Det är valen som formar våra personligheter och det är valen i en organisation som formar organisationens karaktär. När Svenska Kyrkan väljer ny ärkebiskop formas ett tilltal in i samtiden. I ett sådant val är inte alla alternativ likvärdiga och valet sker inte i ett tomrum.
Ett nyckelord för Simone Weil var verklighet: Älska tingen sådana de är, utan omtolkningar. Det man då älskar är förvisso Gud.
Simone Weils liv är framför allt historien om en människas vilja, man kan nästan säga hunger och törst efter att lida andras lidande. Allt ifrån barnet som vägrade att gå med strumpor när det fanns fattiga som inga hade, till akademikern som med sin bräckliga hälsa, sin dåliga syn och sin eviga migrän väljer fabriksarbete i sin oryggliga föresats att vara den ringastes like. Grunden för detta val är medvetandet om att ingen, som inte har delat den, kan veta vad denna verklighet innebär.
På samma sätt är det bara kvinnor som kan dela de erfarenheter kvinnor i ett mansdominerat samhälle gör. Om ärkebiskopsvalet ska vara ett uttryck för Guds vilja måste det vara ett val också med hänsyn till den verklighet vi inte kan dela med varandra.
Vi har länge levt i en könsmaktsordning där kvinnor har tvingats in i en underordnad ställning på grund av sitt kön. Nu kan vi inte fortsätta förneka denna verklighet. Den är varken osynlig eller obetydlig. Vi måste se ”tingen som de är utan omtolkningar”. Allt annat är uttryck för ett paradis i fantasi och för oss inte närmre den verklighet där Gud är. Ingen kan veta vad denna verklighet innebär som inte har delat den. Som män kan vi höra och läsa om kvinnors kamp mot förnedring och underordning, men utan att leva den kan vi inte veta vad denna verklighet är. Det är det avgörande skälet att låta nästa ärkebiskop bli en kvinna.
Varje val av en man är ett uttryck för en fortsatt könsmaktsordning där den manliga traditionen och kvinnors utanförskap förstärks. I ett historiskt skede där berättelserna om kvinnors underordning har avtäckts, och därmed avslöjat de rika möjligheter till mångfald som gått förlorade, vilar ett särskilt ansvar på dem som har makt att förändra. Ett val av en man till ärkebiskop kan aldrig bli ett neutralt val i en mångtusenårig tradition av manliga kyrkoledare. Också att utlämna könsaspekten i valet av kandidat är ett val som har konsekvenser.
När Sören Kierkegaard, det existentiella valets filosof, avstod från att fullfölja förlovningen med Regine skapade han åt sig en livslång saknad. I Filosofiska smulor skriver Kirkegaard: ”Det olyckliga består inte i att de älskande inte kan få varandra, utan i att de inte kan förstå varandra” och när han på sin dödsbädd testamenterade sitt livsverk till Regine var det för sent, hon avstod från att ta emot hans senkomna gåva.
Svenska Kyrkan kan genom valet av en kvinna till ärkebiskop ge sina många kvinnliga medarbetare en upprättelse för alla kränkningar som mött dem i debatten om kvinnors rätt till ämbetet. Att välja en kvinna med stringent teologi, naturligt ledarskap och kommunikativ begåvning till ärkebiskop innebär också en inspiration till många unga kvinnor att söka sig till Svenska Kyrkans många tjänster. Att välja en kvinna till ärkebiskop innebär också en befrielse för de män som orättvist har kommit att framstå som motståndare till kvinnor i kyrkans tjänst.
Att välja en kvinna till ärkebiskop är ett välkomnande besked till alla som inte vill tillhöra en kyrka som könsdiskriminerar.
Är det bara jag som ser en skevhet i orden ovan?
Helle Klein skrev nyligen en utmärkt ledare där hon kritiserade den framväxande ”koncernkyrkan”, en kyrka där makt koncentreras i ett litet ledarskikt.
Samtidigt propagerar Arne Carlsson för ”rätten till ämbetet”, för att det är dags för en kvinna på en maktposition i Svenska Kyrkan.
Är det inte just detta som är ännu en sten i byggandet av en koncernkyrka, att ärkebiskopen ses som en VD, att ämbetet är en maktposition varifrån en förändringsagenda kan föras.
Jag har inga som helst problem med kvinnor i ämbetet, som kyrkoherdar, prostar, biskopar eller ärkebiskop!
Men jag har problem med maktorden! Var är tjänandet? Var är Jesu ord om att den främste skall vara de andras slav?
Bör inte den blivande ärkebiskopen vara beredd att tjäna den kyrka vi utgör, precis som prästen är satt att tjäna sin församling.
Eller har vi vuxit ifrån detta?
En snabb och ogenomtänkt reflektion apropå Arne Carlssons appell
Personligen skulle jag önska att de som får förtroendeuppdrag i de organisationer jag tillhör, skulle väljas på grundval av kompetens och personlig lämplighet, oberoende av kön, hudfärg etc.
Välj framförallt en gedigen kyrkokristen,
med svensk-kyrklig bakgrund – ej missions-
förbundare!
Arne Carlsson,
Har du några tankar om hur den så kallade könsmaktsordningen skulle kunna vara inblandad i att 9 av 10 som dör på jobbet är män…
http://www.arbetarskydd.se/nyheter/olyckor/dodsolyckor/article3409144.ece
…och i att mer än dubbelt så många män än kvinnor tar livet av sig…
http://www.scb.se/statistik/_publikationer/LE0001_2009K04_TI_04_A05TI0904.pdf
…och i att över 90% av de som nyintagits i fängelse de senaste åren…
http://www.kriminalvarden.se/sv/Statistik/Fangelse/
…är män?
framför allt en man, icke liberalteolog eller feministteolog, öppen för den karismatiska rörelsen
Det är lite magstarkt att en missionspastor driver frågan om Svenska kyrkans nya ledare, även om han troget betalat sin medlemsavgift under alla år. Någon sorts val får man väl ändå göra: är karln reformert eller inte? Och är Dagens Seglora ett organ för svenskkyrklig debatt (konkurrent till Kyrkans Tidning) eller bara för andlighet och kyrklighet i största allmänhet? (Fast det är klart: När Anders Ahlberg blev ledarskribent på Kyrkans Tidning sattes ju trenden…)
Till Andreas H: Dagens Seglora drivs av stiftelsen Seglora smedja som är en fristående tankesmedja i kritisk solidaritet med Svenska kyrkan. Vår tidning samlar många olika röster i skärningspunkten andlighet-samhällsengagemang, inte bara svenskkyrkliga eller ens bara kristna.
Bo Rydén
Det är fint att du uppmärksammar Helle Kleins viktiga varning för en ”koncernkyrka” och visionen av en folkkyrka; ”den enskilda församlingen som ett tecken på att evangeliet gäller här och nu, just på denna ort, i denna stadsdel där Guds ord predikas och sakramenten kommer folket till del. Gud talar knappast koncernspråk. Guds tilltal är kontextuellt.” Denna vision är inte på något sätt ett hinder för att välja en kvinna till Ärkebiskop. Tvärtom är det just kontexten av manlig könsmaktsordning som är det avgörande skälet att låta nästa ärkebiskop bli en kvinna.
John Nilsson
Självklart, John, ska valet avgöras på grundval av kompetens och personlig lämplighet och just nu har kvinnor en mångårig erfarenhet av att vara kvinna i ett mansdominerat samhälle som ger henne en viktig kunskap som män saknar. Denna erfarenhet har genererat en typ av ledarskap och en feministisk teologi som breddar och fördjupar förståelsen av evangeliets budskap. Det är för att berika ärkebiskopsrollen med dessa erfarenheter som valet denna gång bör bli en kvinna.
Dina exempel på negativ statistik av problem där män dominerar har jag svårt att relatera till Ärkebiskopsvalet.
Sven Andersson och Andreas Holmberg
Ni har tillsammans med några externa debattörer uppmärksammat min bakgrund som ”missionsförbundare”. Nu finns det inga ”missionsförbundare” längre, den kyrkan har ju i en ekumenisk omorganisation gått upp i en ny ”Gemensam kyrka”. För mig har det varit mindre viktigt om de kyrkohistoriska rötterna finns att hämta i 1800-talet eller 1500-talet. ”Kyrkan” i världen finns där Gud verkar i dag och i det arbetet vill jag delta. Helle Kleins identifikation av Dagens Seglora beskriver just ett sådant sammanhang.
Till detta kan sägas att ärkebiskopsvalet i Svenska Kyrkan inte är en angelägenhet för enbart olika kyrkliga fraktioner eller idéströmningar. Vad ärkebiskopen gör av sin kallelse har betydelse långt utanför Svenskas Kyrkans gränser. Ärkebiskopar som Nathan Söderblom och KG Hammar kan stå som exempel på sådant inflytande. Därför är valet av ärkebiskop en angelägenhet inte bara för svenskkyrkliga eller ens bara kristna.
Arne Carlsson,
Mina exempel på områden där män synes fara mera illa än kvinnor, tar jag upp eftersom jag vill komplicera bilden av mäns och kvinnors villkor i samhället, det samhälle du talar om som ”mansdominerat” och strukturerat enligt en ”könsmaktsordning”, som brukar definieras som ”patriarkal” (patriarkat = fadersvälde).
Det är sant att kvinnor inte fått ta plats på ledande funktioner i samhället och i kyrkan, historiskt sett, och att den förändring som nu har inletts nog bara representerar de första stegen i en utveckling mot större jämställdhet (förhoppningsvis). Men likaväl som du skriver att ”kvinnor [har] en mångårig erfarenhet av att vara kvinna i ett mansdominerat samhälle som ger henne en viktig kunskap som män saknar”, så tänker jag att det finns många underordnade män, med ”mångårig erfarenhet av att vara underordnad man, i ett samhälle dominerat av överordnade män (och nu i växande grad även av överordnade kvinnor) som ger honom en viktig kunskap som kvinnor och överordnade män saknar”.
Vem står upp för dessa underordnade mäns behov idag? Kvinnliga feminister, och överordnade män som talar för feminismens sak, verkar helst inte vilja erkänna deras/vår existens ens. Jag vill här påminna dem/er om att vi faktiskt finns, om man säger så.
Hanna Lemoine närmar sig också det jag vill säga, när hon med hänvisning till en bild av Liv Strömqvist, publicerad i sitt inlägg nedan (kolla på bilden – den är bra!), säger:
”Hear Hear! Ingen jävla kvinnokamp utan klasskamp! Hör ni det?”
http://www.onewaycommunication.co/?p=27131
Går det att hålla dessa två (eller kanske flera) perspektiv levande, sida vid sida?
Hej John,
feminism handlar inte om att påstå att alla män förtrycker alla kvinnor. Det handlar också om att göra en analys av hur vi stöps in i roller som inte måste vara positiva för alla, men som strukturellt historiskt har berövat kvinnor mer makt. Du lyfter exemplet att män begår majoriteten av alla brott. Det hänger för mig intimt ihop med en patriarkal mansbild där mannen ska vara lite mer känslokall, den aktive, förövaren. En framåtsyftande feministisk idékritik frigör också männen från mansrollen och mansbilderna.
Hej John!
jag tror det var du som i en tidigare kommentarfältsdialog citerade Peter Sloterdijk från min blogg ”Fienden är den människa som beslutat sig för att inte dela hela bördan av världens komplexitet med dig.” Det kan väl gälla här också när det gäller att hålla flera perspektiv levande sida vid sida.
I hur många år ska dagens manliga biskopskandidater uteslutas från chansen att bli vald pga historiska oförrätter? Ska en ung man med kyrkliga ambitioner klä skott för vad kyrkan gjort historiskt? Varför ska inte han ha samma möjlighet att följa sitt kall?
Som icke troende är det intressant att veta hur ni tänker. Nu verkar det som arvssynden fått en helt ny innebörd. Kan man inte bara skippa den och göra ett jämställt val där personens idéer och färdigheter räknas? Vad man har mellan benen säger faktiskt lite om vilka erfarenheter man har. En man uppväxt i miljonprogrammen har nog bättre erfarenheter av underordning än en kvinna från Östermalm.
Men men vem är jag att döma? Detta är ändock ett av era mindre problem i en modern värld.
I flera av de stift där vi fått kvinnliga biskopar har dialogerna förändrat karaktär på ett för mig positivt sätt. Ett mera inkluderande språk och lyssnande attityd. Så varför inte en kvinnlig ärkebiskop. Och Karin R: Kvinnor kan också vara karismatiska och icke liberalteologiska. Om man med sådana menar ickekristna.
Tack för svar, Helle och Arne! (Ni ska ha en eloge för replikvilligheten och -möjligheten – jag begär så klart inte att ni ska hinna svara ännu en gång!). Det är bra att även icke-kristna får debattera i Dagens Seglora, men jag antar att en ateist inte var kvalificerad att bli chefredaktör? På liknande sätt tycker jag nog att man i fallet Arne Carlsson kan ställa sej lite undrande (särskilt om man gjorde det beträffande KT och Anders Ahlberg). Men OK – Seglora smedja är alltså inte att betrakta som något direkt ”svenskkyrkligt” organ, bara kritiskt solidarisk med SvK (fast så brukar ju väl även de högkyrkliga definiera sej?).
Och att valet av ärkebiskop sedan länge är en angelägenhet även för icke-kristna – som ju t.o.m. får vara med och styra kyrkan – gör ju inte att jag tycker att vi bör ta någon som helst hänsyn till exempelvis en ateists önskemål om att vi inte bör välja någon som på allvar tror på en personlig Gud, himmelens och jordens Skapare (hellre på något slags pan-Gud). Eller en reformerts önskemål om att vi inte bör välja någon bekännelsetrogen lutheran utan någon allmänt ”protestantisk” person, och helst då en kvinna.
Visst, jag kan för all del önska att ett statsbärande parti som socialdemokraterna ska välja någon som inte är reformsocialist till partiledare. Gärna en socialliberal (vilket kanske är just vad S har fått). Men det skulle kännas lite övermaga att som folkpartist driva frågan…
Tack för trevliga svar i alla fall!
Andreas Holmberg
Kanske vi ska vara försiktiga med etiketterna. Närheten till den Lutherska traditionen har varit stark i Svenska Missionskyrkan även om Waldenströms bibeltrohet och senare kyrkoledningars närhet till Karl Barth har dragit mot det reformerta hållet. Viktigare än eventuella reformerta drag är dock den ekumeniska överenskommelsen mellan Svenska Kyrkan och Svenska Missionskyrkan från 2006 där kyrkorna ”erkänner varandra som apostoliska kyrkor, delar av Kristi kyrka i världen, med gemensam bekännelse av den apostoliska tron, gemensam förståelse av sakramenten samt delaktighet i hela Guds folks uppdrag, där allas ansvar är grundläggande.”
Arne Carlsson
Du missar helt min invändning! Om ärkebiskopsämbetet är en maktposition är det helt rätt att det bör vara en kvinna där.
Men *vill* vi verkligen att ärkebiskopsämbetet skall vara en maktposition? Då bygger vi ju bara på koncernkyrkan ytterligare!
Var är tjänandet?
Bo Rydén
OK Bo, jag förstår vad du menar. Men ärkebiskopen har makt och om vi förnekar det är det risk för maktmissbruk. Att använda den för att tjäna istället för att bygga en ”koncernkyrka”är ärkebiskopens kall. Jag har skrivit om denna möjlighet i en ledare 2013-03-18. Kyrkans uppgift är att tjäna de maktlösa.
Mattias Irving,
Nedanstående relaterar till Carlssons artikel, eftersom han utgår från att det finns en könsmaktsordning i sitt resonemang om vem som bör bli ärkebiskop.
I den andra kommentaren nedan, bemöter jag ditt svar till mig:
http://genusdebatten.se/2013/03/27/kandensiskt-universitet-havdar-kvinnor-ar-battre-beslutsfattare-an-man/comment-page-1/#comment-12377
http://genusdebatten.se/2013/03/27/kandensiskt-universitet-havdar-kvinnor-ar-battre-beslutsfattare-an-man/comment-page-1/#comment-12394
Arne Carlsson
Således bör inte könet vara det avgörande utan viljan att avhända sig makt och att vist använda den lilla makt som återstår.
Att bygga på Svenska Kyrkans centrala makt för att därigemon bättre tjäna de maktlösa blir en självmotsägelse och riskerar att driva oss rakt in i NewSpeak, ”Frihet är Slaveri”!
För min del tror jag att valet av en kvinna till ärkebiskop skulle innebära ett stort lyft för Svenska Kyrkan. Min personliga favorit är Antje Jackelen.
Mitt andliga uppvaknande och första Gudserfarenhet för 33 år sedan innebar en dramatisk förändring i mitt sätt att uppleva verkligheten.
Jag upptäckte ganska snart att mitt nya sätt att se och känna, sågs som helt naturligt av många kvinnor. Men inte någon man kunde riktigt förstå min erfarenhet.
Jag tror att växandet av den kvinnliga aspekten av andlighet är nyckeln till en värld i balans och fred.
En kvinnlig ärkebiskop kanske kunde skynda på procssen?
Jag håller tummen för Antje.
Låt Herren välja vem som skall bli ärkebiskop. Låt Herren i alla situationer bestämma. Även i denna. Så jag bryr mig inte om det är en man eller kvinna som blir ärkebiskop.
Men om det så tvunget skall va en kvinna så varför inte Gertrud Storsjö? Hon har skrivet en bra bok som heter Buddha eller Kristus. Hon är en uppskattad förkunnare och predikant.
Så skriver hon om att avvika från den kristna tron och blanda in falska läror: ”Detta är ett tidstecken. Bibeln talar om att det i slutfasen av den här tidsåldern ska ske ett stort avfall från den kristna tron och att en synkretistisk religion kommer att växa fram och stå under ledning av en person som Bibeln kallar Antikrist.”
//Utdrag ur boken Buddah eller Kristus
Tomas, Det blir nog bra om Herren får vägleda men tyvärr brukar det vara herrarna som röstar på varandra eller inte bryr sig. Men det vore nog bra om vi ändrar på det så jag tycker du ska bry dig.
Om den yttersta tiden vet vi inget har Jesus lärt mig, men om den här tiden vet vi mycket och i den får vi leva våra liv och ta ansvar för våra val.Lars Bengtsson hade fina erfarenheter som vi kan lära oss av.
Arne; Du har missförstått en viktig skillnad mellan biblisk syn på kvinnan och världens syn på kvinnan.
Det är viktigt att behandla kvinnan väl. Både man och hustru har skyldighet att lyda varandra. I 1 Mosebok uppmanas Abraham att lyda sin hustru ”i allt” och på samma sätt lydde Sara sin Abraham i allt, lär skriften. I 1 Kor 7:4 står det att mannen inte bestämmer över sin kropp utan att hustrun gör det på samma sätt som mannen bestämmer över sin hustrus kropp. Jag kan ta åtskilliga exempel på liknande texter. Det finns texter där kvinnan uppmanas underordna sig sin man men de kravet ställs även på mannen, att han skall lyda sin hustru (”i allt”).
Det är en sak. Men du går steget för långt när du vill särbehandla kvinnor och ge dem företräde framför män.
Jag vill inte särbehandla vare sig kvinnor eller män, men i den historiska situation vi befinner oss har jag tolkat möjligheten att välja en kvinna till ärkebiskop som ett sätt att bredda och fördjupa kallelsen att vara kyrka. Vi kan aldrig lägga kalkerpapper på bibelns texter för att förstå vad som är rätt eller fel. Talet om anden som leder oss är också talet om språnget ut i det okända, att våga vara medskapande i Guds stora skapelseverk.Att betrakta rollerna mellan man och kvinna ur andra perspektiv än lydnad är i ett spännande jämlikt förhållande verkligen nödvändigt nyskapande!
Arne, för att slå två flugor i en smäll så kan man säga så här. Ordningen att mannen råder över kvinnan kom in i syndafallet (till din man skall din lust vara och han skall råda över dig) och det enda sättet att bryta syndafallets konsekvenser är att vara underdånig Jesus och ta emot Jesus och bli frälst. För i frälsningen så ingår allt, skriften lär: ”sök först Guds rike så skall ni få allt det andra också”.
Men om man bryr sig om vilket kön ärkebiskopen har så bryter man mot Galerbrevet 3:28 och det är synd.
Tomas, ditt sätt att tolka bibelns texter gör mig enbart ledsen. För mig är texterna meningsbärande och måste tolkas med varsamhet. Jag tror vi håller på att komma ut i ett sidospår så därför avslutar jag vår dialog här och om jag förstått dig rätt kommer vi båda att stödja en kvinna som ärkebiskop om detta blir valresultatet.