”Det är inte möjligt att utöva makt utan kunskap,
det är omöjligt för kunskapen att inte framkalla makt”
– Michel Foucault
I rädslan för maktmissbruk är det lätt att förneka den makt kyrkan besitter. Kyrkan ska stå på de förtrycktas sida säger vi. Utövande av förtryck kräver makt men också att bryta förtrycket kräver makt. Makt är inte något absolut som någon har, utan något som utövas. Och makten utövas alltid inom ramen för en relation.
Kyrkan ska inte förneka den makt som den har, det leder till hyckleri och maktmissbruk. Vi är i det moderna samhället indragna i otaliga relationer inom vilka makt utövas. Kyrkan ska använda sin makt inte för att härska utan för att tjäna.
Politikerna tilldelas en härskarmakt, makten att stifta lagar och att fördela ekonomiska och materiella fördelar. Till sitt förfogande har de ett reglerat våldsutövande genom polis och militär. I ett demokratiskt samhälle är det på mandat av folket som denna makt tilldelas dessa makthavare. Den omprövas eller förnyas efter valperiodens slut.
I varje samhälle uppstår maktlösa grupper, eller grupper som tilldelas en underordnad roll, det är dessa grupper som kyrkan är satt att tjäna. Ett annat perspektiv på tjänandet hämtar sin inspiration ur Jesu tal om Guds rike. Det är ett tjänande som inte söker sitt eget men ser till en helhet som omfattar både skilda generationer, klasser och nationer.
Kyrkan ska analysera klassamhället och påvisa de mekanismer i politiska och ekonomiska strukturer som förtrycker människor. Då kan kyrkan genom den makt som kunskapen ger vara en röst för dem som är underordnade. Så blir kunskapsproduktionen ett maktinstrument som ger dem som är maktlösa en värdighet att kräva förändring.
Eftersom makten bara existerar i relationer är den rörlig och föränderlig. En till synes orubblig diktator som Mubarak finner plötsligt att han är maktlös inför mängdens gemensamma handlingar i den arabiska våren. Där det finns makt finns det också motstånd. Det är i motståndet som tjänandet ligger. I motståndet mot rasism och när polisens agerande mot papperslösa är oförenligt med folkrätten, i motståndet mot diskriminering av romer och homosexuella, asylsökande och handikappade, ligger tjänandet. Hur makten utövas inom de relationer som människan ingår i kan alltid – och bör ofta – förändras.
Många maktstrukturer i samhällets uppbyggnad är fördolda och utövas med ett sken av nödvändigheten hos en naturlag. Vem talar om ansvaret för den globalt existerande ekonomiska krisen. Den rådande ekonomiska ordningen i det globala samhället kan uppfattas som orubblig och oföränderlig. Makten över penning och kreditpolitiken har lyfts bort från politikernas axlar och därmed också från demokratiskt inflytande. Politikerna får komma in i bilden när kreditgivningen hotar att stjälpa hela lasset. Då kräver marknaden strukturrationaliseringar som befriar de ansvariga från att bära konsekvenserna.
När mandatet går ut för rekordmånga av världens mäktigaste centralbankschefer det närmaste året är det ett val som innebär den viktigaste maktförändringen på världens globala marknad. Nu har politikerna en chans att sätta sin prägel på centralbankerna. Ska klimathotet, flyktingströmmarna eller matbristen prioriteras i världen eller ska de många tillväxttörstande regeringarna, bakbundna av svaga statsfinanser, önska sig tillväxt framför låg inflation.
Ekonomin och marknaden är en okänd och närmast mytisk värld som vi uppfattar som lika förutbestämd som vinterstormarna. Det är bara för oss att skotta och hålla god min. Så vill också makthavarna, mammons furstar att vi ska uppfatta de ekonomiska strukturerna.
Det första vi behöver göra är att rasera den bilden och det andra som behöver göras är att skaffa kunskap om de värderingar och tekniker som bygger upp det ekonomiska systemet och avslöja vilka krafter som tjänar på att det ser ut som det gör. Den kunskapen kan ge en maktförskjutning från en anonym marknad till den demokratiska mängden.
I boken ”Själsharmoni och moral” (Natur och kultur 1949, s.84) framför Erich Fromm några tankar om produktivitet och makt, som jag tycker kunde vara värda att nämna i sammanhanget:
”I begreppet »produktivitet» har vi icke att göra med en aktivitet som behöver leda till praktiska resultat utan med en hållning, ett reaktionssätt, ett sätt att orientera sig till världen och till sig själv i livsprocessen. Vi har att göra med en människas karaktär, icke med hennes framgång.
Produktivitet är en människas förverkligande av de möjligheter som är utmärkande för henne, ett bruk av hennes makt. Men vad är egentligen »makt»? Det är en ödets ironi att ordet betyder två rakt motsatta ting: makt till = förmåga, och makt över = välde. Men denna motsättning är av ett speciellt slag. Makt = välde resulterar ur en förlamning av makt = förmåga. Makt över är en perversion av makt till. Människans förmåga att göra produktivt bruk av sin makt är hennes »potens»; oförmåga därtill är hennes »impotens». Med sin förmåga av förnuft kan hon tränga ned under företeelsernas yta och fram till deras väsen. Med sin förmåga av kärlek kan hon genombryta den mur som skiljer den ena människan från den andra. Med sin förmåga av fantasi kan hon föreställa sig ting som ännu icke är verkliga; hon kan planera och på så sätt börja skapa. Där förmågan saknas perverteras människans förhållande till världen till ett begär att härska, att utöva makt över andra som om de vore ting. Härsklystnaden står i samband med döden, »potensen» med livet. Härsklystnad härflyter ur impotens och ökar i sin tur denna, ty om en idivid kan tvinga en annan att tjäna sig, förlamas hans eget behov att vara produktiv i motsvarande grad.”
Erich Fromms syn på makt togs också upp av Sveriges radios program OBS i P1, i höstas, och jag citerar ur Roland Paulsens inlägg i detta, som har en udd riktad mot Michel Foucaults syn på makt:
”Makt som sjukdom är ett återkommande tema i alla Fromms böcker. Ta den diskussion som uppstått kring Anders Behring Breivik. Först får han diagnosen ”paranoid schizofreni” – ett psykotiskt tillstånd – sedan friskförklaras han. Att i detta fall kritisera psykiatrins anspråk på vetenskaplighet ter sig en aning överflödigt när den så till den milda grad dragit ner byxorna på sig själv. Men vad är det som gör att vi så gärna säger: ”han är ju sjuk i huvet”? En frommsk analys intresserar sig mindre för mördarens motiv och verklighetsuppfattning. Det sjuka finns i det uppenbara: i våldet, i maktlystnaden. Genom att ta makten över andra människors liv, uppgår Breivik i något större än han själv. Makten lindrar för stunden, men är också ett övergående rus. Här uppenbaras en radikalt annorlunda syn på makt än den som idag präglar samhällsvetenskapen och till och med finns inbyggd i språket: Det är ingen skillnad på makt och maktmissbruk, makt är missbruk. Makt korrumperar inte, makt är korruption. Makt skapar definitivt inte kunskap och mening som Foucault-inspirerade teoretiker idag så gärna vill tro. Makt döljer kunskap och berövar livet på mening.”
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/102647?programid=503
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=503&artikel=5295987
Riktigt hur detta korrelerar till vad Arne Carlsson skriver i övrigt har jag inte rett ut ens för mig själv, men jag vill i alla fall så ett tvivlets frö, när det gäller Foucaults syn på makt, och de konsekvenser den kan ha.
Kanske är det så att jag tänker att kyrkans uppgift inte alls är att tjäna ”maktlösa grupper, eller grupper som tilldelas en underordnad roll”, som Carlsson skriver (och som Foucalts tänkande kanske implicerar), utan att verka för förverkligandet av en helt ny ”dominansfri ordning” där sådana maktlösa eller underordnade grupper inte ens uppstår. Walter Wink skriver om detta i ”The Powers That Be” (och i den trilogi som föregått denna bok), och om uppgiften att leda hela samhället, just genom att tjäna:
”Concern for the redress of a particular injustice needs to be seen as part of a larger struggle against the Domination system in its entirety. Social justice campaigns have been hampered by the shortsighted inability to see that larger context. Consequently, the means they use often involve domination. Or class or racial divisions are preserved within the social-change movement. Or male supremacy is imposed by its leadership. Piecemeal efforts for social betterment are often unrelated to each other. There is no larger vision that fuses all such striving into a greater whole.”
och:
”Leadership: Jesus overthrew old forms of power insisting that those who lead should be servants, humble. He acted out that role in the way he led and taught and symbolized it by washing the disciples’ feet.”
http://www.bridges-across.org/ba/confront_5.htm
Mycket bra artikel Arne!
Tack! en liten programförklaring.
Arne Carlsson,
Det nybildade ”Partiet De Fria” fokuserar rätt mycket på ekonomin och bankväsendet. Några synpunkter om dem? Själv har jag känt till dem ungefär i en halvtimme, men något nytt verkar formuleras här, och de tar åtminstone upp samma ”problemområde” som du:
http://www.defria.se/v%C3%A5r-politik-15491254
John Nilsson, det är roligt att läsa dina engagerade inlägg.
Erich Fromm är en intressant tänkare som lyfte fram och tolkade hur de totalitära rörelserna appellerade till en djup längtan hos människan att fly undan den frihet hon vunnit i det moderna samhället. I utvecklandet av olika karaktärsriktningar ersatte han det freudianska libidoutvecklingen med en utveckling av egenskaper i mellanmänskliga termer. Han mötte, möjligen en berättigad, kritik från Frankfurtkollegor som Theodor Adorno och Herbert Marcuse för att han individualiserade och lade en orimlig börda på den förtryckta individens axlar och i förlängningen legitimerade den bestående ordningen.
Synen på mentalsjukvården och de samhälleliga orsakerna till sjukdom delade Erich Fromm med Foucault. Däremot den reformsocialistiska dröm som Fromm formulerade får inte plats i Foucaults radikala uppgörelse med makten.
I vår samtid uppfattar jag nyliberalismen inom den ekonomiska vetenskapen vara vad Foucault menar med ett episteme. En slags tankestruktur som historiskt avlöser varandra och bestämmer vilka frågor som kan ställas och vilka som inte kan ställas, vilka modeller som för återgivande av verkligheten kan användas och vilka som inte kan det.
Det är i sådana lägen kunskap är makt, kunskap som bryter upp ett episteme och återger människan friheten att se och analysera. Ett befrielsearbete för kyrkan tillsammans med alla människor av god vilja.
Om ”Partiet de fria” kan jag bara säga att det bildas hela tiden små sekteristiska grupper med mer eller mindre kloka synpunkter på samhället. Men för att förändringar ska kunna ske måste debatten pågå i det öppna samhället i dialog med de stora partier som har potential att påverka samhällsutvecklingen. Kyrkan kan vara en sådan dialogpartner frikopplad från den politiska makten.
Arne Carlsson,
Tack för dina vänliga ord och din respons angående Fromm och Foucault. Jag har läst ganska mycket av Fromm och just ingenting av Foucault, men har i alla fall förstått att han är viktig i den samtida diskussionen.
När det gäller detta med den ”rådande ekonomiska ordningen i det globala samhället” och kyrkans roll relativt detta, får jag intrycket att vi kanske är överens om huvuddragen, men jag delar inte uppfattningen att debatten måste ”pågå […] i dialog med de stora partier som har potential att påverka samhällsutvecklingen”, om du nu menar detta mera bokstavligt och organiserat. Jag är snarare rädd för ett alltför nära samarbete mellan kyrkan och vilket parti det än vara månde, med den risk för en alltför intensiv ”politisering” av evangeliet, som detta skulle kunna leda till. Magnus Malm har formulerat sin syn på saken, som jag delar, i en krönika i Göteborgsposten (publicerad i boken ”De mörka glasögonens tid”):
”Evangeliet är inte ett ideologiskt program, utan en person: Jesus från Nasaret. Varje försök att slita loss lämpliga åsikter från honom för att bygga in dem i våra egna system, tycks leda till olika former av förtryck – politiskt eller religiöst. Det är bara förkroppsligade i honom som hans ord samverkar till att människor kan räta på ryggarna och andas friare.
[…]
Det betyder inte att evangeliet inte har några politiska konsekvenser. De första 300 åren innan kyrkan hade anslutits till kejsarmakten visade det sig ha en oerhörd sprängkraft, med radikala ringverkningar på områden där den slocknade politiska makten i Rom visade sig patetiskt oförmögen till kreativ förnyelse.
Men de ringverkningarna kom alltså från annat håll än makten. Det är bland de maktlösa sanningen har sitt starkaste fäste. Ty de har inget att tjäna på att dölja den.”
(Min emfasering, med anledning av sanningen verkar kunna vara så ”relativ” och kunna behandlas så ”flexibelt”, av många av Foucaults anhängare).
Varför skulle det vara annorlunda nu, vad gäller kyrkan och makten, och är det inte rentav troligt att också den tidiga kristna rörelsen i början avfärdades, av somliga, som varande just ”en liten sekteristisk grupp”? Därför känner jag ingen automatisk respekt för vare sig ”stora partier” i sig, eller för ”akademiker” eller behovet av att hålla rent i ”finrummen”, som Mattias Irving argumenterat för nyligen.
Min kunskap om, och skepsis inför, Foucault, grundar sig annars främst på dessa artiklar:
http://www.dn.se/ledare/kolumner/har-men-inte-dar
http://axess.se/magasin/default.aspx?article=574
http://aktivarum.wordpress.com/2011/12/13/och-sa-var-det-dags-att-kommentera-focault-igen-konstruktivismens-superstjarna/
Mycket citat och länkar nu, men det får väl vara så…
John, gode vän!
Jag delade länge Erich Fromms syn på makten som ond och drömde om en kyrka som tjänade genom att avsäga sig all makt. Det var väl en del av -60 talets drömmar om möjligheten av en snabb förändring av samhällsvillkoren. Numera stämmer Michel Foucaults makt analys bättre i min erfarenhetsvärld. Jag delar inte varken Lena Andersons eller Pernilla Ouis tolkning och värdering av Foucault, inte heller deras världsbild. Jag tror deras ärende också var ett annat än att diskutera Foucault. Att vi däremot kan tjäna varandra genom att bygga relationer med dem som upplever sig maktlösa är en god tanke.
Arne, tack för diskussionen och ditt respektfulla och personliga bemötande.