I REVA:s kölvatten uppkommer många viktiga följdfrågor. Vad innebär det att vara människa? Vilka rättigheter och därmed skyldigheter har jag, du och vi i ett globalt samhälle? Hur ska vi tillsammans kunna värna framtida generationers livsförutsättningar på jorden? Petter Ölmunger är präst i Göteborg och demokratiaktivist och ger tre konkreta förslag att besvara dessa frågor.

Vid en sittning nyligen kommenterade min bordsgranne protesterna mot och debatterna om REVA: ”Det är väl självklart att polisen går efter den som inte ser ut att vara svensk medborgare.” Jag svarade att det visserligen finns en logik i det resonemanget men att sådana polismetoder skulle skapa stor otrygghet och rättsosäkerhet i samhället, också med tanke på att det är omöjligt att se på personens yttre om någon har uppehållstillstånd i Sverige. Vilket min bordsgranne då lite förläget höll med om.

Jag tror inte att kommentaren främst var ett uttryck för rasism, även om steget är farligt litet och rasismens ställning förstås riskerar att stärkas genom den sortens inställning. Just den rasprofilering som uppenbart använts som en metod för ett mer effektivt verkställande av avvisningar – och som min bordsgranne spontant sanktionerade – är ju ett tydligt och varnande exempel på det.

Det är bra att ledande politiker och polischefer har tagit avstånd från den sortens polismetoder. Men REVA är i grunden inte ett uttryck för rasism utan för nationalism och global laglöshet. Vi ser det tydligt i de centrala begreppen ”yttre-” och ”inre utlänningskontroll”. Eftersom det av olika skäl har blivit svårare att upprätthålla en stark yttre gräns mot utlandet, så föreställer vi oss att detta behöver kompenseras med en hårdare inre kontroll av gränsen mellan personer som har eller inte har rätt att uppehålla sig i Sverige.

Det moraliskt och juridiskt tvivelaktiga i denna gränsdragning, bland annat i ljuset av de mänskliga rättigheternas deklaration om alla människors lika värde och rättigheter, har samtidigt kallat många svenskar in i en motståndsrörelse, bland annat för allas rätt till vård och skolgång. Men att också motståndsrörelsen är delvis fast i en nationalistisk världsbild märks på att engagemanget i allmänhet avstannar eller kraftigt försvagas vid Sveriges gränser.

Man kan även sätta diskussionen om REVA i samband med de senaste årens nästan hysteriska diskussion om vem som är ”svensk” eller inte. Någon framförde ungefär den orimliga hållningen att svensk är den som ser ut och beter sig som svenskar gjorde på 50-talet. Någon annan den mer genomtänkta synpunkten att svensk är man om man har svenskt medborgarskap. Men ganska snart förstod ändå någon att detta måste problematiseras ytterligare.

Här finns människor som har fötts och vuxit upp i Sverige men som saknar svenskt medborgarskap. Svensk är väl alla som bor i Sverige? Men vad då med alla de svenskar som flyttat utomlands, till exempel för att fly undan det höga svenska skattetrycket?

Jag kan förstå det psykologiska och sociologiska behovet av en sådan identitetsdiskussion, men den fungerar tyvärr ofta som en skyddsmekanism mot att behöva hantera den grundläggande och för framtiden så avgörande frågan: Vad innebär det att vara människa? Vilka rättigheter och därmed skyldigheter har jag, du och vi i ett globalt samhälle? Hur ska vi tillsammans kunna värna framtida generationers livsförutsättningar på jorden?

Frustrerade över vår litenhet i skuggan av dessa stora utmaningar är det lätt att vi börjar skylla på andra. Det är polisens fel, eller regeringens fel, eller miljöpartiets fel, eller, värst av allt, det är invandrarens fel.

Tänk om vi alla istället kunde säga: Det är vårt ansvar. Inte bara att alla ”svenskar”, utan faktiskt att alla människor, kan leva ett gott liv i allas vårt gemensamma samhälle. Om vi på allvar vill ta detta ansvar så föreställer jag mig några konkreta men samtidigt långsiktiga visioner som vi därmed nu behöver ta ställning för:

1. En global demokrati där varje människas enskilda röst och hela mänsklighetens samlade röst kan komma till tals

2. En utvecklad global lag- och rättsordning i enlighet med deklarationen om de mänskliga rättigheterna

3. En mer rättvis resursfördelning och mer hållbar resursanvändning

Det är självklart en lång väg att gå. Just därför är det nu mycket hög tid att vi målmedvetet börjar visa på och röra oss i rätt riktning.

REVA ställer en fråga till oss alla: Vilket samhälle vill vi leva i? Jag vill inte leva i ett samhälle där människor döms ut på grund av sitt utseende. Jag vill inte heller leva i ett samhälle där människor döms ut på grund av nationsstämpeln i deras pass och papper. Jag vill leva i ett samhälle där vi alla på lika villkor kan ansvara för och glädjas över gemenskapen med varandra.

Petter Ölmunger
Präst, teolog och demokratiaktivist