En anda har gått förlorad. Vi dansar kring guldkalven, men allt fler ifrågasätter nu det kapitalistiska systemet.

”Godheten” är en plågsam film om en förlorad anda

Olle Sahlström

En anda har gått förlorad. Vi dansar kring guldkalven, men allt fler ifrågasätter nu det kapitalistiska systemet. Olle Sahlström skriver om filmen Godheten, som belönats med Svenska kyrkans filmpris.

Jag såg Stefans Jarls senaste film i går. Godheten, heter den. En plågsam film, en berättelse om hur vårt samhälle är på väg att falla isär. En lång räcka fakta och sakkunniga intervjuer med journalister, ekonomer och andra akademiker som med plågsam tydlighet redogör för en samhällsutveckling som jag redan visste om, men ibland inte orkar se. En verklighet som vi ibland, ofta, för det mesta undviker att se; Växande klyftor, hämningslös girighet med ett allt råare våld som följd.

Bilden är mörk. Egentligen alltför mörk. Det goda som jag ser, allt gott som görs, finns inte med. Men den är inte mindre sann för det. Det är en ursinnig, bannande, förtvivlad film. Den påminner mig om de gamla profeterna, en Mika eller Amos. Deras rasande angrepp mot dominanssystem och förtryck.

Det är en film om hur en anda har gått förlorad. Dansen kring guldkalven. Men nu ingen som längre bannar de som dansar med. Det finns skäl att ifrågasätta hela kapitalismen, säger en journalist på Svenska Dagbladet(!). Följt av en annan journalists, också han från Svenska Dagbladet, långa, mycket långa, uppräkning av alla ledande socialdemokrater som blivit högst välbetalda konsulter , styrelseledamöter och direktörer i näringslivet.

Skådespelaren Tommy Berggren sitter i inledningen av filmen och lyssnar på ett tal av Olof Palme som högstämt talar om människovärde, om demokratiska fri- och rättigheter. Och så den chockerande kontrasten, ett citat av Franklin D. Roosevelt: ”Vi har alltid vetat att hämningslös girighet var dålig moral, numera vet vi att det är dålig ekonomi”. Skuldberget, lånekarusellen och som följd återkommande finanskriser. Men, säger ytterligare en journalist, vinnare är inte de som så hederligt de förmår lever på sin lön. Vinnarna är de redan välbeställda som tagit stora lån, och förlorarna är de fattiga som inte tar lån.

När vinsttänkande har tagit över i våra välfärdssystem, säger Jacob Bursell( SvD), har barnen blivit en råvara i ett industriellt system. Det är som ett bedrägligt pyramidspel, säger journalisten Mikael Nyberg och Andreas Cervenka talar om starka skäl att ifrågasätta hela kapitalismen. Brandfacklor för en nödvändigt ideologisk debatt om vilket samhälle vi vill ha som inte på årtionden har tänts bland våra politiska partier.

Tidstypiskt nog är det ”profilerade” journalister gör det. Eller tankesmedjor. Men det blir debatter för mer välbeställda och etablerade intellektuella och som därför stannar innanför seminarierummens väggar.

Men på arbetsplatserna är det tyst. Samma oroliga, ängsliga tystnad som i de bostadsområden där de som drabbas lever. Rädslans tystnad. Men också glömskans. Det bortglömda upproriska, organiserande och tillitsövande språket. En laddad tystnad, som jag upplever den, spänningsfylld. Laddad med återhållen ilska som väntar på att släppas fri.

I filmens avslutning får jag höra en röst som berättar om ett rymdskepps färd på långt avstånd från en ödelagd planet. Allt är utplånat.

–       Vi är det sista överlevande, säger rymdskeppets kapten.

–       Men godheten då? Frågar någon. Det har väl ändå överlevt?

–       Godheten ja, svarar kaptenen. Den finns väl kvar hoppas jag. Om än iakttagen av ingen.

1 kommentar på “”Godheten” är en plågsam film om en förlorad anda

  1. Susanne WY skriver:

    Hej Olle!

    Jag håller helt med dig i din analys av filmen. Den är angelägen och smärtsam. Den borde väcka även den mest sömninge. Jag var med och utsåg Godheten till årets filmpris i Svenska kyrkans filmjury. Vi resonerade likt dig.

    Susanne