; att påsken aldrig är över.

Jag älskar sagor. Andra läser Bibeln som kristna men jag, jag tar tumverser ur The Lord of the Rings. När Jesus säger ”Älska dina fiender”, lägger jag till ”För de skall bita av ditt finger när du vägrar släppa ringen”. Min saga börjar med en penna som hänger över ett tomrum. Den hänger fritt i universum och verkar ha ett ljus av sig själv, för ingenting annat syns. Det är pennan Gud skriver mig med och från den lyser ett ljus upp ett landskap långt under mig. Långt därnere finns ett landskap, vidsträckt, med öar och vägar, skogar och dalar och ängar. Jag hänger i min penna, håller den med min kropp, dinglar i den och ser ner över landskapet.

Men det är ju jag, inser jag. Det där landskapet där nere, det är ju jag. Och jag vet att jag ska ner dit, på en vandring genom det. Det är vackert, men det är något som är fel. Det är fullt av stora hål. Tomrum. Som att det inte riktigt hänger ihop med sig själv. Tomrum som bara kommer att bli till hela vägar, ängar och skogar vartefter jag vandrar igenom dem. Som i den där filmen om Bastian, ”Den Oändliga Historien”, där en liten pojke måste skapa en hel värld från ett sandkorn för att Intigheten hotar att förgöra hans fantasivärld. Mitt landskap är inte helt förrän jag vandrat igenom det. Och jag ger mig iväg med full tillförsikt, men med onda aningar om att det kanske kan vara ganska smärtsamt att möta sina egna inre tomrum.

Nu när vi ändå sitter här på badrumsgolvet du och jag så kan vi väl prata lite om Kyrkan. Jag tänker mig att du har någon slags relation till Kyrkan, oavsett om relationen är avståndstagande eller väldigt nära. Jag tänker att du har en relation till stenarna i de gamla katedralerna, eller dogmerna hos de stränga söndagsskolefröknarna, eller prästens malande predikningar eller kärleken i sångerna, i orgelspelen, Jesusviskningarna i bönemötena, dopvattnet, Halleluja; att någonting någon gång berört dig.

Jag tänker att Påsken har gjort något med dig. Trött eller glad, uttråkad eller berörd. Jag måste erkänna att Påsken oftast gör mig lite, lite illamående. En vag känsla av obehag inför att vi med så många medel försöker uppväcka känslor inför en misshandel och avrättning som skedde för tvåtusen år sedan, medan vi resten av året ägnar varje dag åt att inte känna något inför den misshandel och de avrättningar vi bevittnar och hör talas om. Den här påsken var annorlunda. Den här påsken flyttade Kyrkan in i min kropp. Jag var inne i Kyrkan på mässor, men mest var Kyrkan inne i mig. Med sin kropp, med sin passion. Jag bröt bröd i mitt eget inre. Om vi låter den, så vill Kärleken göra vår vardag till en vandring med Kristus.

Har du förstått det nu att det är dödsskräcken vi kräks över, här på badrumsgolvet? Inte den fysiska dödskräcken, utan den som kommer sig av att ha plockat bort alla delar av livet som så praktiskt håller det inre i schack. Allt som bygger en stadig ram att bära den existentiella ensamheten i. Allt som håller det lilla barnets rädsla och smärta på plats. Kabinettsskåpet med alla sina lådor och fack, där var sak har sin plats och allt är i ordning.

Vill du springa nu? Vill du springa tillbaka igenom sagorna och påskgudstjänsterna, genom liturgin och litteraturen, tillbaka till äktenskapsordningen, trafikförordningen, någon slags jävla ordning? Jag förstår dig. För visst är det en hemsk uppenbarelse när den slår oss. Att allt detta vi bygger upp; våra stora stenkatedraler och genomarbetade kyrkohandböcker, vår litterära kanon och vårt kulturliv; egentligen leder oss fram till branten. De är inte vår tröst.  De är inte vad som håller oss från att slippa känna den mest fruktansvärda smärtan inom oss. De är vägen dit. De leder oss, stegvis, fram till att våga lita på människor och oss själva så mycket att vi kan se att ingen ordning, ingen trygghet i slutändan kan hålla oss från att möta oss själva.

Och sen då? När vi har mött den lilla, kräkrädda, ensamma människan inom oss, och sett det lilla barnets smärta. När vi har hållit henne i våra armar. När vi har insett att inget kabinettsskåp kan hålla oss ifrån henne. När vi har låtit våra vänner ta oss på den längsta vandringen genom oss själva och låtit våra fiender bända loss ur våra händer det vi allra mest vill hålla fast vid som skydd. Vad gör vi då?

Det var här Jesus lämnade oss. Minns det. Ni som vill påstå att Gud och kristendomen bara är en tröst för oss som är rädda för döden. Vi tror på en Gud som har en kropp, som ger oss bröd och vin, och när hen uppstått från de döda och allt borde vara frid och fröjd – då lämnar hen oss. Det vi älskar och förmår släppa taget om, är det vad som öppnar oss för befrielsen?