Vi vandrade i årtusenden innan vi blev bofasta. Men spåren av dem som vandrade före oss raderar ut avstånden. I en grotta nära floden Allier i Frankrike hör Olle Sahlström historien tala genom bergets tystnad.

Det är högsommarvärme tidigt i oktober. Jag vandrar mellan grottor i sydvästra Frankrike. Några dagar före min vandring hade jag besökt katedralen i Chartres. Men nu slingar sig vägen fram genom skogar, över böljande fält, klättrar upp på höglänta kullar med milsvid utsikt. Jag vandrar genom en trädgård som har odlats och vårdats i årtusenden. Genom ett landskap som befolkades för mer än trettio tusen år sedan och långt innan istäcket över Skandinavien gav med sig.

Här, på högplatåerna drog hjordar av ren, häst och bison fram. Och djupt nere i dalgångarna levde vi utmed floder som Vezère, Truyére och Allier i det land som idag kallas Frankrike. En europeisk anhalt på vår långa vandring ut ur Afrika som inleddes långt tidigare.

Jag blickar ner mot floden Allier utan att riktigt se den. Och jag börjar förstå varför vi valde att stanna till här och leva därnere; i skyddet från kalla isvindar, vid floden med sin fisk och de höga klippväggarna med sina öppningar in i bergets inre.

En smal grusväg leder upp till grottan. Jag kan gå in i den, två hundra meter in i berget. Jag hukar mig, går sidledes, går ner på knä, kravlar mig allt längre in i berget. Det känns som att ta sig fram genom en ven i en levande bergskropp.

Därute, het högsommarvärme. Härinne, en annan inre verklighet. Det är tyst, ingen vind, inga fåglar, inget sus i vajande trädkronor. Inget liv, bara mörker och en begärligt kloliknade tystnad som sluter sig om min strupe.

Skenet från en ficklampa vandrar över väggarna. En nagelstor utbuktning bildar ett öga och från ögat har konstnären dragit fem eller sex kraftfulla linjer i rött och en häst träder fram ur mörkret. Hästar, renar, bisonoxar täcker klippväggarna och i ficklampans fladdrande sken kommer de i rörelse och får liv, galopperar fram.

Här inför konstnärens öga och alla andras i hans stam återuppstår de djur som man hade tvingats döda för att de själva skulle leva. Inför Djurens Härskare målade han fram en föreställd återuppståndelse. Djur är föremål för en förkristen skapelseberättelse, inte en berättelse om vetekorn, sådd och skörd som när vi blev bofasta tjugotusen år senare.

Jag befinner mig i en grottkatedral.

Efter trettio mil till fots når jag Pech Merle, en av de mer kända grottorna som ligger nordost om den medeltida staden Figeac. Dimman ligger bomullstjock över byn Cabrerets när jag och några till går in i grottan. Den består av ett organiskt sammanflätat nät av gångar kilometervis in i berget.

Valv efter valv öppnar sig för våra ögon. Och återigen alla dessa djur som tillbeds. Guidens ljuskägla sveper fram över djur i rörelse och stannar plötsligt till vid ett fotavtryck. En ung man eller kvinna satte en gång ner sin fot just här, strax intill min. Sannolikt för att delta i en av grottans riter. I en tid som för ett svindlande ögonblick känns alldeles nära.

Vi var ett vandrande folk. I mer än ett hundra tusen år var vi ett vandrande och samlande folk. Vi blev till i vår upprätta gång. Och från vår tids begynnelse fanns andligheten. Frammålad i grottor, utlevd i riter, i grottkatedraler.