För en hel generation har utmattning blivit en del av vardagen, något socialt accepterat. I valet mellan det som känns rätt och det som går snabbt väljer vi ofta det som går snabbt, skriver Erikka Chapman.

Arbetslinjen ger inte tid att andas

Erikka Chapman

För en hel generation har utmattning blivit en del av vardagen, något socialt accepterat. I valet mellan det som känns rätt och det som går snabbt väljer vi ofta det som går snabbt, skriver Erikka Chapman. Vad skulle hända om vi fick möjligheten att arbeta lite mindre?

Jag undrar vad människor skulle göra om de inte behövde ge sin sista energi till jobb de inte vill utföra. Jag funderar på vilka tankar och planer som skulle formas inne i människor som satte sig med sin morgonkopp i ett hus tillfälligt stilla från allt stim och liv och andades och insåg att de har tid, verkligen tid, att leva.

Till skillnad från barnens mor som trött efter en dag av föreläsningar och studier brottas med två vilda viljor i köket, gömmer jag mig på mitt rum och vilar mig efter en lugn dag som barnvakt. Så mycket enklare det är att vara kollektivvuxen än förälder – allt jag säger låter ju som roliga förslag snarare än något att revoltera mot. Jag njuter av tiden medan den varar. Snart upptäcker de underbara vilddjuren att det går att säga tvärtemot även mig.

Vi är fem vuxna och tre barn i Kollektivet Midnattskorna. Vi hyr hus på landet och delar kostnaderna för allt gemensamt, som maten vi turas om att laga. Två av oss är sjukskrivna, en är föräldraledig, en student och en arbetslös. Fyra vuxna hemma under dagarna, med tid att gå promenader, gå på bebisteater ihop, diskutera politik vid frukostbordet och ordna måndagsmys och torsdagshäng. Jag som jobbat i två och ett halvt år med att bygga upp en trädgårdsverksamhet är plötsligt hemma hela dagarna i ett helt annat slags liv. Jag är hemma för att bli frisk från en utmattning som brutit ner kroppen till ständiga förkylningar och plötsliga minnesluckor. Jag är hemma och läker och ser på mitt liv ur ett annat perspektiv.

Dagarna flyger fortfarande förbi. Jag hinner fortfarande inte hälften av allt jag vill skriva och linoleumtrycken jag vill göra, tvätten som behöver vikas och dammsugningen. Hjärnan reparerar sig sakta. Jag upptäcker att jag under flera års tid inte har klarat ett samtal med fler än en person samtidigt. Att jag kommit hem från jobbet och somnat. Att all energi jag haft gått åt till det roliga jobbet, men att livet och människorna runt omkring mig bara fått en liten del av mig. Det har varit en lättnad att under vintern släppa taget om allt jag ville uppnå på jobbet, och se att andra faktiskt kan ta över det medan jag ägnar mig åt att bli frisk. Och att bli frisk är något mer än att sluta vara förkyld.

Jag förtvivlar över Arbetslinjen. Så mycket resurser som läggs på att människor ska ”komma ut i arbete” och bli ekonomiskt självförsörjande. Tanken hade kanske varit mindre smärtsam för mig om det var så att allt arbete som görs syftade till att bygga upp allt som gör det möjligt för mig att sitta runt bordet och sjunga middagssång med mina kollektivsambor. Om ”arbete” var sådant människor gjorde för att det ska bli mindre global uppvärmning, mer ekologiskt producerad mat, renare miljö, och mer vård till alla som behöver (inte bara de med så kallat medborgarskap). Om ”arbete” skapade en kreativ och levande livsmiljö.

Jag tror inte på universallösningar som räddar världen. Jag tror på långsamma, svårsmälta, snåriga processer där människor nöter sina tankar och viljor mot varandra för att hitta sätt att leva tillsammans. Jag lever i ett kollektiv. Vi har husmöten. Vi har dåliga dagar. Vi vet att känslan av gemenskap kräver att vi gör saker tillsammans. Att vi pratar med varandra. Det fina vi har kommer inte av sig självt. Demokrati är inte ett styrelseskick utan ett sätt att leva tillsammans. Mycket mer tidskrävande än om vi bara skulle rösta ifall vi ska ha komjölk i kylen.

När jag säger att jag vill införa basinkomst, är det inte som en universallösning som ska lösa samhällets alla problem. Vad jag säger är att jag vill införa en andningspaus och se vad som händer. Om det fanns en möjlighet att kunna ägna hela, eller delar av sin värdefulla tid till att umgås med människorna i sitt liv. Om rörmokarna, fredsaktivisterna, teatermänniskorna, grönsaksodlarna, konstnärerna och småbarnsfamiljerna plötsligt fick tid till det som betyder mest i deras liv.

”I valet mellan det som känns rätt och det som går snabbt väljer jag oftast det som går snabbt”, sa en vän häromdagen. Jag med. Jag orkar inte annat. I min generation är utmattningssymptom så vanligt att det har blivit socialt accepterat att ange ”Jag orkar inte” som skäl att tacka nej till en inbjudan. Jag orkar inte mer, säger jag till Arbetslinjen. Ge mig ett annat alternativ. Ett där all teknik, alla resurser och alla kompetenta människor som finns till hands förs samman för att göra något åt snedfördelningen av mat i världen, spridningen av miljögifter och de skenande koldioxidutsläppen. Ge människor lite tid att andas och leva, så att vi minns varför vi vill rädda den här planeten.

Kollektivbarnen har sått fröer i brätten med krukor. Tre fröer i varje kruka. Oändligt långsamt plockade de upp varje frö, ett i taget, och stoppade ner i jorden. ”Det kanske kan vara befriande för dig att vara utan sarkasmerna, ” sa min vän apropå något helt annat.

Kommentarsfältet är stängt.